September-present

Jag blir så glad och lycklig när allt vackert helt utan föraning ramlar över mig....som i morse! Cyklade hemifrån vid 7-snåret, dagen till ära klädd i min gamla svart rock och liten halsduk eftersom förkylningen fortfarande behagar stanna kvar en stund till. Utomhus är det dimmigt, rejält dimmigt, så jag ägnar lite tid åt att titta på alla fina konturer av träd, skogsbryn och husfasader som ser så akvarell-vattniga ut i just det här ljuset. Så fint och slätt utan alla detaljer man ser i vanligt dagsljus. Det är kav lugnt och när jag passerar över den första bron ser jag att vassen börjar skifta färg så smått, en första aning åt det halmgula vackra som blir innan den övergår i grått bortåt november. Ju närmare stan jag kommer desto mer skiktar sig dimman till att ligga mellan land och himmel. Bitvis rör den på sig och jag förstår så väl mina anfäder när dom tyckte sig se älvor, småfolk och annat ute i det flyktiga levande diset. Jag har vantar på mig för det är svalt att cykla utan, och jag har min kamera till hands i fickan om något speciellt dyker upp. Önskar att jag hade en kamera som kunde föreviga stämningar, känslan jag har i bröstkorgen när jag ser allt fint. Men i väntan få att den uppfinns får jag använda den vanliga för bilder. Så är jag då framme i stan och cyklar utmed hamnen, förbi bygget ute på hörnan som ska inhysa kontorstjänstemän och kvinnor i statens tjänst! Dom kommer att få en fantastisk vacker arbetsmiljö några meter från kajkanten och en massa frisk luft...gratis....den kommer att blåsa in själv så snart dom öppnar munnen där ute på hörnan i hamnen i detta vindens högsäte.

På raksträckan upp mot jobbet passerar jag en annan myndighets senaste stolthet och slagskepp, stort som ett hyreshus och helt i vägen för min vy ut mot skärgården.

Sen händer det, solen har just gått upp, dimman skingras och släpper fram ett märkligt solljus och allt stannar upp. Jag fotograferar lite från cykeln men känner redan då att ingenting kan avbildas så att det ger rättvisa åt det som finns framför mina ögon och i mitt sinne! En arbetsdag kan inte bli annat än bra efter den inledningen! Det finns en inskription till gudinnan ISIS som låter så här.... Jag är allt som har varit, är och skall vara. Ingen dödlig har någonsin kunnat se vad som finns under min slöja! Dock tror jag att det är något från den där slöjan som halkar ut och visar sig såna här mornar! Och jag blir så glad när jag får vara med på en hörna och se allt det vackra.

Mosig och emlig......

Det behövs minsann inte mycket för att man ska bli riktigt mosig och emlig. En vanlig hederlig förkylning, i den mån det nu finns hederliga förkylningar. Jag menar en sån här vanlig med snuva och tungont i skallen och varm och kall om vartannat! Jag har en sån just nu, bara sen igår, men oj vad jag känner mig just.... emlig! Det är inte mer än rätt att jag blir lite förkyld nu, jag tror faktiskt att det är fyra (!) år sedan. Och den här veckan har jag träffat flera snörvlande hostande och kraxande människor i anslutning till jobbet, så det klart att jag har blivit smittad av någon liten basilusk-virus som tyckte att jag borde uppdatera mitt immunförsvar lite. In i det längsta försökte jag att förneka att jag inte var i toppform igår. Jag cyklade in till stan på förmiddagen och startade sedan med allt mitt grejande här hemma som jag tänkt mig att få undan i helgen. Men det var bara att inse att jag inte orkade efter att ha klippt gräset och kånkat runt med trädgårdsmöblerna. Gick istället inomhus och stoppade i mig två grovskurna vitlöksklyftor och en apelsin..... ja, jag vet, tron kan försätta berg! Jag äger inget nässpray och har sällan koll på om jag har någon febernedsättande medicin hemma, så det var bara att promenera till affären på kvällen för att investera i Nasin nässpray.

