Ambitionen får vila...

Torsdagkväll... igen!
Gick lika fort som vanligt.
Vaknade i morse och var helt övertygad om att det var fredag.
Var helt förvissad om att jag inte skulle ha någon förmiddags-fika-macka med mig eftersom Vi turas om på jobbet att fixa brak-fika på fredagarna.
Fick dock ganska snart en märklig känsla av att något inte stämde!
Har så många åtaganden igång på jobbet och någonstans i bakhuvudet fanns en påtaglig känsla av att jag var långtifrån klar för veckan.
Så går det upp ett Liljeholmens ... bara torsdag ... ingen fredagsfika!
Bara att ta tag i dagen, bre mackan och lägga i min lilla burk, låsa upp cykeln och trampa iväg. Dagen till ära med ett stort blått postpaket på pakethållaren.
Ingen risk att bilisterna inte skulle se mig idag, knallröd jacka och klarblått paket där bak! :)
Paketet ska jag skicka till min äldsta goding som saknar sina sommarkläder där hon är.
Det är kul att skicka paket, packa i lite extra  och sedan skicka iväg.
Och tänk vilken himla skillnad mot att maila och smsa!
Nu är det ju inte det samma som paket överhuvudtaget, men ändå.
Det där med att få ge, överraska... så himla kul det är ... med blåa paket från Posten som man kan cykla omkring med i morgonrusningen!
Nu hann jag inte med att skicka det innan 15.00 idag. Det är då paketen sänds iväg från Hemköp i stan där jag kommer att lämna det.
Det blir i morgon istället.
Klockan är bara kvart i åtta på kvällen nu och jag tänker låta all ambition vila!
Har intensiva dagar på jobbet och sover just nu lite för få timmar.
Dom ljusa kvällarna håller mig vaken och min lust att pilla och greja med smått och gott gör att jag inte lägger mig på örat förrän alldeles för sent.

Är nog dags för en "sköta-om-mig"- månad.
Brukar ta en sån emellanåt för att fylla på med energi.
En sån månad handlar om bra mat med massa antioxidanter, mycket fysisk aktivitet och vara-utomhus, sova mer än vanligt och fokus på det goda i livet och det som ger lugn.
Börjar imorgon, den första dagen i sommarmånaden!
Brukar resultera i att jag känner mig stark och vacker igen  :) .... och orkar göra det jag vill!

Har gjort en annan spännande grej i kväll med!
Det finns en webbsida som heter Odla.nu!
Där kan man ställa frågor om det som växer både utomhus och inomhus.
Jag hittade ett roligt träd med bär i Mostar i Bosnien.
Min kompis berättade att bären blev jättegoda när dom mognade men att hon inte visste något svenskt namn på dom.
På bosniska heter bären Dud eller Murva beroende på i vilken del man befinner sig.


Jag har skickat en fråga till Odla.nu och håller tummarna för att jag får svar.
Bären finns ju inte här i Sverige ....  ännu ... men det har ju inte apelsiner heller gjort tidigare!

En annan sak man blir glad och go av är att få ge till andra, utan förbehåll och krav!
Min Bulle katt är skapligt bra på det första men lite sämre på det andra!
Han vräker kärlek över alla han känner
... men förutsätter att han får en massa klapp och kel tillbaka!
Och eftersom han är helt oemotståndlig får han alltid som han vill!
Den lille mannen i sin grårandiga kostym!
Han är kärlek helt och hållen ... och rakt igenom!
Han kom till oss som vilsen  och hungrig hittekatt en torr och het augustikväll för 9-10 år sedan.
Mina tjejer har sedan dess en öppen fråga.
Ä det han som är hittekatt
... eller om det är jag som är hittematte!
Frågan är just ... vem tar hand om vem!
:) 
      

Utanför min trygga ankdamm ...

