Musik, frälsis-sånger och bitna kattöron.

Söndagkväll i fåtöljen och har just letat på Spotify efter en låt utan framgång.

Lasse Tennander spelade in en LP för himla länge sedan som heter Alla är Vi barn i början där ett av dom sista spåren är låten "Allt detta orörda vackra"! Tror att alla hans LP-skivor finns på Spotify utom just den. Har skivan i hyllan men har ännu inte gjort mig besväret att sätta ihop vinylspelaren utan hoppades på att hitta den på Spotify. Den här låten dyker ofta upp i mitt huvud när jag sitter på cykeln på väg till jobbet om mornarna. Det är en jättefin ballad som innehåller några ord om att "det vackra finns där man väntar sig det allra minst"... precis det jag så ofta ser från cykeln.

Så mycket vackert, ögonblicksbilder som hänger ihop med att ljuset faller i en speciell vinkel under ett kort ögonblick, något som snabbt flimrar förbi mellan ett vägräcke och en parkerad bil eller det där nyvakna och just orörda som bara finns en stilla sommarmorgon utan att göra något som helst väsen av sig. Har flera gånger kommit på mig själv med att nynna på den här balladen, den korta melodislingan och dom få stroferna jag kommer ihåg. Får väl bestämma mig för om jag ska ta mig i kragen och koppla ihop mackapären här hemma så jag får höra den.
Eller förresten... ska se om jag kan hitta Lasse Tennander på Facebook och skicka ett meddelande. För något år sedan var det likadant med en låt som Dan Hyllander spelat in som jag tycker så mycket om. I samband med att han dök upp i Sverige efter flera år utomlands började jag tänka på just den låten som heter "Stormens öga" och hittade massor av hans musik på Spotify men inte just den.
Skrev till honom på fejjan, fick inget som helst svar.... men hur som helst dök låten upp på Spotify ett tag därefter.
Finns ju inget som väcker minnen till liv som musik.
Det där märkliga som händer ... man hör några takter på en låt man inte hört på länge eller för sitt liv tror sig kunna komma ihåg texten på. Vips öppnas fördämningarna och ut väller minnen och vers på vers utan att man vet  var i hela hoppsan dom gömde sig.
Som en härlig liten gumma jag umgicks med under ett antal år för länge sedan. Hon var det Vi runt omkring kallade för "ådis" det vill säga åderförkalkad. Nu för tiden vet Vi att det handlar om ett stort antal olika demensjukdomar men då var det inte så viktigt att veta varför, det hörde liksom till det naturliga åldrandet och det här med att bli gammal att man blev glömsk och ibland inte kunde göra sig förstådd. Ingen utredning, ingen dramatik utan mer ett tecken på att åldern tog ut sin rätt.
Den här lilla gumman var otroligt fysiskt rörlig och hela tiden på väg "hem till mor" och till alla sina sysslor. Flera gången om dagen kunde hon sticka iväg eftersom ingen ännu hade uppfunnit kodlås på dörrar eller andra hindrande larm. Otaliga gånger körde jag runt med bilen och letade efter henne, hämtade upp henne nere vid bensinmacken där hon oftast tittade in eller i någon gatuhörna där någon väntade som hade ringt och berättat att dom hittat henne där. Hon hade nästan helt tappat sitt språk och sin förmåga att tala men kunde sjunga. Inte på beställning men när hon hörde musiken.

Vi som fanns runt omkring henne visste inte att Vi höll på med minnesträning, det var heller inte uppfunnet. Men Vi gjorde det ändå, satte på skivspelaren med gamla "frälsis-sånger", satte oss ner i soffan tillsammans med henne, höll om och tog ögonkontakt. Började med stöd av LP-skivan snurrande på skivspelaren sjunga första stroferna i "Ovan där, PärlePorten eller Blott en Dag" och efter några versrader hakade hon ofelbart på, med stark röst och på klingande  blekingedialekt ord efter ord, vers på vers, psalm efter psalm. Just den här lilla gumman var med i Pingstförsamlingen nere i byn så det var enkelt för oss att hitta "hennes låtar". Tänker på hur det är nu med Spotify och alla playlist´s. Redan nu är det ju ofantligt höga krav på alla människoarbetare inom äldreomsorgen att anpassa insatser och omsorg efter vars och ens behov och särart. Kan väl konstatera att ribban höjs ytterligare när gamlingarnas demensdimmor i framtiden ska skingras med Metallica (... då menar jag inte dom finstämda balladerna), Whitney Houstons "wailande" eller Timbuktus rappande! Härligt är dock att veta att språket vilar och finns kvar allra längst tid i hjärnans speciella hörna och vinkling för musik ... där det kan leva sitt liv med hjälp av toner långt efter att det försvunnit uttalade som vanliga meningar.
Söndagkväll igen .... ny arbetsvecka imorgon, både för mig och yngsta godingen som är här hemma och börjar sommarjobbet!