Helt plötsligt har jag ändrat inställning till att man säljer apoteksvaror i vanliga mataffärer, riktigt förnuftigt tycker jag faktiskt nu! Gick och lade mig redan vid 20.15 vilket är tidigt även för en kvällstrött som jag. Vaknade lika mosig och emlig som jag somnade, nu också med tendens till påsar under ögonen (!) och lätt rodnade näsvingar samt knastertorra läppar! Kära nån vilket snabbt förfall som satt in! Trots en fantastiskt fin septembersöndag med strålande solsken har jag suttit / hängt / halvlegat i fåtöljen inomhus idag med balkongdörren lite på glänt, men bara lite för jag har känt mig frusen trots min gamla gröna fleece. Somnade där jag satt en stund och vaknade av märkliga halvkvävda ljud som jag inte kände igen. Insåg efter en stund i halvdvala att det var jag själv som stod bakom detta ljudfenomen.... vilka dolda resurser man har!

Tjejerna kom hem så det fanns en anledning att ordna något ätbart som sedan visade sig smaka ingenting... inte en fungerande smaklök i hela munnen! Ja, söte Göte som min kompis säger, så emligt det är! Tror ta mig tusan att jag ska lägga ett förslag till Nobelstiftelsen om att inrätta ett extra lite pris till den som uppfann nässpray! Stort varmt tack till Dig, det gjorde Du bra! Dom fantastiska stenskulpturerna på bilderna finns i parken runt Sofiero i Skåne.... tyckte dom passade in i det här inlägget och i min tillvaro just det här dygnet då så mycket handlar om näsa och mun! Tänkte avsluta med kram... men nej, det blir ingen kram, jag är ju dekontaminerad just nu så det får bli en annan gång! Snörvel på Er istället! :)

Det gick som på räls....

Söndagkväll efter en annorlunda och välfylld helg! Den äldsta godingen är flygfärdig och på väg ut ur boet och jag fick igår följa med och titta på hennes första egna krypin beläget 55 mil härifrån i den stora staden.

Flytten går om någon månad och det är så spännande att få vara med. När jag äntligen fick bli mamma efter 9 års väntan, först med goding nummer 1 strax följd av goding nummer 2 förstod jag att jag skulle få vara med om så mycket roligt och underbart. Men all lycka var förknippad med små barn. Ingen pratade eller berättade om glädjen med stora barn, om storheten i att få följa med dom på resan till deras vuxenliv. Det jag istället hörde längs med vägen var att det skulle bli såna bekymmer om inte förr så när dom kom i tonåren. Jag hörde också att flickor var svårare än pojkar så jag skulle få finna mig i att bli kallad för både det ena och det andra som allt skulle gå ut på att jag var töntig, kvarleva från stenåldern och fullständigt off! Nu hör det ju till saken att jag alltid varit övertygad om att mina godingar är speciella! :D För dom är alltid väldigt rädda om mig. I den mån dom tycker jag är en kvarleva så döljer dom det bra.... väldigt bra! Jag vet att dom respekterar och älskar mig för den jag är... som jag är och i det skick jag är. Precis som jag älskar dom bägge och fortfarande emellanåt kan känna en lycklig förnimmelse ... en kort sekund....är det verkligen sant att jag fick bli mamma. Ibland när jag hör andra berätta om hur bökigt det är att ha barn kan jag tyst för mig själv tänka...det är ingen ide´ att jag säger något, jag kommer inte ihåg att det varit bökigt på det sättet, det verkar inte som om jag vet vad det är att vara förälder! Det jag kommer ihåg är att jag ibland var väldigt trött när karusellen snurrade som fortast, att det alltid var mycket med allt praktiskt och med logistiken som skulle fungera runt omkring. Men Vi var alltid två vuxna, två engagerade tacksamma föräldrar som aldrig riktigt glömde att det var en förmån att få leva med barn, något Vi under lång tid inte trodde skulle inträffa.Och det är nog det som är orsaken, det som det handlar om! Önskar att alla som får vara med om storheten i att bli förälder alltid skulle få ha en annan vuxen vid sin sida som man kan dela föräldraskapet fullt ut med, och att alla barn alltid skulle få känna sig efterlängtade av vuxna människor som tycker sig vara utvalda och vinnare till en högvinst. Att jag tycker det är så roligt att vara förälder innebär inte att jag har tyckt eller tycker det har varit eller är lätt! Nej då, det är många många gånger som jag känt mig villrådig, okunnig och totalt frågande till vad som blir bäst, om jag skulle ha gjort mer, mindre eller på något annat sätt? Och så är det kanske, det är svårt att veta i efterhand. Men tanken på att Vi är biologiska varelser har alltid funnits i mitt huvud. Att Vi har en nedärvd och färdig kunskap i våra gener hur Vi ska ta hand om vår avkomma. Det är den ryggrad jag lutat mig mot. Jag tror att Vi som andra djur redan vet, under förutsättning att Vi är psykiskt skapligt friska. Jag tror också att Vi oftast är och blir bra föräldrar om Vi bara lyssnar lika mycket på magkänslan som på huvudet och känner tillit till att våra älskade barn har en helt egen kapacitet och en egen förmåga att vara människa. Och den finns där och växer helt oberoende av oss. Vi ska bara vara spaljen...och gödningen under uppväxttiden!

