Knä-elände och oförmåga att ta hand om mig själv!

Min grundinställning i livet är faktiskt att jag inte är intresserad av krämpor ett dugg.
Ändå har jag en präktig vårdutbildning i botten och har tillbringat ett antal år med att dela ut medicin, gå rond med doktorn, pilla i sår och ta hand om gamla kropparna som nyss slutat leva.
Men jag tyckte aldrig det var roligt, mer att det var ett bra sätt att komma på hur det fungerar det här med livet , skröpligheten och hyddorna ... kropparna Vi erbjudits att leva våra liv i.

Och delar av det tycker jag är fortsatt intressant, eller mer det som handlar om hur det fungerar "innanför väggarna" i hyddorna.
Hur Vi tänker, hur Vi förhåller oss till livet och hur Vi väljer att leva våra liv under tiden.
Det upphör aldrig att fascinera mig!
Inte en speciellt tillämpligt eller användbar inriktning om och när kroppen tar sig friheten att protestera.
När påminnelsen kommer om att jag behöver ta hand om mig, se till att jag får hjälp och att det inte har gått spårlöst förbi att jag levt en massa år.
Jag syftar på knä-eländet, det vänstra!
Och det stör mig så in i häckle-fjäll att jag ska behöva lägga tid, kraft och engagemang på detta!
För att göra en lång historia kort så handlar det om höga fotvalv som inte längre är höga, mängder med år i skor utan stöd, början till hallux valgus, skoinlägg från sportaffären, ont i stortå och tilltagande ömhet i knä som effektivt viftats bort med att det inte är så farligt.... det går nog över!
Tills jag råkar avslöja mig själv med att fundera på om jag ska ta en Iprem innan jag går och tränar på den rödvita föreningen... för att klara av att träna!
Nääää .... rena galenskapen!
Det hade jag omedelbart sagt till mina godingar och andra runt omkring om det varit dom som yppat något liknande, fortsatt med:  "-Vad håller Du på med? Gå till doktorn med Dig, se till att någon tittar på Din stortå, fot och knä!"
Tror Ni jag har lyssnat och gjort det?
Icke!
Istället har jag trampat på sedan i våras med hjälp av ytterligare andra skoinlägg från sportaffären och successivt valt bort löpträningen, promenerandet och vandrandet i takt med att jag fått ökat ont.
Efter ett besök hos kiropraktorn i september blev det faktiskt värre! Det var då jag började fatta att jag var tvungen att ta tag i mitt knäelände mer systematiskt.... och nu äntligen har jag fått rull på det!
Specialgjutna skoinlägg för 1400 pix som efter 3-4 veckor inte gjort någon revolutionerande skillnad. För två veckor sedan var jag på vårdcentralen och fick remiss till ortopedverkstan för specialare att stoppa i skorna och till sjukgymnasten för träningsprogram. Idag ringde jag sjukgymnasten och frågade om dom fått remissen (... vilket dom hade) och jag fick en tid där redan i övermorgon.
Tänker använda mig själv som studieobjekt för att ta reda på huruvida 56-åriga kvinnokroppar kan kompenseras vad avser knä-förfall med hjälp av specialträning av lämpliga utvalda extremiteter.

Är verkligen taggad efter en lång skogs-promenad i det strålande november-solskenet igår som slutade med att jag sista kilometrarna kom på mig själv med att smålinka mellan varven.
Ja ja, visserligen delvis beroende på att mina strumpor i gummistövlarna behagade kasa ner till en ihop-korvad boll under framfoten med maffiga vattenblåsor på hälarna som följd men också på grund av högljudda protester från knä-eländet.
Jo, det hörs faktiskt hur det knakar eller "boinkar" till i knät när jag går, ett ljud jag inte hört därifrån förut.
Har känslan av att lårbenet landar i helt fel vinkel i knäskålen vilket gör att alla "resårband" på insidan av knät har töjts ut för mycket och att det är just dom resårbanden/ledbanden som låter när dom hoppar över benfästen och broskbitar!



Men oj, vad hände?
Nu får det väl ända vara bra!
Bäst att leta upp vägen tillbaka till min grundinställning ... handlade visst om att inte vara intresserad av krämpor har jag för mig.
För övrigt så är livet gott .... har ju ett knä till! 
  
     

Övar skuggor i bästa clementin-tid!