BulleKatten hamnade i råkurr igen natten till fredagen.
Ibland undrar jag om han är långt ner i rang i kattvärlds-hierarkin här på området, kastrerad äldre man som han är. Jodå, han är jättemorsk och kaxig om en annan katt kommer in här i trädgården, men verkar annars välja fly än illa fäkta när det drar ihop sig i stora världen utanför grinden.
Det finns en ilsken lite katthona en bit bort som till och med jag, den stora kattälskaren, har respekt för och hon har många gånger givit honom rejält med stryk och bett som behövt veterinärbehandlas.
Det är inte för inte Vi kallar henne för Bitch-katten.
Upptäckte igår att Bullen är biten i bägge öronen vilket säkert kommer att ge honom ytterligare en personlig look med flik i det ena eftersom det liksom är ett hål i ytterkanten. Det andra ytterörat är svullet dom yttersta centimetrarna och verkar perforerat som av en tand rakt igenom.
Väntar och håller koll och hoppas att han kan läka av egen kraft och att Vi slipper veterinärbesök.
Annars alldeles stilla och vackert utomhus, inte minsta blad rör sig, bara pampiga moln som vandrar vidare över himlen!
För sent för the egentligen´... men ska runda av med en kopp och sätta mig på verandatrappan och vänta in sommarnatten en stund!

 

Offerkofta och nyponrosor

Sju sorter....

Annandag midsommar var det någon som sa idag och det stämmer ju faktiskt på sätt och vis.
Dagen efter midsommarhelgen fast fortfarande helg och jag summerar med att konstatera att jag har haft det långtråkigt!
Inte på grund av någon annan utan helt på grund av mig själv, en tilltagande frustration och ett visst mått av oföretagsamhet.
Det går i vågor det här med att leva själv!



Många midsommar-helger under åren som gift  tillbringade jag i skärgården med båt och med allt som hör till.
Sista åren kommer jag dock bara ihåg som ett rollspel där jag oftast ( ...eller alltid och måhända självpåtaget) var motor i förberedelserna med mat, fixandet med blommor och midsommarstång och det utan att egentligen känna riktig egen glädje. Ett tillstånd som så småningom kletade ut sig på hela tillvaron och blev avstampet från ett långt äktenskap med familjeliv, traditioner och vanor.
Det här är första midsommarhelgen som jag inte förberett någonting alls över huvudtaget, delvis av lättja och oföretagsamhet men också för att jag faktiskt inte vet hur jag kan fira midsommar på egen hand. Ingen av godingarna har varit hemma, den äldsta kommer senare i sommar och den yngsta är iväg på en resa med kompisar innan hon ska bo här hemma med mig under tiden hon sommarjobbar. En ganska stor del av mig tycker om att fira allt jag kommer över ... helger, namnsdagar, speciella dagar eller bara en vanlig dag för att få till en guldkant i vardagen.
Så det är inte ett medvetet val för mig ... eller någon princip att låta bli att fira midsommar, vill mer se det som ett undantag.
Mycket handlar om det vakuum som uppstår när man tappar alla vanor och traditioner och den lite förvånade osäkerhet som istället dyker upp när jag ska klura ut hur jag vill, kan och ska göra istället! Alla som har varit med om den stora förändring ett uppbrott för med sig, självvalt eller ej, förstår vad jag menar med tomrummet mellan två skeenden, företeelser eller kanske mer ... tillstånd. Man kan säker hoppa över det här tomrummet genom att fylla det med till exempel "andra människors midsommarfirande" för att till varje pris slippa känna frustrationen .... det oundvikliga startskottet för att skapa och ge utrymme för något nytt.
Fortsätter med frustrationstråden men släpper härmed midsommarfirandet med att bestämma mig för att ha bättre koll och vara mer förutseende nästa år.