Jag slutar som jag börjar.... med resandet! I helgen reste jag 110 mil som sällskap till äldsta godingens titt på den egna lyan. Om jag lägger ihop bägge godingarnas totala livstid så handlar det om 41 snart 42 underbara år som mamma... en lång resa, en livslång resa, den bästa resan man kan göra!

Äntligen blev det av!

Under många år har tanken dykt upp. Speciellt när det börjar bli vår och vitsipporna är på gång, eller som nu när det börjar bli höst och mitt önskeväder kommer. Men jag har aldrig fått det att bli av, jag har aldrig gjort slag i saken, bara tänkt att jag borde, att jag så gärna vill.. Men idag har det hänt! Jag vaknade tidigt när det fortfarande var mer mörkt än ljust och med en känsla av att jag sovit så jättegott. När jag satt med havregrynsgröten kom solen fram, så där vågrätt som den bara gör så här års när den inte kommer upp så högt på himlen längre. Det var bara 6 grader utomhus och helt vindstilla (efter några veckor med envis motvind tyckte mitt cyklist-jag!) så jag märkte ett lugn utomhus som var annorlunda redan när jag hämtade tidningen. Det jag också märkte var att det nog var dags för handskar.... premiär för säsongen!

Vid 7-snåret hade jag låst upp cykeln och det var där tanken vaknade till liv. Den här fantastiska mitt-i-september-morgonen tänkte jag vara med om fullt ut och rakt igenom! Jag tog fram kameran från ryggsäcken för att ha den nära till hands i fickan och började trampa in mot stan. Jag valde en annan väg än den vanliga och kom på att jag kanske borde meddela jobbet vad jag hade på gång, så jag stannade , letade upp telefonen och mailade " Jag kommer senare idag, jag tar en extra sväng med cykeln!" För det är precis det jag har velat göra under så lång tid. Att helt plötsligt en morgon, njuta av tillvaron lite extra, stanna upp i det vackra som är just nu och ta emot med öppna sinnen! Jag hoppade av cykeln och började gå, sakta, mot en gammal park halvvägs in till stan. Såg några gula löv i dom annars fortfarande gröna björkarna. Funderade lite över hur det kommer sig att det mitt i en för övrigt grön lönn kan sitta en stor kvist med löv i sprakande höst-lönn-färger. Hur kommer det sig att just den grenen tjuvstartar?

Passerade en hög med grova stockar av bok eller möjligtvis ek och såg att svampar hade börjat växa på barken......fram med kameran.

