Melancholia, en märklig film!

Har tidigare bloggat om att jag gått med i Filmstudion här i stan. Jag såg den första filmen häromkvällen, Melancholia av Lars von Trier. I en fullsatt salong och med inledning av en man från klubbstyrelsen. Filmen som är dryga två timmar lång börjar med vackra vyer ,vackra människor och ett bröllop med förseningar. Redan 10 minuter in i filmen börjar man ana undertoner av frustration och missförstånd. Ett tag verkar alla inblandade frustrerade och överfyllda av känslor medan dom utåt visar  en tillrättalagd och välartad utsida.
Efter en halvtimme har kärleken mellan dom nygifta falnat så dom skiljs åt redan efter bröllopsfesten.... vilket måste vara rekord!
Enligt mannen som inledde filmkvällen har Lars von Trier en gedigen egen erfarenhet av att leva med depression och tungsinne. Det märks för i filmen är den kvinnliga huvudrollsinnehavaren djupt deprimerad, utanför och deltager inte i livet alls.  Hennes väletablerad syster tar hand om henne i sitt  hem som är ett slott, hon gör det säkert av kärlek till systern men också av plikt och är till en början väldigt balanserad själv. Hon och hennes man har en son på 7-8 år som tillsammans med pappan har ett stort gemensamt intresse för planeten Melancholia som befunnit sig bakom solen en längre period. Planeten kommer nu i sin omloppsbana  komma nära jordklotet, lagom nära men på säkert avstånd enligt de flesta astronomerna. Så här långt in i filmen visar den välartade systern att även hon bär på en massa oro och ängslan över att planeten ska krocka med jorden, något som hennes planetfreak till make bedyrar icke ska ske. Vart eftersom filmen snurrar på förstår man att en kollision nog kommer att ske. Maken väljer att ta livet av sig när det går upp för honom att det håller på att gå mot en katastrof.
Det är då det händer .... den kvinnliga huvudrollen som från början har rollen att vara den annorlunda och udda, börjar få rollen att vara den enda med förstånd. Hon tar hand om den skräckslagna pojken och bygger tillsammans med honom en trygghetskoja bestående av några pinnar som dom sätter ihop som stommen i en lappkåta.
I den kryper dom in tillsammans med den panikslagna mamman som egentligen vill välja att svälja dödande tabletter.  Dom stänger ordentligt om sig med ytterligare en pinne.
Med lugn, kärleksfull och allvarlig ögonkontakt med pojken och genom att tryggt hålla hans hand visar hon som nu är den kloka att hon kan hantera undergången, kanske hon varit där många gånger innan genom att ha mått så dåligt .Hon är den enda som förmår att ge trygghet till pojken. När filmsekvenserna med katastrofen som sker passerar över den stora filmduken, (verkligen jättestora filmduken eftersom jag sitter på andra bänk) finns en varm insikt om futtigheten i slott, flärd och vackra miljöer.
Det viktiga är att ha en trygghetshydda att krypa in i och en varm hand att hålla i när man är rädd!  Filmen slutar jättemaffigt genom att duken plötsligt blir svart när krocken skett....och så är den slut!

Min egen reflektion efteråt är....
Konstig och lite obegriplig film.
Och min egen fråga blir ... händer alltihopa inuti en människas huvud/sinnen eller sker det på riktigt ... utanför?
Spelar egentligen ingen roll, den var klart sevärd!

Måndag imorgon igen!
Vi har aldrig tidigare i år varit så nära våren som just nu! 
Tröst i minusgraderna. Kram! :)

Frånskilda kvinnor!