Känslan av frustration ja, denna kreativa urkraft som stör välbefinnandet, oroar och som sällan går över av sig själv. Känner så väl igen känslan och välkomnar den numera med en suck ... är det dags nu igen!
Dags att förändra, sätta punkt, släppa taget, öppna för något nytt, utveckla vidare!
Märker den hos så många i min omgivning runtomkring, i blogginlägg och i twitterflöden och då oftast tillsammans med en önskan om att känslan ska försvinna, att den är något ovälkommet.
Förändring är sällan något rakt igenom bekvämt eller behagligt.
Nej, i mitt liv, som den person jag är med förkärlek till att tänka igenom saker innan jag gör dom, har frustration oftast varit förenat med en period av "icke-välbefinnande" men en nödvändig motor för att jag ska ha kraft att förändra och ta mig vidare till nästa gröna tuva!
Det har hänt ibland att jag kommit på mig själv med att plötsligt befinna mig i en rejäl offer-kofta, ordentligt igen-knäppt ända upp till hakan med små eländigt krångliga hyskor och hakar som är smått omöjliga att knäppa upp. Samtidigt som jag kämpar med dom hör jag nästan hur dom viskat till mig  "Stackars Dig.... , Varför ska Du.... , Dom vet minsann inte...."!
Nu för tiden tystas dom dock ganska snart ner av en annan ton som viskar om att kunna välja hur jag vill leva, kraften och möjligheten i att utvecklas vidare och den bubblande energin som följer med!
Min offerkofta blir istället en go´hemstickad tröja i vackra färger att använda när livet pockar på utveckling och ställer nya krav på mig. Vackra färger... som de rosa nyanserna i garnet jag stickar med just nu. Rosa är en färg jag vanligtvis inte klär mig i ... men får symbolisera det nya jag behöver tillföra i min livspalett mellan varven ... om och om igen, där den första signalen för att det åter är dags är just frustration ... världens bästa motor!

Rundar av med lite om nyponrosor, den vackraste av alla rosor.
Förra året tog jag ett rotskott från en vägslänt av en vanlig nyponros, i år har den redan blivit en liten buske. Nästa år kanske den blommar med sina enkla vackra blommor ... ska bara plantera den där jag tänkt att den ska få stå. Dom blommar annars överallt nu... nyponrosorna. Ett otroligt överflöd utan vare sig rosjord på säck eller kogödsel ... precis som maskrosor ... naturens egen storslagna rikedom.


Kram till Er alla!
Ta väl hand om frustrationen när den vältrar sig på!  Kanske inte så bekväm men vill bara göra oss uppmärksamma på att Vi ska förändra, bejaka ... lägga till något nytt!     

Ibland får man jobba för att bli nöjd....

Allium ... överblommad vacker

Idag är en sån dag då jag tycker att jag befunnit mig i mitt huvud hela dagen. Var på jobbet tidigt med ambitionen att verkligen komma loss med arbetsuppgifter som jag inte är i fas med.
Så börjar jag ... med att upptäcka att resterna av datakraschen jag hade i förra veckan fortfarande märktes så till vida att personalsystemet var som bortblåst liksom tre andra vitala programvaror. IT-enhetens vänliga dataproffs ägnade därför en större del av förmiddagen åt att fylla på min dator med programvara medan jag satt och försökte fokusera på annat. Det är en märklig situation att sitta vid datorn och se hur muspekaren rör sig  över skärmen och plippar på en det ena och än det andra utan att det finns någon i rummet som rör datorn. S som hjälpte mig var nämligen uppkopplad till min dator på distans.