En ensam helt död ek, som ett stilleben, mitt bland alla bokar, gräset som var smyckat med en massa vattenpärlor så att det i motljuset såg ut som vit frost, alla röda nypon och oxelbär... så vackert, så oerhört vackert! Tänk om Vi människor skulle försöka fixa, få till den här utsmyckningen i naturen en tidig morgon i september! Vilket jobb... och ändå hade Vi inte nått ända fram! När jag kom ut på andra sidan parken kom jag fram till cykelvägen mot stan som följer en havsvik som just denna vindstilla morgon var helt utan vågor. Jag hoppade på cykeln och började trampa in mot stan och jobbet med solen i ansiktet. Jag cyklade utmed vattnet resten av dom 3-4 km och såg ringar på vattenytan överallt av fiskar som också njöt av tillvaron. Vilken fantastisk början på den här arbetsdagen! Känslan av att vara tillfreds och nöjd har dröjt sig kvar hela dagen. Det här ska jag göra om, det smakar mer! Ofta hänger jag upp tillvaron på aktiviteter som jag planerar på förhand och förväntar mig ska ge glädje och lycka. Så här kan det se ut : "Först ska jag... sen gör jag... efter det tror jag att ... sen kanske jag hinner " och så vidare! Många kloka tankar har skrivits ner, bland annat av Lena Katarina Swanberg i hennes lilla fina bok Sinnesfrid, finn lugnet i Ditt liv. Det är en liten bok i fickformat, nåja modell större ficka kanske, fylld med verkligen kloka ord. Där hittar jag dom här orden som säger precis vad jag menar med att hitta glädje och lycka en sån här morgon ,helt utan förberedelse och planering, bara med hjälp av känslan att vilja ta tillvara här och nu. Mindfulness i verkliga livet och på riktigt. Sök mig i mellanrummen....dom är fyllda av hemlig glädje!

Svampar och annat vackert!

Jag vill så gärna lära mig att plocka svamp! Och det är ju så gott om svamp i år så jag har ett jättebra tillfälle att passa på att öva med höga odds att lyckas. Jag vet egentligen inte hur det kommer sig att jag inte har plockat svamp tidigare men tror att det i botten handlar om att min mamma som var kokerska för det första inte gillade att vara i skogen mer än det hon behövde (hon trivdes bättre vid vatten, öbo som hon var från början). För det andra tror jag inte att hon tyckte så mycket om att äta svamp överhuvudtaget så svampplockning blev liksom aldrig aktuellt. Jag flyttade till en annan del av Sverige när jag blev vuxen så jag tappade också bort min skogskännedom någonstans på vägen. Och det har haft sina sidor att ta mig iväg till en skog och dessutom försöka lära mig att hitta och ta mig fram. Nu håller jag ju på att ta tag i alla mina olika längtor i mitt liv (längtan i plural) och svampplockning är en sån. Ambitionen är inte så hög men jag vill så gärna vara med om att hitta en skogsglänta full med vackra gula kantareller. Jag har många runt omkring mig på jobbet som pratar om alla sina kassar med kantareller som dom plockar, eller andra plockar åt dom, som ska rensas och förvällas, trattkantareller och trumpetsvampar och allt vad dom heter. En av mina jobbarkompisar och jag stack iväg ut till skogen en kväll för några veckor sedan. Hon såg och upptäckte mycket svamp som jag inte bara såg fanns där, så jag förstår att man måste "ställa in" ögonen först så man vet vad det är man försöker se. Det mörknar så fort så den gången kom jag bara hem med 12-15 vackra gula kantareller som jag rensade, förvällde och frös in. Men jag hade fått lite känsla för var dom växer. och tänker mig en härlig varm macka med kantarellstuvning på vid tillfälle. I går när det var söndag stack jag ut i skogen själv för att "öva mina svampögon att se"!

Och jag hittade faktiskt några kantareller, inte fler än att det rymdes i en hand, men vackra var dom och doftade så gott. Nu vet jag lite mer hur det kan tänkas se ut i miljön kring där dom växer. När jag gick där i skogen hittade jag en massa andra svampar, konstiga, vackra, märkliga, och ja... jättevackra! Så det blev mest fotograferande om sanningen ska fram. Jag har frågat mina vänner på FB om någon vet vad det är för sorter för jag hittar dom inte i svampboken. Den lila som är så jättevacker

Den märkliga som ser ut som rinnande blomkål men inte verkar vara en blomkålssvamp fast det finns en som heter så.

Och den tredje som ser ut som en stor skiva herrgårdsost som någon vikt ihop och planterat ute i mossan. Nu lägger jag ut bilderna här i min blogg och håller tummarna för att någon klurig svampkännare ramlar in här och vet namnen på dom. .