Lejon, måhända alfahanne

Måste bara blogga, kan inte låta bli trots att det är sen fredagkväll och jag är trött och tömd.
Sitter i min soffa och lyssnar på Laleh på Skavlan .... denna härliga tjej med sin fantastiska karisma! Men det är inte det jag ska skriva om utan det jag varit med om tidigare ikväll!
Jag har varit på AfterWork en sväng  med några jobbarkompisar  och hamnade till sist vid ett "ståbord/mingelbord" där Vi till sist blev 7 stycken kvinnor som jag känner mer eller mindre, alla frånskilda utom en. Samtalet handlade efter någon timme om män ... inte helt oväntat förstås! Men under tiden det pratades startade de också en form av kraftmätning som jag aldrig varit med om tidigare. Allt började med att någon berättade att hon skulle till Stockholm nästa helg för att träffa en man.
På fråga om det var en ny relation, en kärleksrelation, svarade hon nej..... det var en ... ja just det, märkliga svar... det var en friskvårdsgrej! Och det var just så hon såg på träffen med mannen i Stockholm, som något hon behövde för sin hälsa, för att må bra...ja, som en friskvårdsaktivitet! Helt OK för mig, . Hade det varit för 15 år sedan så hade hon kallat honom för sin älskare!

(Kan väl bara tillägga som en liten parentes att jag själv är utbildad friskvårdare och måhända  missade den lektionen som handlade om att män och sex är det samma som friskvårdsaktivitet....livskvalitet måhända, men friskvårdsaktivitet.. nja).

Naturligtvis snöade Vi in en stund på hur många av oss som tar till vara arbetsgivarens erbjudande om att använda sig av en friskvårdstimme i veckan, följt av många garv och funderingar kring om skattelagstiftningen verkligen inbegriper den här typen av friskvårdsaktivitet ... golf, segling och ridning.. (med tillägget "på hästar") ingår ju inte!

Stänga dörren till ....

Hur som helst så startade kraftmätningen här med argument som "Jag har faktiskt varit skild i 11 år nu och har aldrig känt att jag vill ha en ny man ",  någon hade varit skild 7 år och behövde inte heller hon en man ... i samma tonläge som att man pratar om man har behov av en torktumlare eller föredrar värmeskåp! Här fanns också kommentarer om vikten av att få bestämma tapeter själva,  inte behöva störas av fotbollsprogram och heller inte av snarkningar på natten.
Under en lång stund så bollades det argument över hur bra det var att leva med sig själv och hur lite man behövde en relation till en man! Jag lyssnade mest och tänkte för mig själv att dom måste vara väldigt besvikna på sina tidigare kärleksrelationer och äktenskap. Att ingen av dom verkade ha någon längtan efter det fina i en relation  utan bara försökte bevisa för varandra hur gott livet var utan en man i närheten. Till sist kunde jag inte låta bli att blanda mig in i diskussionen och säga att jag tycker det skulle vara fantastiskt stort och fint att få vara med om att bygga en stark och fin kärleksrelation med en man där jag skulle få möjlighet att medvetet undvika alla fallgropar och snubbeltrådar jag ramlat över och i tidigare och som är anledningen till att jag själv inte längre är gift. Jag fick lite medhåll men inte mycket! Faktiskt kände jag mig lite som om jag sa något som inte var riktigt rumsrent!
Jag tycker det är jätteviktigt att dom här kvinnorna liksom jag själv trivs med sina liv och tar tillvara friheten och oberoendet, men det innebär ju inte att det inte kan finnas plats för en man.
Det är väl just den erfarenheten av hur viktig självständigheten är som kan bli en jättebra inramning i en ny relation. Att behålla sitt egna utrymme och tillåta och supporta en eventuell ny mans behov av eget utrymme... under tiden en relation växer och blir starkare!
Dom här kvinnorna tror jag bär på en stor besvikelse,rädsla och kanske sorg
.. som dom vänder till att kategoriskt klumpa ihop män till något som man inte längre vill utsätta sig för.

Giftorm...... och  vacker skulptur!

Bitterheten ligger och rasslar i periferin... som en stor svart livsfarlig skallerorm !

Bilderna är från alla vackra utsmyckningar på byggnader i Gdansk och Sopot... detaljernas outtömliga rikedom! :) 

Spår i snön och full snurr...