Jag började ringa folk istället ... och folk började ringa mig. Några samtal var mer av  "prat-sorten" medan andra krävde fokus och mycket här-och-nu och blev samtal och del i en process.
Eftermiddagen fortsatte likadant fast inte över telefon utan nu med personerna öga mot öga.
Det är en förmån att få vara med om människors utveckling och få se alla steg dom tar och försöka förstå varför dom väljer det dom gör. Men vissa dagar är det påtagligt att hjärnan och alla mina sinnen är som (... istället för) muskler som arbetar under fysisk ansträngning.
Efteråt kan jag bli så tömd. Speciellt om jag samtalar med en person som inte alls är förutsägbar i sin tanke. Som gör nya vägval var tredje mening .... som medför att jag måste vara så uppmärksam... så följsam... för att förstå och hänga med, för att kanske kunna berika... ge näring.
När jag äntligen kom ut till cykelstället och skulle ta mig hem  kände jag riktigt hur huvudet släckte ner och hur kroppen tog över ledningen och trampade mig hem utan att jag behövde reflektera det minsta över hur det skulle gå till.
Väl hemma körde kompensationsmaskineriet igång och jag gjorde världens vackraste vegetariska matsallad, stekte färsk-potatis-bitar med ursnygga gröna djupfrysta soyabönor, allt toppat med fintärnad fetaost.
Egentligen för trött ... och för tömd men i sånt stort behov av att få se ett synligt påtagligt resultat ... för att få balansen återställd.
Det är vid såna här tillfällen det är skönt att vara 56 år och ha självinsikt och förmåga att föra ett resonemang med mig själv kring det här med vad som är ett bra arbetsresultat eller inte efter en dag på jobbet. Många gånger börjar min tanke med en frustration över att jag inte gjort det jag tänkt... som många gånger är "synliga, konkreta" arbetsuppgifter ... dom som ligger kvar tills dom är gjorda.
Men oftast slutar tankarna med insikten om att just det där samtalet som fick ta tid och bli färdigt, telefonsamtalet som jag kunde besvara på första uppringningen eller återkopplingen jag kunde ge i god tid är det som är grunden för kvalite och medmänsklighet.
Och då känner jag mig så lugn och tillfreds!
Har läst om det stora värdet av att använda hela sin hjärnkapacitet under dagen för att uppnå synergieffekt för alla sinnen. Att fylla på tillvaron med kreativitet, färg och fysisk aktivitet efter en dag som ägnats åt fokusering, analys och koncentration.
Det var förstås därför det oresonligt starka behovet av att göra den vackra vegetariska salladen dök upp.

Kvällsmat serverad!

Jag har ju förmånen att ha tillgång till en trädgård... mitt 500 kvadratmeter stora frimärke är fylld med för många, för långa och för trånga växtutrymmen. Efter en sån här dag som idag är det skönt att bara drälla omkring där ute en stund, utan måsten och utan ett syfte. Många gånger har jag kameran med mig, egentligen inte för att föreviga, mer för att fokusera på det jag ser.
Ikväll hamnade jag mitt uppe i ett drama i brännässlorna jag sparat som BB till fjärilarna.
 IRL ....världens rysare i miniformat!
Kramar :) 

Kroppkakor och relationer

Det här med kroppkakor och relationer... det har sina sidor, eller nja egentligen inte ... kroppkakor ska vara vältrumlade ... runda och smidiga, och relationer har ju inte (...efter ett tag) så många oväntade sidor  så den här inledningen blev inte den mest genomtänkta kan man konstatera redan nu. Men min egen relation .. på riktigt ... till kroppkakor har förändrats under veckan som gått! Verkligen och så här!
När jag var nyutbildad ålderdomshemsföreståndare ... jaja, skratta lagom! Hör till dom sista inom det skrå´t som gick ut innan utbildningen förändrades till att heta social omsorgslinje för att därefter vidareutvecklas till dagens breda socionomprogram med inriktning för alla som omfattas av vår Sol... förkortningen för Socialtjänstlag.
Hur som helst.
Som 22-åring fick jag en anställning som föreståndare för ett ålderdomshem där det bodde 34 med dagens mått mätt oerhört pigga pensionärer. På ålderdomshemmet fanns ett kök med en kokerska... och en biträdande kokerska som bägge var proffs på att koka kroppkakor, nationalrätten i den här hörnan av landet. Jag hade smakat kroppkakor innan jag flyttade hit, vita... på kokt potatis serverade med vit sås och lingonsylt. Sånt som man köpte på Öland. Men på ålderdomshemmet var det kult med grå kroppkakor .. på råriven potatis serverade med lingonsylt och skirat smör... och kaffegrädde! Så himla underbart gott!
Jag kommer ihåg att Kerstin-i-köket, hon som var kokerska... med belåtenhet såg att jag åt hennes kroppkakor. Hon tyckte nämligen att jag var alldeles på tok för tunn och smal... vilket jag kanske var med mina 174 cm och 56kg.
Min fina snälla svärmor Inga kokade också fantastiskt goda grå kroppkakor vilket medförde att hennes son, som jag sedemera levde med i drygt 30 år, hade full koll på hur denna kulinariska anrättning skulle smaka.