Mitt i skogen hittade jag också ett träd med en vacker konstig utväxt.... Jag var ju själv där i skogen, men hade ju kameran med mig, sån tur ... det är ju så roligt att få visa för någon annan ... dela det med någon ....det vackra som fanns och finns i skogen ... och i livet!

Faktiskt lite känsla av höst!

Jaha, då var det dags för första höstkänslan, helt oförberedd, men riktigt ombonat och skönt! Har grejat med en massa idag, och mest varit utomhus i trädgården och fixat. Försöker vara ute i tid med det som ska göras och helst steget före eftersom jag vet att det händer så mycket nu i höst som jag vill ha utrymme för. Klippte gräset som åter har vuxit och började tangera 10-12 cm höjden som innebär att det lägger sig ner och är nästan omöjligt att klippa nu när det är så fuktigt och blött dygnet om. Tog in lite trädgårdsmöbler, visserligen känns det tidigt men oddsen för att jag ska sitta utomhus och äta mat börjar minska. Har min kabeltrumma kvar för fikastunderna som kan tänkas komma. Men solen står så lågt nu så att den knappt orkar över grannens garage-tak så även den uteplatsen kan jag snart plocka in.

Placerade istället en soffa utmed söderväggen, där jag brukar ställa den så snart solen börjar värma i februari... cirkeln sluts alltså. Jag har en ÄnglaTrumpet som blivit rekordstor i år. Den växer i en hemmagjord självvattnande kruka, det vill säga två 65 liters baljor som jag fixat och tricksat lite med. Den lyckades jag släpa till infarten där den ska få stå tills jag ska klippa ner den och komma på något genomförbart sätt att få ner den för trappan till källarförvaring. Har lyckats övervintra den i 5-6 år trots att jag alltid en kort period allvarligt överväger att göra mig av med den när det känns för bökigt att baxa den dit den ska. Har också klippt ner perenner trots att det är inne nu att låta bli och istället vänta tills våren. Överblommad Lavendel, Isop, Rubeckia och dom vissnande PrydnadsPumpe-rankorna. Det var efter allt detta känslan kom, känslan av att det ska bli lite skönt att krypa inomhus, stänga dörrar och fönster, börja tända lampor och ljus och....oh, djärva tanke,att det till och med blir skönt att få börja med strumpor och långbrallor igen! Så snabbt gick det att lägga alla (nästan) sommarkänslor på hyllan. Har plockat in en fin bukett till köksbordet men fick ägna lite omsorg åt att skaka ur den för att förvissa mig om att tvestjärtar och andra småkryp inte skulle flytta med in i värmen. Har Spotify igång och spelar Tove Janssons Höstvisa... så underbar text som är lite lagom halva-september-vemodig. Men Björn Afzelius skrev också en visa som handlar om hösten, ur ett helt annat perspektiv. Att hösten är den tid då värme, närhet och kärlek ska få ta plats och göra avtryck! Jag som älskar hösten..... Så här är texten

Det går emot höst, det börjar bli kallt, det blir alltmer gott att vara inne. Snart är den här, betraktelsens tid då sommaren bara är ett minne. Man börjar få tid att se till varann, man får alltmer lust att va' tillsammans. Det blir alltmer värt, när vinden tar i, att känna en närhet till nå'n annan. Det börjar bli dags att njuta den tid då alla färger är som vackrast, det börjar bli dags att njuta den tid då man skall skörda allt man sått. Så låt det bli höst, vad rör det väl mej så länge din varma kropp pulserar. Låt vinden ta i, du ligger ju här; Min älskling, jag önskar inget mera.

Jo visst är det så....glömde nästan... Kärleksörten växer också i min trädgård! Kramar!