Söndageftermiddag och nu ska jag blogga...vad som än händer!
Har inte fått till det på flera dagar för livet har varit så mycket... så härligt mycket!
 Har fyllt mig med att fira yngsta godingens 20-årsdag, både den dagen hon fyllde och i fredags med fest för sina kompisar. Hon tog hand om handling och mat själv men jag var användbar till att hjälpa till med bord ,stolar och dukning och fixandet av salladen.
Strax innan festen skulle börja stack  jag iväg till en kompis och återvände inte hem förrän vid midnatt då firandet pågick som bäst. Hela huset fullt med  glada festande ungdomar, både dom jag träffat tidigare och andra jag inte kände igen. Gick till sängs men av förklarliga skäl blev det inte så mycket sovande.... ibland har man pappersväggar ... deltog i festen på avstånd istället kan man säga.
Under veckan som gått har jag lyckats göra slag i saken och skaffat mig ett medlemskort till den lokala Filmstudion. Har varit på väg i flera år utan att det blivit av. Nu hände det dock så nu ska det bli en massa filmer med start redan på torsdag då första filmen visas. När det är målgång första veckan i april har nio filmer till körts. Lite udda filmer och med spridning från olika delar av världen. "Biljettsläppet" till Filmstudion i veckan var verkligen en upplevelse. Jag gick på inrådan av jobbarkompisarna dit för att börja köa redan dryga timmen innan dom skulle öppna kassan, och då stod redan ett hundratal i en lång ringlande kö.  Blev förvånad över den höga medelåldern och över att det var så många pensionärer. Timmen i kön gick fort mycket tack vare alla trevliga människor runt omkring. Vi stod inomhus och syret tog nästan slut och det blev jättevarmt. Jag plockade av mig alla kläder jag kunde och hade som tur var en banan med mig som matsäck. Bakom mig stod två äldre damer och deras konversation sinsemellan var helt underbar att lyssna på!
" Men usch, vad varmt det är... .ja och ingen luft.... men ta av Dig mössan då... nej, jag ser ut så i håret... men då kommer Du att svettas.... ja, jag svettas redan ... .tänk om Du svimmar då... nej, det vill jag inte.....men det har jag hört kan hända om man blir för varm.... ja, och om man blir för kall om huvudet med ... .jasså ... .ja, det var en som la´ ett paket fryst fisk i mössan ... i mössan?  ...
ja, och hjärna blev alldeles för kall... så hon svimmade... oj, undra vad dom sa när dom hittade fisken .... hur ska det gå när kassan öppnar.... ja,det kommer inte att gå bra ... vad menar du ...
det blir nog många som tränger sig före oss ... tror du .... ja... dom kanske köper filmkort  till andra också..... men man får köpa till tre andra...  jasså ... då får Vi kanske inget kort ... det borde vara  förbjudet att köpa till andra ... ska man ha kort kan man gott stå här själv ... ja, och svettas... ja, usch vad varmt det är ... jamen jag sa ju att du skulle ta av dig mössan... 
Jag fick hur som helst mitt kort och damerna efter med mig också, och dom andra som stod och  köade också tror jag.

Och livet just nu då ...

Mina röda fina....

Igår kom det snö , inte snöblask utan snöplask! När jag skulle ut på kvällen en sväng blev det i raggsockor och gummistövlar. Gummistövlar är jättebra. Det händer något med mig när jag tar på mig mina röda gummistövlar. Blir varmt och ombonat ända upp till hjärtat och helt OK att göra rännor så att vattenpölarna dräneras.
Det är som om jag har en liten kvarboende fyraåring inom mig som vaknar upp och vill leka en stund! 
 Idag håller det på att frysa på och det ska bli vintrigt ett tag nu enligt SMHI. Det är bara att gilla läget trots att jag tycker det är himla opraktiskt med vinterväder. Men cykeln är ändå inlämnad eftersom jag fick punktering i torsdags och mitt klokare jag vet att det är bäst för alla med lite vinter. Barnen får vinterleka i snön, mördarsniglarna får sig en omgång, det blir ljust och fint och sen blir det ju så himla mysigt med vårvädret om det finns snö som ska töa och smälta innan.
Fick gå bort till affären tidigt på förmiddagen  för att köpa fågelfrö. Jag har inte börjat mata dom ännu i år men idag blev det dags. Då upptäckte jag alla spåren i snön efter allt som har pågått under natten och under morgonen... som lämnat spår efter sig! Kaninspår.... jag som trodde dom inte fanns kvar på området!
Och någon fylld av kärlek som trampat upp ett hjärta i snön!