Måndagkväll, en somrigt varm och ljummen sådan.
Har just ätit mat och stjälpt i mig kaffe, det sistnämnda för att kunna ta tillvara min lediga kväll. Känner mig trött efter en intensiv dag på jobbet, nöjd... men tömd på ork.
Har längtat så efter att sätta mig med bloggen och nu är det dags!
Är förutom känslan av att vara fylld.... nej det var ju tömd.. av jobbet, så påverkad och glad av allt fint som finns och sker utomhus.

Alla blommor och all grönska, näktergalen som håller låda dygnet runt och ringduvorna som byggt bo i grannens tuja och på låg höjd kommer flygande och flaxande på jakt efter mat till sina ungar. Har en stor rondhodendron utanför min ytterdörr.
Egentligen ett praktexemplar som jag har någon form av hatkärlek till.
Den är så himla korrekt och proper så att den förblir opersonlig på något sätt.
Men tittar man på knopparna och blommorna ... på nära håll ser man det storslagna.... så vackra!
Därför får den fortsätta stå där som en korrekt "moderat-tant i plisserad kjol" resten av året då den inte blommar, i väntan på att få leva ut all inneboende sinnlighet nu genom hundratals vackra blommor!
Jag har ju varit i Sarajevo i Bosnien nyss!
Där är det egentligen högsommar och så var det kvällen vi landade, 28 plusgrader i det svarta sammetsmörkret.
Dagen efter var det mulet, svalnade påtagligt av till bara 5-6 grader för att slutligen också börja spöregna. Det var andra omgången den här säsongen som temperaturen och regnet förstörde jordgubbar och grönsaker för odlarna i trakten.

Efter en natt med ihållande hällregn som dånande trummade på alla plåtbleck utanför fönstret vaknade jag av att min kompis i rummet intill ropade att jag skulle titta ut genom fönstret.
Titta på snön som hade fallit.... 5-10 cm blötsnö som låg tung på alla lövträd runt omkring.
Det var 70 år sedan sist det hade fallit snö i Bosnien i maj månad.



En bit norr över längre upp i bergen kom det 65 cm snö det här dygnet.... så glad att jag inte var där!
Innan jag reste drömde jag att jag steg av planet via en smal och trång lång flygplanstrappa,
kånkandes på en kolossal resväska. Väl nere på marken kom jag på mig själv att gå i 15-20 snö iklädd mina röda tygskor samtidigt som jag tänkte för mig själv i drömmen att jag borde ha fattat att det skulle vara snö eftersom det var vinter-OS i Sarajevo någon gång på 80-talet.
Det blev lite av en sanndröm alltså.

I Bosnien köper man inte bröd i affären utan i något av alla bagerier som finns i alla gathörn.
Och där finns färskt bröd att handla både tidigt på morgonen och ytterligare en gång från 17-snåret på eftermiddagen.

Redan första dagen i konfronterades jag med den förskräckliga verklighet som präglat det vackra landet och allt liv där.
Överallt i Sarajevo, denna jättestora stad med människor från all världens hörn finns minnena av kriget kvar i from av alla skottskadade hus.
En del hus har en massa 10-15 cm stora runda märken och hål i betongen efter skotten från krypskyttarna som skjutit från hustaken runt omkring.

Andra hus har större hål, eller är helt eller delvis raserade efter granater som exploderat och förstört och många gånger också satt eld på husen så att det bara är väggarna kvar.
Dom här husen finns överallt.
Jodå, man reparerar och bygger också en massa nytt runt omkring i stan.
Men allt hänger på om det finns tillgång till pengar och på om alla delägare till husen hittats runt om i världen efter flykten för 20 år sedan.
En hel del finansieras av andra länder, till exempel Turkiet och Österrike.
Ett påtagligt bevis för det är alla nybyggda moske´er som byggts i var och varannan stadsdel som motprestation för att till exempel Turkiet ska hjälpa till.
Enligt en kvinna som arbetade i en affär Vi var inne i så står moske´erna dock lika tomma som våra svenska kyrkor. Möjligtvis så går äldre kvinnor dit som tröst i sorgen efter alla som dödats.
Till min stora besvikelse så fanns det inga "riktiga" små skäggiga farbröder som jobbade som böneutropare längre uppe i minareterna. Allt är automatiserat och inspelat på band som kör igång klockan 05, 09, 13, 17 och klockan 22. Man vänjer sig fort. Redan tredje dagen började jag tänka i banorna "nu börjar böneutroparen snart" när klockan började närma sig något av dom magiska klockslagen!
                                                                                                                                                          Städerna ligger oftast i dalgångarna mellan de höga vackra bergen.