Månsken

Bullekatten och jag har just lagt oss. Det är fullmåne ikväll och månskenet lyser upp fönsterbrädan i mitt sovrum. Ska läsa en stund. Boken jag håller på med nu heter "Vi måste prata om Kevin" skriven av Lionel Shriver. Handlar om en mamma och hennes tankar kring sonen som mördat en massa människor en helt vanlig torsdag, och om den sociala tystnad som uppstått kring henne. Jättebra bok och jättebra författare. Njuter av fullmånen som ger mig dygn som alltid är harmoniska. Jag är så påverkad av månen och tycker så mycket om att få somna och sova i månsken. Drömmer oftast en massa tok dom nätterna... riktigt bra underhållning mellan varven. Det är dom här nätterna jag undrar varför jag inte har ett sovrum med stort panoramafönster, högt läge utan någon som helst insyn och utsikt mot fria vidder där sikten är helt oändlig . Då skulle jag kunna bada i månsken hela natten! Undrar vad den här känslan och påverkan av månen härstammar ifrån.... välbefinnandet! Vet att andra kan må dåligt av det.

En dag med allvar....

Idag blev det helt plötsligt allvarligt. Jag och CB skulle ta emot ett besök på förmiddagen men besöket dök inte upp. Efter en stund fick Vi veta att personen missuppfattat tiden och var en timme försenad. CB och jag satte oss själva i besöksrummet för att vänta in personen och började prata. Vi hittar alltid saker Vi vill prata med varandra om när tillfälle ges. Vi kom in på det här med att ha koll på sitt pensionssparande...det ständigt dåliga samvetet som jag själv aldrig tar tag i ordentligt. CB säger då helt plötsligt: Jag har börjat göra uttag på min

tjänstepension, jag vill ju hinna ha någon glädje av den. CB är 56 år och har ALS. Hon fortsatte, jag tror att jag kan göra förtida uttag på min andra pension också men jag har inte tagit tag i den ännu. Jag säger att jag tycker det verkar klokt och får plötsligt en påtaglig insikt om att framtiden är så oerhört abstrakt och oviss. CB berättar att hon har blivit så mycket sämre, den ena armen är helt obrukbar och den andra börjar försvagas. Hon tycker ibland att hon är tungandad och befarar att det är musklerna kring andningsorganen som blir mer och mer påverkade. Hon berättar att hon tvingats sluta köra bil nu i sommar och hon vet inte om hon ska bry sig om att undersöka om det finns möjlighet att handikappanpassa bilen.... jag har skaffat mig ett busskort istället säger CB, men det är träligt att vara så uppbunden av en tidtabell hela tiden. När jag hör CB säga detta ser jag likheter i oss, jag har själv ingen bil sedan ett år tillbaka men kommer absolut att skaffa mig en så snart jag känner att ekonomin tillåter det. Jag kavar istället runt på min cykel och det blir vanligtvis dagligen 15-20 km, ibland mer. När det var som mest snö i vintras skaffade även jag mig ett busskort och var ständigt störd över att jag tvingades vara bunden till tidtabeller och klockslag. Det här är något jag fortfarande har möjlighet att välja eller inte välja... men det har inte CB. Vi pratar om våra trädgårdar och CB berättar att hon har haft så roligt i sin trädgård i år. Hon gjorde om den helt och hållet för några år sedan och i år har hon äntligen kunnat se resultatet fullt ut. Så tillägger CB... men det är nog sista sommaren, jag tror inte jag klarar av trädgårdsarbete nästa sommar. Nej, så illa kan det nog bli, för CB försämras sakta men säkert och jag vet sedan tidigare att hon har fått förändra mycket . Hennes man bytte arbete för att kunna vara här på hemmaplan och hjälpa henne mer. Allt praktiskt i vardagen... servera sig själv mat och kunna skära upp den i lämpliga munsbitar, bre smörgåsen med bara en hand som fungerar hjälpligt, kamma håret..... och allt annat... som mer och mer blir oöverstigliga hinder i tillvaron. När Vi sitter där CB och jag känns det väldigt lugnt och här och nu... och ärligt. Det var som tiden stod stilla en stund för att inte störa oss, för att inte hindra oss att känna oss så fullständigt närvarande i vårt samtal. Det var som livet... och döden gjorde oss sällskap vid bordet, och det var helt OK och Vi var alla fyra fullständigt på det klara med att livet är så stort och döden så oundviklig. Det fanns ingen sorg med , bara ett stort respektfullt och väldigt ärligt allvar. Jag vill inte vara utan den här stunden med BC, jag skulle bara vilja befria henne från att vara den som lär mig så mycket om livsglädje på det här allvarliga sättet.