Alltså ville jag underhålla och smörja vägen till denne mans hjärta genom att bjuda honom på just grå kroppkakor. Vi bodde vid det tillfället på en ö i skärgården dit man endast kan ta sig med bilfärja.
Jag hade förberett den här stora kroppkake-övningen genom att få råd och tips från "Kerstin-i-köket" på ålderdomshemmet. Hon hade flera gånger gått igenom med mig .... krama ur den rårivna potatisen.... ta tillvara stärkelsen ur spadet... blanda i några nävar mjöl tills det blir lagom och smaka av med salt, glöm inte kryddpepparn i det rökta finstrimlade fläsket. Det hon också sa var att jag skulle koka dom försiktigt, lägga i dom en i taget i grytan med kokande vatten... och vänta på att dom flöt upp. Sagt och gjort... jag gjorde precis som hon hade sagt, smeten  höll ihop och det var dags att koka dom. Jag la i dom ...en i taget och väntade ... och väntade ... tills dom flöt upp till ytan.
Dom skulle totalt koka i dryga halvtimmen... vara och en.
Det var bara det att jag inte fattat att jag kunde lägga i flera samtidigt.

Jädrar vilken tid det tog... och vilket väntande på att dom skulle flyta upp.

Alla som har varit med om råriven potatis vet att riven potatis oxiderar efter en stund och skiftar färg. Blir först grått... sedan mera grått... sedan väldigt blyertsgrått ... med dragning åt svart. Vilket medförde att slutresultatet ...  uppläggningsfatet med dom 14-16 runda skapelserna var fyllda med mörkt blyertsgrå tänkta delikatesser. Och jag kommer ihåg mannens kommentar i efterhand.
Något om att han tyckte att dom var "ganska goda" vilket var fantastiskt bra betyg med tanke på dom han var van att äta  hemma hos sin ömma moder. Men han påpekade också att dom ... verkligen var lite väl  mörka.
Hur som helst, det är enda gången jag kokat grå kroppkakor .. tills igår.
Vi hade terminsfinal... avslutning på vårens arbete för ledningsgruppen hemma hos vår chef i hennes sommarstuga belägen på samma ö som jag tidigare bott. Vi åkte ut med bilfärjan som lämnade kaj klockan 08.00.

En drygt timme senare började Vi skala 10 kg KingEdvard-potatis, finstrimla 1,5kg rökt sidfläsk och hacka gul lök.
Efter diverse proppar som behagat stoppa elförsörjningen på grund av alla extra spisplattor som var igång kunde Vi lägga de första kroppkakorna i två kokande grytor med vatten bortåt 12-tiden. Eftersom Vi hade totalt ... tror det var 57 kroppkakor som skulle kokas tog det sin lilla tid. Och vad hände.... jajamen.... potatisen betedde sig på samma sätt som 30 år tidigare... den oxierade under tiden den låg i luften ...svartnade.
Vilken är moralkakan i denna berättelse då tro?
Jo, att jag lyckats leva med uppfattningen att jag inte kan koka grå kroppkakor i ungefär trettio år.
 Men inte en dag mer... igår upptäckte jag att även mina jobbarkompisar som är etablerade kroppkake-kokare med massor av erfarenhet och vana också levererar den gråsvarta sorten emellanåt.


Från och med nu blir det alltså mer och fler kroppkakor åt folket omkring mig!


Det är himla bra för en ledningsgrupp att skala potatis ihop, sitta i ett partytält tillsammans

och höra  hur det spöregnar, tillbringa tid tillsammans utanför kontoret. Och att i det sammanhanget ha en chef som generöst låter oss få njuta i sitt privata sommarparadis, det är stort!
Annat om relationer då... nej, mitt allra privataste bloggar jag aldrig om ... det är så privat och så ömtåligt.
Men relationer till andra... som till en granne  som kom över ikväll och berättade att ytterligare en annan granne störde sig på min häck...den i trädgården alltså (!). Den grannen ska jag gå och prata med imorgon och berätta att jag blir så jätteledsen över hennes val att prata med andra först innan hon pratar med mig om hon har synpunkter på min häck.
Mera... min yngsta goding har kommit hem från sin musikfolkhögskola och ska bo hemma större delen av sommaren. Så härligt att få träffa henne ordentligt ... hinna känna in hur hon har det.
Till sist... Yngsta och äldsta godingen har varsin cykel som med hjälp av ett kabellås sitter ihop med varandra ... dessvärre verkar Vi inte ha någon nyckel kvar att låsa upp kabellåset med ... snacka om låst relation... tills Vi hittar en bultsax eller annat som kan ändra detta.
Nä, kännetecknande för en relation som är god är väl just det att den inte begränsar livsutrymmet och  rörelsefriheten .. att den håller samma höga kvalite trots att tiden går.
Som en kroppkaka som får vänta för länge på att kokas... kan se lite svart och  tråkig ut på ytan men smakar alldeles förträffligt! 