Genom städerna rinner floder och vattendrag som bildats av allt vatten uppe från bergen. Kristallklart vatten, turkost vatten eller som efter allt regn som kom under dagarna jag var där, brunt vatten som klarnade efter hand.

Jag är så berörd av alla synintryck av skottskadade hus,
och i kombination med min
"av födsel och ohejdad vana" livliga fantasi
tyckte jag att jag kunde förnimma hur det måste ha låtit när man sköt med alla kulsprutor och granatkastare.
Jag tyckte att jag stundvis kunde känna i maggropen hur mycket skräck och ångest människorna måste ha upplevt där.
Jag kände att deras energier fanns kvar ... för att berätta för oss som hälsar på.


Som det står på så många husgavlar, på stenar och på skyltar... Don´t forget!
Jag kommer aldrig att glömma den här resan jag fått göra med min kompis till Bosnien och Kroatien, den har gjort så stora avtryck i mig.
Det är en fantastiskt fin förmån att få resa med någon som är från landet, som kan berätta historien, kan språket och och har tips på vad som är smart att fokusera på som turist!

En kamrat  på jobbet, som var där veckan innan mig,
lånade mig en massa läsvärt tillsammans med tips om vad och hur.

Bland annat en bok, en dokumentär som heter
"Sista kulan sparar jag åt grannen". 
Den boken tillbringade jag nätterna med så att bokens berättelse nästan flöt ihop med allt min kompis berättade om på dagarna.
Om all flykt, all skräck och rädsla och all förlorad tillit till dom man tidigare litat på!

Har just idag fått hem en jätteladdning med kort från Fuji.
Jag tog drygt 300 kort under resan och har nu framkallat i pappersbilder drygt 200.
När mina godingar var små gjorde jag fina album där jag skrev och klistrade in kort.
Jag har om jag inte kommer ihåg fel en massa papperskort fortfarande liggande som aldrig kom in i album och senare... när digitalkameran kom gav jag upp den ambitionen helt.
Men den här resan ska bli ett fint album.
Inte i första hand för att visa för Er andra utan för att jag ska ha och bläddra i själv ... och sedan naturligtvis lägga i knät på den som kommer hem till mig och verkar intresserad.
Helt plötsligt har jag en påtaglig uppfattning om det storslagna i att få leva i ett land som inte är i krig.
Som vanligt är det ett gräsligt sätt att skaffa sig erfarenheter på .... genom att lukta på andra människors olycka, men en fantastisk effektiv metod!

Avslutar med ett bevis på att det,
trots allt,
finns sommar och också det goda i Bosnien och Kroatien!
Årets första jordgubbar
inköpta på en marknad i Mostar!
Kan inte beskrivas på annat sätt än Mmmm!


    

Till bredden fylld...