Lite senare, under min lunch gick jag en promenad i det fantastiska vädret. Som oftast hade jag kameran med mig. Havet var kristallklart dagen till ära, blåstången som för några år sedan var helt borta har nu återkommit, alla träräcken och trädäck utmed min promenadslinga har fått så vackert grå färg under sommaren, och den oändliga vyn utöver havet som aldrig slutar att fascinera mig blev en bekräftelse på mitt och CB:s samtal om att inte veta hur det ser ut där borta, där framme... i framtiden, och att det faktiskt inte är så viktigt! Vi lever ju här och nu!

Sensommarbonus!

Vilken underbart härlig dag det har varit idag! Bonus, kanske återbäring på sommaren efter det myckna regnandet, eller bara som det ska vara i september med brittsommar! Satt utomhus och åt frukost i morse och enda påtagliga skillnaden mot för en månad sedan var att det var rejäla temperaturskillnader mellan det kroppsdelar jag hade i skuggan jämfört med dom som solen kom åt. Lite svalt att vara barfota på dom kyliga plattorna. Jag hade ambitionen att fixa med en massa praktiskt den här helgen för jag anar att jag kan bli upptagen med annat under helgerna framöver. Till exempel har verkligheten ramlat över mig i form av insikten av att jag bör kolla upp hur jag har det på klädfronten innan jag står där klockan 05.30 en morgon och hoppas att jag kan fortsätta använda alla mina sommarkjolar och sandaler. Jag är alltid snabb med att lätta på kläderna på våren, älskar att vara utomhus och far aldrig illa av solen... på både gott och ont. Likadant på hösten, jag drar på det i det längsta att ta på mig långbrallor och strumpor, säkert någon verklighetsflykt i hopp om att det ska fortsätta vara somrigt och skönt. Men andra gör inte och tycker inte likadant, det blev jag påmind om när jag började jobba förra måndagen. Flera av mina kvinnliga jobbarkompisar hade dragit på sig "den svarta uniformen" det vill säga svarta långbrallor, liten blus och kavaj/ kort jacka. Någon hade till och med börjat med strumpbrallor och pumps... i svart! Det är inte det att jag inte tycker det kan se fint ut, det handlar helt enkelt bara om mig! Jag har aldrig trivts i svart eller i något mörkt. Det enda jag äger i den vägen är en svart rock/kappa som jag gillar men bara under förutsättning att jag får runda av upp mot ansikten med en färgglad schal eller annat. Hur som helst, insikten om att jag bör vara förberedd medförde att jag sprang runt i affärer i går och hittade lite användbart och fortsatte efter utefrukosten med att gå igenom garderober och lådor idag. Känner mig riktigt nöjd! Nej, det är inte komplett på något sätt, det blir aldrig min garderob, långtifrån, är inte intresserad av mode på det sättet. Tycker däremot att det är jättekul med färger och olika material. Har sotat min pelletspanna också. Vintertid är det oftast så att jag får greja med det en gång i veckan, sota och fylla på pellets, men sommartid är det sällan, så sällan så det är risk för att jag glömmer bort det helt.

Det är ju lite pill med en pelletspanna men det gör mig inget. Tar ingen längre stund när den väl har svalnat, man ska bara komma ihåg att stänga av den. Jag var noga med att lära mig hur man skulle sköta och hantera den redan från början när den installerades även om jag inte var ensam om den då men det är ungefär allt jag kan om den. Killen som kom och hjälpte mig att byta tändspiralen i vintras när den lagt av sa att den verkligen var välskött och väl-sotad vilket gjorde mig lugn... och glad naturligtvis! För när jag står där och håller på med sotningen känner jag mig som en 7-åring som gör precis exakt som fröken har sagt och är oerhört fokuserad ... och noga med att inte pilla på något som inte ska pillas på. Är alltid kvar nere i källaren för att se att den matar fram pellets som den ska när jag startat den igen efteråt.