Vi lämnar ju avtryck och spår efter oss... alla Vi som lever..  ibland...som i snön.... blir dom så tydliga!
Spårsnö är bra...jättebra!

Vad Vi människor är mycket!

Vad Vi människor är mycket, och komplicerade och aldrig heller drar oss för att tangera ytterligheter!
Under veckan som gått har jag berörts så av hur människor beter sig, hanterar situationer...
ja, hur dom väljer att vara människor.
Den första beröring kom från  massmedias berättelse om dom amerikanska soldaterna som efter avslutat dödande av sina offer toppar det hela med att ställa sig och pinka på dom döda kropparna. Och inte en soldat som man möjligtvis skulle kunna ursäkta som en galen sjuk person, nej 4-5 stycken  som tillsammans ,till synes lugna, knäpper upp gylfarna och i någon form av gemenskap förnedrar sina offer en sista gång.
Känner att jag saknar ord egentligen, men det gör jag ju inte, för istället blir jag sprängfylld av ord som vill beskriva den avsmak jag känner över hur lågt den mänskliga rasen kan sjunka.
Till yttermera visso hörde jag en militär-förstå-sig-påare här i Sverige förklara på P1 i fredagskväll,  inte försvara,  men i väl valda ordalag beskriva att så går det till i krig,
att det var något man ( ...fast jag tog det som att jag) skulle förstå.
Men jag vägrar.... nej, VÄGRAR .... acceptera att det är OK att i vissa situationer släppa allt det som Vi människor annars skryter med, vår förmåga att tänka, reflektera , ta ställning och välja mellan det onda och det goda!
Nej, jag vet, jag har aldrig varit med om ett krig, jag har alltid levt i den skyddade verkstaden i världen som heter lugna fredliga välordnade Sverige.
Jag kanske inte begriper, så kan det vara att jag inte förstår och kan ta in vad det innebär och medför att vara med om all ondska i ett krig.
Fast jag vet vad döda kroppar är.
Jag har varit med när många har dött, tagit och hållit i många döda kroppar som fortfarande varit varma, som bara en stund tidigare varit en levande människa.
Jag har varit med om det stora och förmånliga med att rätta till  håret och kläderna en sista gång, lagt trötta armar till rätta.
Alltid fyllts av samma undran över vad som hände, vem som vred om strömbrytaren och överrumplats av det påtagliga i att livet är något abstrakt som helt plötsligt begett sig av någon annanstans och bara lämnat det trötta gamla skalet kvar.
För det är gamla "färdig-levda" människor jag fått följa genom åren då jag jobbade på ålderdomshem...som Vi sa då! 
Åter till soldaterna, jag har lite ilska till som ska ut!
Skyll på krig, skyll på vad sjutton som helst!
För mig finns det inget försvar , ingen ursäkt till att en människa slutar vara människa.
Dom här soldaterna är nog livsfarliga  på många sätt, men mest för att dom tillåter sig att släppa sin mänsklighet och sin förmåga att välja mellan rätt och fel och ondska och godhet!