Är så fylld av en massa känslor och intryck. Njuter av sommarvädret och av att kunna gå barbent och cykla hem från jobbet utan jacka.
Tänkte när jag cyklade hem att det är märkligt det här med sommar. Vi människor behöver aldrig någon tillvänjnings-period för att klara, acceptera, gilla läget att det blir sommar.
Vi ställer bara helt enkelt om oss till att "nu lever jag sommarliv"!
Till skillnad mot till exempel hösten (som är den årstid som jag tror ligger mig varmast om hjärtat fast jag absolut inte vill vara utan någon av de andra tre) då man sakta ska vänja sig åt att det mörknar, blir kallare utomhus och livet ska genomföras mer inomhus.
Hösten förbereder jag mig för både mentalt och praktiskt på ett påtagligare sätt.
Men sommaren tar jag bara emot med öppna armar, ger den en bamsekram och hakar på! :)  
Som idag! Varm solig dag då jag för första gången kunde cykla till jobbet barbent utan minsta tanke på tights eller extra kofta under jackan. Halvvägs in till stan var det så varmt så att jag hade kunnat ta av mig även den, men det blev liksom inte av.
Tordes inte riktigt ta in att det var varmt på riktigt så tidigt.
På lunchen satt jag utomhus nere vid vattnet och åt min "pajbuffe" från Porslinan med några jobbarkompisar. Blev jättesugen på glass när jag senare var på väg till ett möte ute på stan under eftermiddagen, även det ett sommartecken för mig som nästan inte alls tänker på glass eller äter glass resten av året. Håller tummarna för att ungdomarna kommer att öppna glasskiosken nere vid färjeläget även i år. Dom öppnar efter skolavslutningen och säljer SIA-glass som är så himla god. Finns en specialare som jag älskar!
Den heter "Mörk" och består av vaniljglass, sån där riktig med svarta prickar i, överdragen med mörk  krispig choklad.
Rackargod är faktiskt bara förnamnet!
Lagom tills jag börjar min semester (som brukar vara i andra hälften av juli) brukar jag klara en  konsumtion som innebär glass varje jobbardag .... med tydlig dragning till ytterligare en, om det är varmt när jag ska trampa hem!     
Annat som fyller mig.
Har just kommit hem från en semesterresa på Balkan, närmare bestämt Bosnien och Kroatien.
Är så fylld av alla intryck, av en massa känslor och av frustration över hur tillvaron ter sig så snart jag tar ett steg utanför min lilla trygghetszon.
Blir så påtagligt att livet jag lever är så enkelt och skyddat här hemma i ankdammen. 
Eftersmaken just nu, efter min resa, är att jag inte vet ett smack om vad problem kan vara eller hur ett liv med ständig oro och rädsla är.
Har under min vecka på resande fot fått en gnutta insikt om hur det blir med människor som upplevt krig och hur förödande effekterna på ett land som deltagit i krig är.
Jag tänker blogga särskilt om min resa, (både den yttre och min egen inre) som jag fick vara med om under den här veckan.
Jag kommer att sätta etiketten "Resan till Balkan 2012" på dom inläggen så att det finns möjlighet att sortera för Dig som vill läsa.
Börjar under dom närmaste dagarna!
Jag kom hem tidigt på söndag-morgonen efter 55 mil i bil från Arlanda genom ett Sverige som aldrig blev riktigt mörkt och svart, bara mörkblått när himlen var som mörkast.
Min kompis som körde är en rutinerad förare men har inte riktigt samma syn på hastighetsbegränsningar som jag eller på förekomsten av vilt och möjligheten att hinna stanna om något skulle dyka upp på vägen. Det medförde att jag satt käpprak i ryggen hela natten och tyckte mig se älgar och rådjur överallt och framförallt uppe på vägen. Dom flesta gångerna var det bara fantasier men det passerade också djur över vägen. Smådjur som kan ha varit mink eller mård ... och ett rådjur hoppade graciöst över sidoräcket när Vi forsade förbi.
En bit från vägen på en åker stod två älgar helt stilla i gryningen i Smålandsskogarna och närmare Blekinge förgyllde ett gäng vildsvin vägkanten.
Men Vi kom hem oskadda .... och okrockade ... som tur var.

Bara en massa ord... och fler kommer!
Härlig sommarkväll på Er!

Nej, jag hann inte i kväll heller!