Pelletspannan är en av dom grejerna jag tycker är lite "fostrande" för mig. Jag vill aldrig glömma bort att jag har ett sånt bra liv och har tillgång till all möjlig bekvämlighet. För det finns en liten del inom mig som inte gillar vår ständiga jakt på mer bekvämlighet för att Vi ska få en tillvaro där Vi inte behöver anstränga oss det minsta. Jag tycker det är osunt för jag tror att företeelser och sysslor Vi utför och gör rent praktiskt eller "inuti oss själva" är så viktiga för att Vi ska känna det Antonowsky kallar Kassam, det vill säga så att Vi förstår hur olika sammanhang hänger ihop och att det inverkar på vår tillvaro och gör att livet blir mer begripligt och Vi fortsätter att må psykiskt bra. Därmed inte sagt att just pelletspannepillande är grejen som frälser världen, det är mer att inte göra det för bekvämt för sig utan ta tillvara möjligheten att aktivt deltaga i sitt eget liv! Lite så här.... Bra kläder ska inte klia, inte hindra och absolut inte kännas obekväma på något vis.... det ska helst inte livet heller! Oj, vad sent det blev i kväll igen, nu ger jag mig!

Grizzlybjörnbär!

Om dom största björnarna i världen är Grizzlybjörnar så måste det här vara Grizzlybjörnbär!

Så jättestora, i mängder och så oerhört vackra! Dom är tagglösa och växer i min trädgård. Det är första året som plantan ger så stor skörd. Beror säkert på dess brokiga förflutna kan jag tro och jag förstår att den behövt tid att repa sig på efter alla äventyr. Köpte den krukodlade plantan för snart 20 år sedan, av nyfikenhet just för att dom skulle vara tagglösa. Björnbär växer annars vilt här i min landsdel men är då jättetaggiga och efter närkontakt med dom buskarna ser man alltid ut på armar och händer som om man hade ett dussin lekfulla busiga kattungar hemma. Jag planterade plantan här i min trädgård på ett inte alls genomtänkt ställe, bredvid en sandlåda. Det medförde att dom få taniga bladen som växte på den första åren oftast blev dekoration på sand-tårtor och utgjorde last på lastbilar och annat som trafikerade den välbesökta sandlådan. Första året som det blev något av den spaljerade jag upp den på en träspalje och det började se ut som dom björnbärsplantor jag sett på bilder. I en höststorm knäcktes spaljen och blev liggande på marken någon säsong. Vi blev vid den tiden ägare till en gammal Adria husvagn från 1981 som Vi baxade in på tomten och parkerade ordentligt med stödben och allt. Rakt över björnbärsplantan! För 8-9 år sedan grävde jag upp plantan och tog med den till norra Öland och sommarparadiset . Det var innan jag hade insikt om att jordmånen på kalkstensplattan som utgör norra Öland endast är 20-30 cm. Ja, min björnbärsplanta överlevde, det var nog precis exakt vad den gjorde men inte mer. Aldrig ett bär och aldrig en lång ranka. För tre somrar sedan tog jag hem den till min trädgård igen eftersom jag då gjort om hela trädgården och nu hade plats för den i en hörna i lä och söderläge med en stabil fin spalje med nät.. Förra sommaren växte dom långa rankorna och visst fick den lite extra i form av hönsgödsel och gräsklipp, säkert täckte jag den med lite lönnlöv i höstas också. I år har den varit översållad av blommor som nu blivit bär. Från början små gröna bär som övergår till att bli lite större klarröda för att sedan helt plötsligt mörka och bli kolsvarta och spegelblanka. Som stora vackra smycken! Dom mognar en eller två i taget i varje klase så jag plockar några nävar varje dag. Jag hörde något klokt för länge sedan på radion. Det var en man som pratade om naturens storslagenhet. Han sa ungefär så här: Tänkte Dig det största mest påkostade fyrverkeriet i hela världen, med dom dyraste och mest avancerade raketerna en kväll med perfekt väder ...... vad är det mot ett vulkanutbrott! Jag blir lugn av att tänka på att naturen och livet själv alltid är det mest storslagna och helt oöverträffade. Som björnbär ...Grizzly-björnbär !