Den andra som jag berörts så av den här veckan är någonting som är precis tvärtom..... Fredsuppdraget!
 En kille som på eget initiativ har startat sitt fredsuppdrag som utgår ifrån att han vill ha fred med sig själv och att det bara kan ske om han bidrar till en bättre värld... genom att börja med sitt eget handlande!
Han erbjuder dessutom alla oss andra att vara med! :)
Varje dag klockan 10.00 lägger han ut dagens fredsuppdrag och kommer så att göra under hela 2012.
Blev Du lite nyfiken och vill veta mer ska Du titta vidare på  www.fredsuppdraget.se
Man kan också följa honom på Twitter på @fredsuppdraget 

Lika arg och upprörd som jag blev över dom pinkande soldaterna, lika lycklig och glad blir jag över såna här storslagna kloka vardagsmänniskor som medvetet och storsint väljer det goda!

Bryr mig inte om någon bild idag utan slutar med några verser ur Mikael Wiehes fina visa

Sång till modet!

Här är en sång till modet, till glädje, hopp och skratt, till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman, till alla som ställer krav, till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”
Här är en sång till modet hos dom som vågar se, som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar, till alla som släpper in, till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill


Stor modig Kram till Er Alla! :)

Något annat på gång....

Söndagkväll och som vanligt ambition att hamna vågrätt i skaplig tid! Har ju en hel hög med böcker som drar (varav några från biblioteket med begränsad lånetid) men också för att bevara  min piggelin-utvilade känsla som jag lyckats skaffa mig! Tre härliga lediga dagar har gjort susen så nu känns det riktigt skönt att det kommer helt vanliga jobbarveckor ett tag framöver.

Under vattenmassorna finns en badbrygga en bit in i bilden

Fredagen bjöd på önskeväder med sol som vräkte ner och temperatur på bara någon plusgrad.
Jag hade massor med praktiskt jag tänkt få undan så när jag vandrade iväg på förmiddagen var min ambition att gå en "lagom lång" runda bara för  att få vara med och titta på allt maffigt högvatten som väller in efter Emil-stormen.




Men det var helt omöjligt att vända tillbaka hem. Så utan att jag egentligen vet hur det gick till blev det dryga 2 timmars traskande med solsken i blick och en fin bukett med al-kvistar i näven för att manifestera vårkänslorna som dök upp som ett brev på posten! Underbara tid som väntar ... jag blir  lycklig och kommer på mig själv med att gå och le av bara tanken! :)

 Lördagen bjöd på väder som var exakt så mycket tvärtom det bara kan bli så fixandet här hemma gick på högvarv. Ännu mer OK blev det också när yngsta godingen bekräftat via FB att hon levde och hade det bra i Paris med sina kompisar vilket jag egentligen inte hade haft anledning att inte tro, men på mammors vis kan jag ju alltid oroa mig ändå . Jag packade ner julen och gjorde vårfint med al-kvistarna på köksbordet.

Senare på kvällen kom en kompis och hade med sig en härlig tulpanbukett, så våren har helt plötsligt bara brett ut sig här inomhus trots protesterna från vädret ute. Idag har varit den där dagen när jag upptäckt att jag är helt utvilad och klartänkt och nog faktiskt tänker få till lite underverk med både det ena och det andra!






Nu är det fullmåne också, dagar som alltid är (och har varit) bra dagar för mig!
Människor omkring mig har under åren velat bortförklara det med att det lätt blir självuppfyllande profetia, fullmånen är ju liksom regelbundet återkommande och verkligen förutsägbar!
Men dagarna med fullmåne är speciella och jag märker dom på ett speciellt sätt. Inget kan rubba mitt lugn och skulle jag måla ett självporträtt av hur jag ser ut just då så vet jag absolut att det handlar om att stå stadigt barfota med fötterna  en rejäl bit ner i myllan, lugnt och insiktsfullt betraktande världen omkring med klokskap och lånad kunskap från Kay Polack att det inte handlar om hat och kärlek utan bara om rädsla och kärlek! Ska nog blogga ett speciellt inlägg om det här med månen....

