Energi och vårfnatt!

Vilken energi jag har ... och det är så härligt!
Skulle så gärna vilja veta och förstå exakt vad som händer i mig och alla andra när våren kommer.

Porlande....

Är det någon talgox-hormon som dragits ner i mina lungor tro, som flaxar runt och och sjunger glatt för sig själv där nere och får mig att bli mer syrerik.
Eller har det med mina gröna ögon att göra som äntligen får tillräckligt med ljus så att jag till och med får kisa lite...för första gången på länge!
Under veckan som gått har något radikalt hänt i mig som faktiskt borde kunna mätas i blodprov.
Halten vårfnattglobulin till exempel.
Eller tempen i hjärtat .... antalet förväntan-längtangrader som höjs för varje liten snödroppe som öppnar sina vita små blommor.
Energin har den här helgen visat sig på olika sätt.
Igår totalstädade jag mitt kök ... ja, jag menar verkligen totalt! Från tak och skåp till den bruna fula plastbehållaren för kompostpåsen. Det var länge sedan sist och ett led i min ambition att få undan tråk-jobben som ska fixas inomhus i god tid innan jag hellre vill vara ute.
Har redan missat "i god tid"! Skyller på att det varit för mörkt att städa när det varit så mörkt som det har varit. Jo, jag har lampor, massor av lampor, visserligen energisparlampor som tar en stund innan dom blivit helt tända men ändå. Lampsken räcker liksom inte till längre
... för att städa (...stort leende, sjukdomsvinst av att  vara 55år fyllda).
Beroende på hur våren blir kommer jag att fortsätta städa rejält här inomhus, men blir det tidig och varm vår hoppar jag över ... tills nästa senvinter ... kanske!

Stilla...

 Idag har jag varit ute och klippt lite på min björnbärsbuske och tvättat cykeln som jag cyklat med på saltslaskiga vägar under vintern.
Sen stack jag ut i skogen för att springa för första gången på länge. Hade kameran med mig, som oftast, och tur var det.
Det var mycket is i skogen så jag kunde inte springa längre sträckor utan fick anledning att stanna många gånger
 ... och lyssna,
på allt porlande vatten.

Kristall...

Och titta på allt vackert isigt som fanns vid sidan av.
Vilka konstverk!
Som så många gånger förr blir jag överrumplad över alla dessa små konstverk. Oftast är det allra vackraste också bara en ögonblicksbild, något som bara finns en kort stund .....  kanske beroende på ett visst ljus, en viss rörelse eller något annat.

Köldtålig.....

Allt det storslagna gör mig så fylld av känslan att jag är med om något speciellt,
att alla mina sinnen är igång samtidigt,
att allt är här och nu,
tid spelar liksom inte någon som helst roll i sammanhanget!








Mindfulness-träning på magisternivå ... eller kanske precis tvärtom!
En medfödd förmåga Vi alla har färdig att användas när som helst
.....om Vi bara är uppmärksamma på det som sker!

Livet som talgoxe...närmare än jag anar!

Februarisöndag och ledigt,  både utanför mig och inom mig. Visst, finns alltid lite praktiskt som ska fixas men inga stordåd som pockar på. Har haft så bra dagar med roliga och intressanta saker som händer så jag är ledig, glad och nöjd även på insidan! En mix som handlar om att få vara med om lagom blandning "kul och intressant", möten med människor jag vill möta, lagom spänna bågen så jag får utmanas och växa och så naturligtvis sova tillräckligt, mätt och belåten och inga bekymmer som är så stora så att dom stör.
Sen till det andra storslagna som sker nu och gör livet så gott!
Ljuset som kommer tillbaka. Så underbart att det plötsligt är mera dagsljus, både på morgonen precis i skarven när jag går hemifrån och snart också på eftermiddagen när jag jobbat färdigt! Känner så påtagligt i hela mig att varje liten cell längtar efter ljus. Kommer på mig själv med att le stort när jag får solen i ansiktet som i fredags när det var så fint. Jag promenerade hem från jobbet på kvällen och under den timmen kom skymningen. Det var ändå mer ljust än mörkt när jag kom hem... och hela det gamla trähuset var så uppvärmt inomhus efter allt solsken som vällt in under dagen.
Igår spöregnade det på eftermiddagen så snön och isen har till min stora förtjusning fått sig en omgång. Innan regnet kom hann jag dock in till stan för att lyssna på den yngsta godingens spelning med jazzförtecken. En spelning för barn, stora och små. Temat var katter, jazzkissekatter och Elsa Beskows saga om katten som aldrig, aldrig mer kom hem igen!
Kommer Ni ihåg den... den som slutar med "Schas katta, och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen!"
Har nyligen fått veta att det finns en fortsättning på den sagan ...som ger ett lyckligt slut. Ett slut som gjorde mig så glad, vuxen som jag är. Har så lätt att hitta känslan av oro jag hade som barn för hur det gick för den lilla katten