Har så mycket att blogga om och har klurat på olika ämnen hela dagen idag när jag bökat i min trädgård! Men nu är klockan helt plötsligt 22 och jag måste få omkull mig i tid ikväll eftersom jag ska återvända till vardagslivet efter en veckas semester som innehållit  både resa och en bonusdag här hemma för att landa (... och klippa gräset).
Det får vara till imorgon!
Men då ska det bloggas... ska bli så kul!
Tänker blogga om både glädjen över igelkottsbajs och om det faktum att jag faktiskt blivit lite mer klok och insiktsfull senaste veckan.
Hörs snart igen!

Längtan... och se fram emot något!

Vad härligt det är att ha något att längta efter.... eller någon!
Vilken energi det ger.
För en stund sedan pratade jag en lång stund på telefonen med någon som är viktigt för mig
.... ett långt samtal.
Vi pratade om hur jobbigt det kan bli när man längtar .... och inte riktigt når fram... eller når fram
och det ändå blir att man pratar lite från Venus...  och pratar lite från Mars... eller om det bara är olika dialekt ... på samma planet.
Vi pratade om hur sårbar man är när man längtar ... så hudlös ... så i händerna på alla sina stora omvälvande känslor.
Känslor som bara tar över tillvaron  och som gör att man stundvis inte kan hitta ratten ...
rodret.... nyckeln... eller ens  ledstången att hålla sig fast vid.
Känslor som så många gånger präglas av gammal skåpmat ...som lätt väcks till liv när någon trycker på rätt knapp.... eller kanske mer fel knapp.
Och allt analyserande som sen tar vid.... tolkande, vändande och vridande på allt.
Tänk hur det är med oss människor!
Vi som har förmånen att ha känslor, kan känna känslor , har förmågan att längta .... och har förmågan att  ibland lida ... bara för att Vi ibland låter det som hänt tidigare ta plats ...för stor plats.
Vi är helt underbara!
Längtan är en så fantastiskt stark kraft!
Som piggar upp och ger en massa energi!
Liksom att ha något att se fram emot.
Så roligt det är!
Strax börjar det!

Undrar varför?

Jag som alla andra är helt tagen av att det är så vackert utomhus nu.
Så fantastiskt vackert med allt som håller på att väckas till liv, spira, titta fram och blomstra en och en ... eller i tusental.
Jag är fylld av alla synintryck som bara väller in i mina ögon. Har ju sett allt så många gånger förut men fylls av känslan att det händer just nu och att det är så stort och speciellt!
Funderar över hur det egentligen kommer sig att en del växter blommar med en enda blomma och klarar sin överlevnad med det.
Jag tänker på tulpaner, kejsarkrona, solrosor och liknande.
Bara en blomma och överlevnaden är säkrad.
Likadant det här med kärnor.... En avokadokärna eller en persikokärna fixar hela fortplantningen medan pumpor, fikon och till och med hallon och jordgubbar behöver massor av kärnor för att säkra kommande generation.

 Trädens hängen med alla blommor och all pollen.
Alla fruktblommor som översållar träden nu och slånbärsbuskarna i skogsbrynen som på håll ser ut som vita kvarglömda snödrivor.
Och den vita doftande mattan av vitsippor i skogen idag... så fantastiskt det är.
Tänk om det hade hängt på oss människor ... med våra fulltecknade kalendrar.

Tänk om det var Vi som  skulle ut i naturen och pimpa upp den genom att plantera alla vitsippor, hänga upp alla hängen på björkarna, sätta dit alla miljoner slånbärsblommor... och alla tusentals maskrosor i hagarna.
Vilken himla tur att det inte hänger på oss ... det hade inte blivit mycket bevänt med våren då.
Inte ens om det hade funnits som skapligt betald tillsvidareanställning i form av statliga
"smycka -naturen-jobb" till alla arbetslösa i världen...
Vi människor klarar inte av att göra det så fint som Gud Fader,  Moder Jord eller vem det nu är som fixar till det här.
Hade Vi människor stått bakom det hade det troligtvis inte heller bjudits in så generöst och helt gratis ... till den  här  fantastiska färgsprakande festen i naturen.



