Känns riktigt knoppfullt!

Härlig lördag!
Höll på att skriva ledig lördag men nej, det känns inte riktigt rätt!
För oj vad jag har legat i och grejat idag.
Inte med "lönearbete" utan med "hemarbete"... en verkligen en aktiv dag!
Blir aldrig riktigt klok på mig själv, varför jag gör som jag gör, gång på gång!
Som det här med att "pinka revir" här hemma genom att städa (och ibland också baka) när jag varit bortrest eller varit mycket upptagen.
Då bygger jag upp en jättelängtan efter att få göra något litet underverk som märks här hemma, som till exempel städa rejält! Nej, jag har absolut inget städ-dille eller har extraordinära krav. Har mer att göra med att jag under åren lärt mig att håller jag ordning och någorlunda ofta städar av så tar det inte så lång tid eftersom det då inte hinner gro igen mellan varven.
Under dom tre sista veckorna har jag inte städat knappt alls här hemma, och det märktes verkligen! Så jag förvarnade redan igår den yngsta godingen om att ett större anfall av städlust var på antågande och troligtvis skulle välla fram när jag kom hem efter jobbet.
Mycket riktigt!
Köket och matrummet hann jag med innan jag avbröt för att umgås med Skavlan vid 21 i går kväll för att sedan lägga mig på rosenörat.
Bestämde mig för att se till att jag blev riktigt utsövd och inte väckas av någon väckarklocka idag. Men ... morgonpigg som jag är vaknar jag några minuter i 7 , klartänkt och fullsövd och med massor av lust att dra igång stordådet här hemma.
Så blev det .... med målgång strax före 12.
Utomhus håller ju våren på allvar att vältra sig över trädgården och tillvaron i övrigt så med nybakta blåbärsmuffins, mackor och kaffe hamnade jag och den yngsta ute i solen.

 Åter igen blir det så tydligt att det är underbart att bo i kära gamla Sverige med våra fantastiska årstider. För den kicken av energi och glädje som jag får när det vänder från vinter till vår skulle alla få vara med om, det är så speciellt.
Efter ett antal muffins... och mackor... och en massa kaffe förstås, har jag sedan räfsat och plockat och vårfixat ute i trädgården.
Avslutade med att plantera penseer som jag köpte på torget igår på lunchen. Som vanligt stod jag länge och väl och klurade på vilka färger, eller vilken färg eller kanske alla färger jag skulle köpa. Brukar vara så varje vår. Har prövat alla varianter från att blanda alla upptänkliga färger till att bara ha en sober sparsmakad färg.
Jag förundras alltid över att man kan blanda så många färger i naturen och det ser alltid bra ut. Tänker ofta på att allt klorofyllgrönt egentligen inte alls är snyggt till en klarblå himmel om man skulle få för sig att blanda dom kulörerna i kläder, men i naturen och verkliga livet blir allt så fantastiskt fint och rätt vilka färger som än är inblandade! Hur som helst, jag köpte "havregula" penseer och ganska mörkt vinröda med någon vit rand i. Men det känns absolut som om jag hade behövt någon mörkt blå också... och .... blir bestämt fler inköp av penseer!

Jag blir glad av allt som lever och växer och det är  stort att få ha tillgång till en trädgård när det är i slutet av mars!

Överallt väller det upp en massa levande växter och knopparna på forsythian och  körsbärsträdet sväller så snabbt så det känns som om man skulle kunna se det med blotta ögat när man står bredvid och tittar!
Och Magnoliaknopparna börjar "bilda mönster" i trädet nu.










Patricia Tudor Sandahl, (denna kloka kvinna...) har skrivit en bok som heter
"I Tacksamhetens tecken"!
Handlar om förmågan att vara här och nu, reflektera och förundras över livet och träna sig i att känna tacksamhet!
Den är så bra den boken, har Du inte läst den, gör det!
Lånade själv först boken på biblioteket efter att ha fått tipset från en blogg jag följer.
Köpte den sen, den är en bok som kände jag behövde äga!
Det finns en dikt med i boken av någon som heter Carl Gustaf Olofsson som egentligen säger precis allt jag känner idag när jag har fått hålla på med så mycket praktiskt i min tillvaro.
Här kommer den....
Tack för att jag får finnas till. 
Tack för att jag får gå omkring på denna underbara, galna och motsägelsefulla jord. 
Tack för att jag har fått chansen att bevittna Skapelsens ofattbara under!   

Så många människor... så mycket gemensamt!