Jag planterade om mina krukväxter igår, sparade bara de största som är enklast att fixa till när jag kan vara utomhus framemot sommaren. Öppnade också fönstret i sovrummet i morse när jag steg upp, helt plötsligt längtar jag efter att få in frisk luft igen något som hindrats av att det varit så kallt innan.... och oftast mörkt när jag stiger upp, morgonpigg som jag är.
Nu är mina överlevande pelargoner på plats här uppe i värmen. Som vanligt en balansgång ett tag fram över ... det här med lagom mycket vatten och omsorg, ska ju väckas så sakteliga.

Klippte också ner min blodröda hibiskus för första gången. Letade under några år efter en som är riktigt röd, som inte går mot rosa eller orange. Hittade en strax innan jul 2010, den sämsta tiden att köpa krukväxter, dom är ju helt präglade av perfekt växthusmiljö den tiden på året. Jag köpte den ändå och lyckades hålla liv i den till våren då den började blomma med blommor stora som hela handen. Tror att jag plockade bort den sista vissnade blomman vid nyårshelgen, den har hållit på att blomma i ett. Nu har jag klippt ner den, hårt... för att få fina buskiga grenar. Svider lite i själen att göra det men vet att det är det rätta.

Tror faktiskt att jag ska ut och se om jag kan börja klippa lite även där?
Behöver putsa till plommonträdet som har många vattenskott efter att jag försökt föryngra det
... 50 år gammalt Viktoria-plommonträd, vanskligt men håller tummarna.

Ljusnar upp, kanske solen kommer fram även idag!

Helt plötsligt är jag nära släkt med talgoxarna.... om jag skulle klättra upp på en gren och sjunga en stump jag med?
Lite mer tveksamt om grannarna skulle uppskatta det på samma vis förstås ...
men dom hade säkert tyckt det var ett spännande inslag i egnahems-området där jag bor...
det finns mycket intresse och åsikter om vad grannar gör ...och inte gör! :)
 

La prima cosa bella

Har sett ännu en film på filmstudion, La prima cosa bella, en italiensk film. Handlar precis som den förra om en familj med speciella förtecken. Mamman är i fokus och hennes påtagliga längtan efter bekräftelse i form av att få vara skådespelare och att få vara i centrum blir upptakten i filmen.  Hon har två barn, en flicka och en pojke och det är pojken som redan från första scenen står för det allvarliga och för ansvarstagandet för sin syster, för mamman och för att förhålla sig och överleva inom familjen,  fastän han då bara är 6-7 år. Filmen följer familjen och  den röda tråden finns kvar när sonen är i medelåldern och verkar leva med en ständig livssorg som tar sig uttryck i att vilja vara ifred och slippa ansvar för relationer och nära kontakt. Hans syster tvingar honom till att träffa den då svårt sjuka, men levnadsglada mamman, döende i cancer. Även där tar han ansvar för att hon får dansa och göra det hon längtar efter. Filmen slutar med att mamman dör efter att ha bejakat kärleken en sista gång och gift sig men sin gamla kärlek, liggandes i sängen prydd med blommor och med hela släkten omkring sig... och fantastiskt glad och levande... mitt uppe i sitt döende.
I slutscenen simmar sonen i tillsammans med kvinnan i sitt liv, och för första gången ser man att han verkar glad och levande fullt ut. Kanske ansvaret nu lyfts från hans axlar, kanske livet och kärleken nu får ta plats liksom glädjen i hans liv!
Ja, roller Vi har inom familjen, i livet, liksom sammanhangen Vi egentligen vill lämna men inte har kraft eller förmåga att ta oss ur ... det blir filmens budskap till mig och att det alltid är en självpåtagen roll!
Direkt efter filmen  kände jag inget som helst avtryck av den.
Men efter att ha pratat med andra som såg den samtidigt växer den.
Den blir faktiskt bättre och bättre... jag tror faktiskt att jag skulle vilja se om den!
Vilken tillgång det är att diskutera det man sett med andra, att bli visad på andra infallsvinklar, dimensioner och perspektiv på det man sett.    

Tulpaner, födelsedag och solsken!

Jag firade födelsedag i helgen som gick.

