Så många människor... så mycket gemensamt!

Konstpaus, det är nog det det har handlat om, mitt långa uppehåll. Har inte bloggat på jättelänge, men nu måste jag skriva av mig lite igen. Tycker det är så roligt med den här bloggen så jag kommer aldrig att tvinga mig att skriva något för att hålla "produktionen" uppe. Nej, jag skriver bara när hjärtat eller möjligtvis hjärnan är fylld av något. Och nu är det fullt minsann. Av möten med en massa människor. Sista månaden har jag varit med om möten med personer jag egentligen inte känner men som jag ändå får något gemensamt med på ett så påtagligt sätt.
Först det här med Filmklubben som jag bloggat om tidigare.
Vid flera tillfällen har jag haft, eller möjligtvis fått, sällskap med en arbetskamrat. Vi känner som sagt var inte varandra sedan tidigare utan har mer valt att ha sällskap under filmerna Vi sett.
I samband med det har Vi haft tid att prata , härliga samtal om livet på det ärliga och uppriktiga sätt som jag tidigare mest har gjort med personer jag känner väl.
Men den här arbetskamraten och jag hittar rätt sändningsfrekvens på en gång.
Och det gör mig så glad!
Mera då, jo jag är just nu fylld av fyra härliga dygn med en massa innehåll... och möten.
Kom hem nu i kväll med tåg.
 I fredags började det hela med att jag åkte till "andra sidan Sverige" för att vara med om årsstämman för den friska svettiga idrottsföreningen i vars styrelse jag är med.  

Så här många medlemmar är Vi i Europa!

Under hela lördagen och söndagen umgicks jag med 399 andra personer som var där i samma syfte. Och vilken gemenskap det blev!
Och vilken jätterolig fest på kvällen.
Och "vårat gäng" från vår förening blev riktigt tajta!

Joe Bonnamassa på Cirkus i Stockholm

Igår kväll var jag på Cirkus på Djurgården  i kungliga huvudstaden och lyssnade på Joe Bonamassa.
Och då kom känslan igen, en massa främmande människor som alla gick dit av samma anledning som jag och dom jag hade sällskap med.
Och Vi blev ett på något konstigt sätt.
Ibland var Vi tysta och lyssnade när melodislingorna var känsliga och sköra och däremellan klappade Vi och stampade takten när det var ös och tryck, tillsammans, precis som om Vi hade övat eller åtminstone hade pratat ihop oss innan.
Vi satt högt upp på Cirkus och till en början var stolen bredvid mig ledig. Tyckte att det var skönt eftersom det är jättetrångt för långa ben och smalt i sidled med gemensamma armstöd med en eventuell granne.
Men så kom det en kille, lagom tills dom släckte belysningen. Såg aldrig riktigt hur han såg ut men har en känsla av att han var mörkhårig, jeansklädd och med tatueringar på armarna, det såg jag eftersom han hade en kortärmad T-tröja på sig. Sen var han jättelång, verkligen jättelång.
Redan när han satte sig ner fick Vi kroppskontakt med överarmarna och utsidan av låren, så smalt var det att sitta där.
Lite reserverad blev jag, men det fanns liksom inget val, det var bara att sitta kvar och så småningom blev det ganska OK.
Och under den drygt två timmar långa spelningen kände jag någon form av gemenskap med den här killen som jag aldrig såg ansiktet på. När jag gungade i takt, började han guppa med en fot eller gunga i samma takt. När han klappade händerna i takt med det tung-gungande bluesen  kom jag på mig själv med att göra samma sak. Under någon låt stod hela Cirkus upp  och jublade och klappade i händerna. Det var då jag märkte att han var så lång. Och automatiskt stod han strax bakom mig eftersom det var så trångt och han var så mycket längre. Så då gungade Vi i takt och hela tiden kände jag hans kroppsvärme trots att Vi inte hela tiden stod riktigt så nära. Har faktiskt aldrig varit med om något liknande utan att känna mig besvärad.
Hann aldrig se honom när det var slut och det spelar faktiskt ingen roll. Det var bara så märkligt att dela detta med en främmande man, så långt innanför min trygghetszon, men med sån harmoni och gemenskap!
Så annorlunda med någon annan människas påtagliga , ibland bara "strålningsvärme" men till största del kroppskontakt.
Det är just det här som fyller mig idag. Att det är så lätt och enkelt att känna samhörighet och gemenskap med andra vare sig det handlar om att ha gemensamma intressen i en rödvit idrottsförening eller strävan efter att få njuta av samma musik.
Och vad är det som gör att det blir på ett annat sätt med andra människor.

Färgskalan på Centralen i Stockholm.. jättefint!

 Som på tåget hem idag när det kommer en äldre man och slår sig ner bredvid mig och börjar bläddra med Svenska Dagbladet innanför min trygghetszon, på mäns vis sitter med knäna brett i sär så jag till en början fick vika ihop mina egna långa ben.
Jag kände mig inte alls bekväm!     
Istället blev jag rejält störd och ändrade resolut och hastigt ställning så att jag"av en händelse" puttade till honom och tog tillbaka mitt "revir".

Härliga intensiva fyra dygn är slut... och jag med! Godnatt :)