Sjätte juni och att få leva där man vill

Önskeväder idag på svenska flaggans dag, Sveriges nationaldag .... eller bara den sjätte juni helt enkelt.
Soligt och varmt och så skönt att få vara utomhus hela dagen!
Har hört mycket i massmedia om just det här med att fira nationaldag och nationalism och upptäckt den läskiga underton som helt plötsligt finns med som annars hör hemma hos Jimmy Åkesson och hans gelikar. Också läst kloka och mindre kloka inlägg på twitter om nationaldagsfirande, svenska flaggan och Gustav Wasas maktfullkomlighet kopplat till den svenska  fanan! Plötsligt finns en solkig dimension på vårt nationaldagsfirande som jag faktiskt aldrig hört eller haft kunskap om förut ... eller om jag gjort ... inte tänkt på.
En kort stund i morse när jag hissat flaggan och satt kvar utomhus och åt frukost i solen kände jag en antydan till skamsenhet över att jag inte har mer koll på min historia.
Sen gjorde jag det som Vi som har förmånen att bo i Sverige tar för givet... jag valde fritt... efter eget tycke.
Jag valde att ändå fira ....  på mitt sätt, vilket är helt okej eftersom jag lever i världens kanske starkaste demokrati.
För jag känner så stor tacksamhet över att få leva här i Sverige!
Att jag kan sitta och titta ut över all grönska och inte över torr obrukbar jord. Att jag har ett riktigt hus att bo i och inte bara ett tält i ett flyktingläger. Att det starkaste mullret jag hör här där jag bor kommer från grannen Ander´s HarleyDavidson och inte från bombkrevader. Att jag kan blogga och twittra om det jag vill utan rädsla för att bli fängslad eller dödad. Hittade förresten ett twitterinlägg som gav just rätt perspektiv  från @OzzNujen som lät så här: "Trots Dina brister och tillkortakommanden så är Du ändå det bästa landet i världen. Grattis på Din dag!"
För tänk vad det kan bli bra om man själv får välja hur man vill ha det ... eller inte.

Jag vill tro att Vi människor liknar allt övrigt som lever och då är mina stockrosor ett strålande exempel. Tycker stockrosor är en sån vacker blomma men har aldrig lyckats få dom att trivas ... förrän nu helt plötsligt! Nä, och det är just det, dom växer absolut inte där jag hade planerat eller tänkt mig utan väljer att välla upp i gruset under verandatrappan, mellan plattorna på uteplatsen och som en allt större "hubbe" i en rabatt. Men dom finns plötsligt här i min trädgård för tredje året i rad ... och dom har själva valt var dom tänker leva.
Likadant med en jättefin sorts tistel som jag försökt truga i flera år. Tror inte den finns kvar i rabatten alls längre men väljer istället att vara en fantastiskt fin solitär i gräsmattan och från och med i år också mellan plattorna, precis där jag brukar gå .... har alltså valt själv!


Nu anar Ni nog hur min trädgård ser ut .... just precis... växer en massa men inte så geometriskt eller välordnat.

 Ska se hur det går med min Nerium-blomma ... om den också vill påverka sin tillvaro själv genom sin protest med att tappa nästan alla blad där den har stått i ett fönster inomhus, fått konstgödning någon gång ibland i den lite för småttiga terrakotta-krukan.
Nu står den sedan en vecka tillbaka i stor kruka med kompostjord och hönsgödsel, utomhus i solskenet och med svala nätter.  Tycker faktiskt redan att nya blad skymtar i gren-ändarna!

Imorgon ska jag jobba trots att det är klämdag.
Har haft semester några dagar för att lyssna på yngsta godingens slutkonsert på musikfolkhögskolan.
Fick tillfälle att träffa äldsta godingen samtidigt så mamma-magasinet är just nu påfyllt med råge... så roligt att vara tillsammans!


 Känner mig somrig på både ut och insida, ska bli varmt imorgon med så jag kan fortsätta min sommarklänningstillvaro ... något som får mig att bli somrig rakt igenom!
Har just färgat en bleksiktig småmönstrad beige klänning från Indiska vinröd .... kommer bombens att bli lika mycket "favvo" som förra årets grönfärgade blev!

Kent med bästa låten Sverige!