Helt plötsligt har jag flera färgklickar utspridda i mina rum bestående av  tulpanbuketter och en stor fin maffig knippa med gula rosor. Min födelsedag är alltid det som gör att jag på allvar börjar ägna mig åt att tänka våren.
Nu går startskottet för att plantera om blommorna, klippa ner hibiskusen och ta fram pelargonerna. Fast nej, det sista är inte att rekommendera! Jag är en fena på att ta fram dom alldeles för tidigt och ta livet av dom med min uppdämda vårlängtan. Dom lyckas ju oftast klara hela vintern i kylan och mörkret i källaren, och sen är jag där och plockar upp dom i värmen och ljuset och vattnar ... alldeles för mycket.
Med påföljden att dom ljusgröna rangliga skotten vissnar ihop och dör.

Rötter på Dr Westerlundsticklingarna 

Jag vet så innerligt väl att man ska väcka dom försiktigt..... men vad hjälper det när jag får "vår-glädje-fnatt" och vill att det ska växa så att det knakar på en gång.









                                                                                                  Mera om födelsedagar då.
Jag tycker om att fira födelsedagar, egna och andras, bli firad och få en guldkant på tillvaron.
Jag tycker om dagar som helt plötsligt är annorlunda, så jag firar också alla namnsdagar jag kommer över (något min goa´ moder lärde mig).
Mina två godingar är därför, precis som jag, begåvade med tre namn var som under åren firats med morgonuppvaktning med rulltårta toppat med vispgrädde och lite kakao.
Sista åren har det dock smugit sig in ett litet hot i firandet. När godingarna kom i tonåren blev det delvis mindre populärt att starta dagen med en maffig rulltårtsbakelse till frukost.
Kvällen innan min födelsedag anar Ni nog därför vad jag bland annat ägnade mig åt!
Just precis, bakade rulltårta förstås... för att vara på den säkra sidan.
Och visst blev jag uppvaktad med rulltårtsbakelse ... med mycket grädde, och dessutom  nybakade småfrallor som hastigt hade snotts ihop på morgonen.

Förutom att jag lyckades pricka in min födelsedag på en helg så att jag fick fira den med mina bägge godingarna, lyxade jag till det med en semesterdag igår ... en alldeles egen fin dag!
Det blev en fantastisk dag med minusgrader på morgonen som övergick i förmiddag med flera plusgrader och sol som vräkte ner och värmde upp huset .... och flagglinan som hade frusit fast.
Den hade frusit fast så att jag  inte kunde få ner flaggan på min födelsedagskväll vilket jag tar som ett alldeles förträffligt gott omen för det kommande året ... att flaggan ville vara kvar där uppe  ... i toppen! :)

Det härliga vädret igår bjöd på möjlighet att fika ute på verandatrappan för första gången i år!
Och plötsligt fanns dom där på plats, alla underbara ovana starka vårkänslor som i nära samförstånd med talgoxen åstadkom en massa härliga leenden... både på utsidan och på min insida!

Det är så stort att få leva, helt oslagbart!
Vill inte missa en enda dag och vill inte ha en enda ogjord av dom jag fått vara med om hitintills!


Slutar med det här som lär vara en Zen-buddistisk strof...
Då man sitter här lugnt och inte gör något kommer våren och växer...helt av sig själv!  :) 

Filmen Dogtooth

Den tredje filmen jag ser genom filmklubben är Dogtooth... en ruskig film som gjorde mig riktigt obehaglig till mods. En pappa som med passivt stöd av mamman håller sina tre stora tonårsbarn instängda i hemmet bakom murar och en grind. Enda sättet att ta sig därifrån är med pappans gamla bil. Barnen/ungdomarna lever ett begränsat och konstigt liv helt i avsaknad av empati och känslor.  Innehåller våld men det är inte det som skrämmer mest. Det är den avskalade tillvaron som präglas av sjuk ondska som gör avtryck. Obehagligt avtryck. Undrar hur det ser ut inuti filmskaparens huvud..... vill nog egentligen inte veta. Det yngsta barnet börjar förstå att det finns något annat, värt att sträva mot och gör sig fri på ett otäckt och blodigt sätt. Filmen slutar med  ett stort frågetecken.... och jag går därifrån med en obehagskänsla som länge dröjer sig kvar! Den här filmen har inget som helst mervärde för mig...den hade jag kunnat vara utan! 

Hälsa... och att ha det gott!