Konstpaus, det är nog det det har handlat om, mitt långa uppehåll. Har inte bloggat på jättelänge, men nu måste jag skriva av mig lite igen. Tycker det är så roligt med den här bloggen så jag kommer aldrig att tvinga mig att skriva något för att hålla "produktionen" uppe. Nej, jag skriver bara när hjärtat eller möjligtvis hjärnan är fylld av något. Och nu är det fullt minsann. Av möten med en massa människor. Sista månaden har jag varit med om möten med personer jag egentligen inte känner men som jag ändå får något gemensamt med på ett så påtagligt sätt.
Först det här med Filmklubben som jag bloggat om tidigare.
Vid flera tillfällen har jag haft, eller möjligtvis fått, sällskap med en arbetskamrat. Vi känner som sagt var inte varandra sedan tidigare utan har mer valt att ha sällskap under filmerna Vi sett.
I samband med det har Vi haft tid att prata , härliga samtal om livet på det ärliga och uppriktiga sätt som jag tidigare mest har gjort med personer jag känner väl.
Men den här arbetskamraten och jag hittar rätt sändningsfrekvens på en gång.
Och det gör mig så glad!
Mera då, jo jag är just nu fylld av fyra härliga dygn med en massa innehåll... och möten.
Kom hem nu i kväll med tåg.
 I fredags började det hela med att jag åkte till "andra sidan Sverige" för att vara med om årsstämman för den friska svettiga idrottsföreningen i vars styrelse jag är med.  

Så här många medlemmar är Vi i Europa!

Under hela lördagen och söndagen umgicks jag med 399 andra personer som var där i samma syfte. Och vilken gemenskap det blev!
Och vilken jätterolig fest på kvällen.
Och "vårat gäng" från vår förening blev riktigt tajta!

Joe Bonnamassa på Cirkus i Stockholm

Igår kväll var jag på Cirkus på Djurgården  i kungliga huvudstaden och lyssnade på Joe Bonamassa.
Och då kom känslan igen, en massa främmande människor som alla gick dit av samma anledning som jag och dom jag hade sällskap med.
Och Vi blev ett på något konstigt sätt.
Ibland var Vi tysta och lyssnade när melodislingorna var känsliga och sköra och däremellan klappade Vi och stampade takten när det var ös och tryck, tillsammans, precis som om Vi hade övat eller åtminstone hade pratat ihop oss innan.
Vi satt högt upp på Cirkus och till en början var stolen bredvid mig ledig. Tyckte att det var skönt eftersom det är jättetrångt för långa ben och smalt i sidled med gemensamma armstöd med en eventuell granne.
Men så kom det en kille, lagom tills dom släckte belysningen. Såg aldrig riktigt hur han såg ut men har en känsla av att han var mörkhårig, jeansklädd och med tatueringar på armarna, det såg jag eftersom han hade en kortärmad T-tröja på sig. Sen var han jättelång, verkligen jättelång.
Redan när han satte sig ner fick Vi kroppskontakt med överarmarna och utsidan av låren, så smalt var det att sitta där.
Lite reserverad blev jag, men det fanns liksom inget val, det var bara att sitta kvar och så småningom blev det ganska OK.
Och under den drygt två timmar långa spelningen kände jag någon form av gemenskap med den här killen som jag aldrig såg ansiktet på. När jag gungade i takt, började han guppa med en fot eller gunga i samma takt. När han klappade händerna i takt med det tung-gungande bluesen  kom jag på mig själv med att göra samma sak. Under någon låt stod hela Cirkus upp  och jublade och klappade i händerna. Det var då jag märkte att han var så lång. Och automatiskt stod han strax bakom mig eftersom det var så trångt och han var så mycket längre. Så då gungade Vi i takt och hela tiden kände jag hans kroppsvärme trots att Vi inte hela tiden stod riktigt så nära. Har faktiskt aldrig varit med om något liknande utan att känna mig besvärad.
Hann aldrig se honom när det var slut och det spelar faktiskt ingen roll. Det var bara så märkligt att dela detta med en främmande man, så långt innanför min trygghetszon, men med sån harmoni och gemenskap!
Så annorlunda med någon annan människas påtagliga , ibland bara "strålningsvärme" men till största del kroppskontakt.
Det är just det här som fyller mig idag. Att det är så lätt och enkelt att känna samhörighet och gemenskap med andra vare sig det handlar om att ha gemensamma intressen i en rödvit idrottsförening eller strävan efter att få njuta av samma musik.
Och vad är det som gör att det blir på ett annat sätt med andra människor.

Färgskalan på Centralen i Stockholm.. jättefint!

 Som på tåget hem idag när det kommer en äldre man och slår sig ner bredvid mig och börjar bläddra med Svenska Dagbladet innanför min trygghetszon, på mäns vis sitter med knäna brett i sär så jag till en början fick vika ihop mina egna långa ben.
Jag kände mig inte alls bekväm!     
Istället blev jag rejält störd och ändrade resolut och hastigt ställning så att jag"av en händelse" puttade till honom och tog tillbaka mitt "revir".

Härliga intensiva fyra dygn är slut... och jag med! Godnatt :)