Nu ikväll har jag varit på bio och sett den underbara filmen "Simon och ekarna". Äger boken och tycker den är jättebra så det är alltid dubbelbottnat att se en filmatisering då. Men filmen är lika bra... faktiskt nästan lite bättre. Så jättefina skildringar av dom olika personerna och om alla otäcka vibbar som måste har funnits i luften under andra världskriget även om Sverige inte deltog aktivt.
Mot sängen... godnatt... nu sätter jag punkt!  :)

Pusselbitar

Jag håller på att lägga pussel!
Det hör liksom till jul och nyårshelgen här hemma hos mig! Fast det är skillnad i år av flera skäl. Först så är det ju inga lediga dagar att hålla på att pussla på, eller snarare inga sena kvällar och nätter med utrymme att sova lite längre dagen därpå! Sen är ju mina godingar inte hemma och hjälper mig, till största del beroende på att jag började först på nyårsafton, i vanliga fall brukar Vi börja på Annandagen har jag för mig.
Under flera år har jag köpt ett nytt pussel till jul, och på senare år av samma sort.

Det är en holländare som heter Jan van Haasteren som  tecknar dom. Dom är fyllda av tecknade gubbar och gummor där alla är uppfyllda av en viss situation beläget på till exempel en flygplats, en häst eller cykeltävling eller som i år bara ett villakvarter. Hela tiden upptäcker man något nytt som sker på bilden vart efter som man lägger bitarna. Någon har bara en strumpa, helt omotiverat finns en hand som sticker fram någonstans, eller ett par ögon som kikar ut ur en balja. Han har också ett speciellt signum som har blivit sport att leta reda på när man köper ett nytt. Någonstans sticker en hajfena fram, ett sågblad och en liten snäcka/snigel! Pusslen finns med 1000 eller 1500 bitar, i år blev det ett med 1000 bitar vilket är helt OK eftersom jag är själv om att lägga det.

Ett år hade Vi ett på gång med 1500 bitar. Under en natt  blev det i stort sett färdig-lagt medan jag sov. Godingarna hade kompisar hemma och tillsammans fick dom till det jättesnabbt! Har kommit till insikt om att jag själv är lite petig med hur man börjar ett pussel, och jag och mina godingar är inte överens om hur upplägget ska gå till.




Jag vill att man börjar med att lägga ut alla bitar med framsidan upp  och samtidigt sorterar ut alla kantbitar som man sedan börjar att lägga. Oftast får jag min vilja fram.... eller så är det bara jag som står ut med dessa tråkiga förberedelserna!

Första året jag köpte den här sortens pussel var det år Tsunamin drog in över Thailand!
Den pussel-bilden föreställde en badstrand med en jättevåg som är på väg in bland alla surfare och badgäster! Kommer ihåg att det blev väl magstarkt att sitta där och låta den här bilden växa fram med en bit i taget samtidigt som omfattningen av tsunamin sakta vältrades ut genom radion från Annandag Jul och dagarna därefter!
Ett annat år, kanske förra året, var det ett program om Pigge....någonting, mannen från Gotland som bloggade om hur han letade rätt på sin hustru och sina två söner som alla tre dog i Tsunamin.
Programmet sändes under jul och nyårshelgen.... när jag satt och pusslade om än med ett  annat pussel.
Så Tsunamin finns med ur flera aspekter under den här stora helgen mitt i vintern.

Det är ett roligt pyssel med pussel, se hur bitarna passar in och bildar en helhet!
Så tydligt att det handlar om att "målet är ingenting, vägen är allt"!
Har inga problem med att ta sönder det och lägga in det i lådan direkt efter sista biten är på plats.

Det är som livet... vore det inte lite pyssel med pusslet så är det inget kul!
När allt i livet är färdiglagt och förutsägbart då hamnar även Vi i en låda... eller? 

Men snälla... var kom den  makabra djupsinnigheten ifrån så här på tisdagkvällen !
Skyller på att det är vibbarna från stormen Emil som drar in över land och hav!  :)

Tycker att även den som kom på pussel kan få ett litet nobelpris... kanske ett fredspris!
Tror inte att den som håller på att pussla har tid att starta krig!