Imponerande kallt idag! -18,4 minusgrader utomhus enligt termometern nu på morgonen. Egentligen inget att bli förvånad över för det är precis så här februari ska vara. Kommer det jättekyla så brukar det vara just nu.
Naturen sköter sig på bästa sätt med andra ord...  vad än alla förskräckliga rapporter om miljöpåverkan siar om. Jag är som alltid  dubbel i det jag tycker om sånt här väder.
Min grundinställning är att det är himla opraktiskt och krångligt eftersom jag inte kan cykla som vanligt... vardagen blir istället fylld av busshållplatser och passa klockslag. Men ska jag hitta den andra sidan av myntet så är det bra för att hålla mördarsniglarna i schack, liksom fästingarna.
Och det blir ju så himla mysig när det vänder med temperaturen... takdropp och plötsligt få lätta på halsduken och alla dom andra kläderna!
Så egentligen inget att bry sig om det härmed vädret...det blir ju ändå...oavsett!

Tänker blogga en stund om en bra föreläsning om existentiell hälsa jag nyligen hört.
En kvinna som heter Cecilia Melder (religionspsykolog) berättade om sin avhandling i ämnet och  slutsatserna kring det.
Sa många intressanta saker kring det här med att så många mår dåligt trots att Vi har det så bra.
Att  svenska folket sista 50 åren tappat sin livskarta... ja, Vi svenskar sticker faktiskt ut och vad jag uppfattade leder ligan i vilket fall i Europa. Enligt henne beroende på att andra nationaliteter tvingades uppdatera sina livskartor under andra världskriget. Något Vi människor gör när det är svårt och tillvaron är hotad. Då  tränas Vi att ta ställning för vad Vi tror på, meningen med livet och vad som är viktigt, oavsett vilken religion eller kultur Vi känner oss hemma i. Bland annat handlar det om traditioner och det vanliga Vi lever i som praktiskt kan bestå i att den äldre generationen berättar sagor och om minnen från förr....så barnet ser länkar tillbaka i tiden.
40-talisterna som nu är på väg att gå i pension är den första generationen som inte har tid med det  .....för flertalet vill vara lediga och använda sin tid till att förverkliga sig själva.
För växte barn upp bland vuxna som visste och spred omkring sig " Allt har sin tid!" vilket gav ett lugn och en tillit till att livet har sin gång och det är tryggt.
 Idag växer barn upp bland oss vuxna som fullkomligt stänker omkring sig " Det tar sån tid!" vilket ger en osäkerhet om vad som är viktigt i livet .....och inte.  
Traditioner och vår kultur slätas ut på både gott och ont. Enligt Cecilia så är det en viktig del av livsramen... när det gungar vet vi i vilket fall vad jul är, att man ska hålla upp dörren för andra, säga förlåt och så vidare. Livsregler som tillsammans bildar dom trygga existentiella väggar man kan  luta sig mot när annat i livet är otydligt.
Hon ramade in det här resonemanget med

Vilse i pannkakan ... eller vart jag mig i världen vänder!

Hur som helst intressant att lyssna på!
Nästan dagligen umgås jag med människor som "mår dåligt" vilket oftast gått så långt så det påverkar deras förmåga att kunna jobba. Som arbetsgivare letar Vi lösningar och ibland lyckas Vi.
Men en del medarbetare verkar helt tömda på hopp och tillit till att det ska bli bra ... eller ens bättre.

Föreläsningen avslutades med en frågestund och det visade sig finnas flera medicinmän/medicinkvinnor i salongen... någon psykiater.
Det märktes att intresset var stort för att  kunna erbjuda något mer än bara röntgen, blodprov, läkemedel och glada tillrop!

Annan dimension av hälsa (....som kan bli påtagligt existentiell) är snuva och ont i huvudet... mitt eget lilla privata tema för dagen!
Men livskartan för att förbättra det tillståndet  handlar om tillgång till tillräckliga mängder hushållspappet, varm fleece och stödjande miljö i form av en randig katt.... kanske med tillägget nybakta äppelmuffins och värmande eld i kaminen!  
Ta hand om Er... och livskartan!

Jane Eyre

I torsdags visades den andra filmen i Filmstudion här i stan, Jane Eyre!
 Fylld (... tror faktiskt överfylld) salong och lång och invecklad inledning av en kvinna från styrelsen. Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen och det visade sig vara rätt. England på 1800-talet i borgerlig miljö, fylld av regler och den tidens kvinnoroll är inte min hemvist.
Ska jag få till någon god eftersmak så må det vara Janes förmåga att behålla sin integritet hela vägen och stå upp för det hon önskade av livet. Så då förstår Ni , naturligtvis segrade kärleken på slutet och dom fick varandra.