Jag var ute och sprang idag i ett skogsområde någon kilometer från mitt hus.
Cyklar alltid dit ... eftersom jag inte har bil just nu.
Springer sen ett färdigt motionsspår som är 6-7 km beroende på, på en befintlig stig, men ändå inte helt tillrättalagd.
 Det är fullt med rötter och stenar och tuvor hit och dit, precis som jag vill ha det.
Jag tycker om att fokusera på hur stigen ser ut och tänka lite på hur jag ska sätta fötterna.
På upploppet, den sista kilometern, kommer man in på den kortare motionsslingan som är ett elljusspår och där underlaget är bark. Ja, det är skönt och mjukt... men så himla tråkigt att springa när det är så tillrättalagt.
Idag gick det förvånansvärt lätt att springa.
Jag har roat mig med att hosta och hacka efter en präktig vårförkylning och det har varit märkbart att jag inte fått nog med luft... det har känts rejält jobbigt mellan varven. Lämnade också blod för tre veckor sedan och jag har fått för mig att jag dippade lite i ork även efter det, vilket jag aldrig märkt förut. Hur som helst, idag gick det mycket lättare och det kändes som om mina lungor kunde rymma nästan hur mycket luft som helst.

I närheten av där jag parkerar cykeln har jag något mycket speciellt jag håller spaning på.
I en sluttning utmed en bergsskreva har det under... tror det är 4-5 år, bott det jag trott varit en brun snok.
Sommartid är det alltid där, på tryggt avstånd uppe på vägen, jag står och dricker vatten efter att ha tagit mig runt i skogen. Inte alltid men många, många gånger har den bruna snoken legat där i eftermiddagssolen. Och jag som tycker det är läskigt med allt vad  slingerbultar heter har lugnt kunnat stå och tränat mig på att inte få spader. Faktiskt till och med kommit så långt att jag tycker den har en väldigt fin brun färg.
Sent förra sommaren hände dock två saker som spelar roll.
Den första var vid det tillfället jag stod och tittade på den hopringlade snoken som helt plötsligt började ringla in i ett av hålen där i jord och bergskrevan. Det var bara det att halva ormen låg kvar... det vill säga det var två stycken, en jättelång brun och en mindre lite ljusare brun.
När jag kom hem googlade jag på bruna snokar för att kolla när dom har sin ungar, det var då det andra av värde hände.
I texten stod det mycket tydligt att bruna snokar också ska ha gula fläckar på huvudet... och det har inte mina långa smala polare i bergsskrevan.
Det verkar alltså som om dom är bruna huggormar!
Och får ungar i augusti... och dom var två där ... hualigen, helt plötsligt är det mindre kul!
Under vinter har gatukontoret plogat om den här grusvägen och täckt diket och delar av bergsskrevan med sand och grus.
Och eftersom jag inte vill dom här långa sakerna något ont (vill ju bara inte vara nära kompis med dom) så har jag tycket att det här var riktigt förskräckligt att dom nu är nedgrävda i allt grus och makadam.

Så händer det... Förra veckan såg jag tydligt att det var som små hål  i gruset och leran där.
Idag var det flera hål och såg faktiskt ut som innan tycker jag.
Alltså stod jag där på min första spaning idag, efter dom långa slanka sakerna som jag egentligen inte vill se.
Dock utan resultat.




Ska bli spännande att se om dom finns där en vacker solig dag, misstänker att det är så.
Har oftast kameran med mig, även när jag springer, så dom kommer absolut att hamna här i min blogg om dom visar sig.
Lägger upp bilden på skrevan som den ser ut idag så länge!

Hade tänkt att titta på partiledardebatten på TV kommer jag ihåg nu, får se om jag hinner med lite av finalen.
Är inte partipolitiskt intresserad ett dugg men det är uppfriskande med dom nya ansiktena så jag tänkte kolla upp dom lite ändå!
En god vecka är på ingång! Ta emot den och gör den till något stort!
Kram!               

Så mycket luft, så mycket enklare!

Tillvaron håller på att förändras så sakta. Vanligtvis brukar jag inte märka det!
Jag menar inte tillvaron på ett djupare plan utan mer ytligt, tillvaron dag för dag.
Mer kopplat till årstiden, dagsrytmen och allt som är kopplat till längtan efter den varmare delen av året.
Hur många år har jag inte tänkt att jag ska stanna upp och hinna med att se, känna in och förstå när förändringen sker. Se när vintern övergår i vår, när våren övergår i sommar och så vidare.
Men jag brukar inte lyckas. Det brukar mer rinna ut i ett konstaterande att det gick fort, att jag inte hann med att fatta riktigt ... den här gången heller.
Men faktum är att jag just nu tycker att jag ser och känner skillnaden, förändringen, det som sker, på ett påtagligt sätt.
Det är som jag är mer öppen för förändringen i år eller kanske just nu ... kanske bara den här veckan.
Känns som jag har alla mina sinnen vidöppna och registrerar en massa utan att behöva anstränga mig det minsta.
Hör säkert också ihop med att jag är pigg, utvilad och känner mig "här och nu".
Visserligen håller jag just nu på med ett litet eget projekt, håller på att öva mig i, praktiskt träna på att förstå och förhålla mig till att "min bästa tid är nu"!
Inte på något patetiskt offer-kofta-sätt.
Nej, utan mer för att jag vill ha in den känslan mer i min tillvaro.
Känslan av  "här och nu" på ett konkret sätt.

      Som att träna sig i att se att en mördarsnigel kan vara vacker...

Jag tränar mig i att praktiskt registrera och se mängderna av privilegier jag har i tillvaron som medför att jag har tillgång till ett så gott liv.
Övar mig på att  uppmärksamma det storslagna i förmågan att tycka så mycket är intressant och roligt, att den förmågan bara växer och växer och  ger så mycket glädje, nyfikenhet och längtan.
Övar mig i att uppriktigt och från hjärtat känna tacksamhet.


Insikten om att leva här och nu har ju dom flesta av oss  ... rent kunskapsmässigt.
Men jag vill inte låta den kunskapen stanna vid att vara bara en kunskap bland allt det andra jag  redan kan och vet.
Jag vill inte låta den förbli något jag tar för givet men aldrig praktiserar fullt ut.
Jag vill inte att det blir som ett par gamla sköna jeans som bara sitter som en smäck på kroppen och som jag alltid förutsätter att jag ska ha tillgång till.
Är fylld av att det pågår så mycket liv här och nu .... och precis just nu!
Vill känna med alla sinnen det viktiga och stora som hela tiden sker, som berör och som vi sätter så många olika namn på.
Ibland kallar Vi det kassam, ibland harmoni och ofta livsglädje.

Att överallt runtomkring finns en massa utsmyckning

Livet är så storslaget så jag vill inte missa en enda sekund!

Ser att bladen på persikoträdet blivit mer röda och spetsiga idag, att körsbärsblommorna har besök av humlor och några andra mindre flyfän.

Märker att Bullekatten släpper även dom "långa" pälsstråna nu, inte bara det vanliga "luddet" ....

Uppmärksammar med glasklar tydlighet att jag missat att raka bort några vintriga strån under höger knä! :)

Hurra för vårkänslor ... försommarlängtan och för att jag har "Goji-med-havtorns-the" från stans Te-bod i mitt skåp!
Glömde nämna nyinköpt knäckebröd och en snutt blåmögelost... av den bästa!
Kramar och Längtan till Er Alla! :)