Ja, det är en bra benämning på den tid som nu är .... bästa clementin-tid!
I min kvartersbutik 4 minuter bort finns det sedan några veckor berg med clementiner i olika stadier, allt från lime-ljusgröna till brunfläckigt gul-oranga.

I mitten av den beskrivningen finns dom jag fyller min påse med, gyllengula små minisolar, fasta och jättegoda. Såna som medför att man först äter en så fort så att man bara anar hur god den är, sedan tar man nummer två och känner smaken och garderar med nummer tre för att njuta ordentligt! Anar att dom är rejält besprutade med gifter men vill ändå tro att dom är proppfulla med C-vitaminer att ersätta solskenet utomhus med. Clementiner och IngridMarie-äpplen för att inte skriva om CoxOrange-äpplen ... kan bara inte få nog.
Kan för övrigt inte heller få nog av hösten!
Njuter så av det vilsamma lugna som vältrar sig över tillvaron. Som gör att det är OK att stanna inomhus, boa in sig, tända ljus och inte ha så bråttom. Vet att många lider och tycker det är träligt med allt det mörka. Men jag bryr mig inte så mycket om det, cyklar fortfarande kommunen runt trots mörker, iklädd reflexväst och vissa dagar regnställ.

Eländet i min tillvaro börjar om det blir snö och halt ... så jag inte kan cykla .... känner hur jag suckar invändigt bara jag tänker på det. För egen del ser jag fram emot och hoppas av hela mitt hjärta på en grön vinter möjligtvis med undantag för någon vecka kring årsskiftet.
Lovade mig själv förra säsongen att göra slag i saken och resa till solljuset kommande vinter för att förebygga den totala håglöshet och känsla av att bara gå av tiden i väntan på ett "sen när det blir barmark, sen när det blir vår, sen när det vänder"!
Sagt och gjort... en bit in på nyåret ska jag som det nu ser ut vandra utmed levadorna på Madeira!

I väntan på det har jag det gott i höstmörkret.... och övar mig på skuggor.
Jo, på riktigt och det är förskräckligt svårt.

Jag går... eller mera står .... och övar mig att måla tillsammans med ett glatt gäng från jobbet en kväll varje vecka. Och får en massa inspiration ... som förutsätter att jag övar, övar och övar mig ännu mer för att jag så småningom ska kunna måla till exempel skuggor.
Anna, som är lärare är också konstnär och har kursen i sin atelje´ på en ö här i skärgården utanför stan.  Hon låter oss pröva på en massa olika tekniker.
Så himla knepigt att få till ... till exempel att måla en fot ...eller en hand, för att inte tala om en näsa! Kroppsdelar har visat sig vara små vidunderliga mästerverk som verkar nästan omöjliga att avbilda på ett platt papper.

Men hon visar oss små tricks hur man kan göra för att nöta in och lära sig att se. Hon säger till exempel att man ska titta, öva sig att se 80 % och måla 20%, verkligen ta sig tid och lägga märke till detaljer.
Sista två gångerna har Vi fått öva på porträtt och det är här det har visat sig att skuggorna är det som är avgörande om det blir något som är begripligt för andra än mig själv i slutänden.
Så nu har jag börjat kolla in och iakttager tillvaron i tre olika färger.
En för djupa skuggor, en annan för det som är lite mer belyst och en tredje för det som är ljust.
Håller på att knäcka koden, det vill säga börjar fatta hur jag ska titta, men oj vad knepigt det är.
Igår satt jag större delen av kvällen och försökte måla av personer i tidningen Råd och Rön med hjälp av mörkbrun, beige och ljusgul akrylfärg.

Dom skulle bara se sig själva ... i den här tappningen!
Roligt är det hur som helst, och envis har jag varit förr.....

Annat som har med skuggor att göra.
Numera vet jag hur en rättegång går till.
Blev kallad som huvudvittne till en rättegång efter att en person hamnade i min telefon en förmiddag i våras och hotade en kollega i huset ".... kan få en kula i huvudet, inte roligt att hitta henne död" och andra hemskheter.
Märklig känsla att gå in i rättssalen och se honom som hotat i telefonen sitta  där, så styv i korken så att han till och med valt bort att ha försvarsadvokat.
Hade istället sin gamla pappa med sig, bredvid sig vid bordet under rättegången.
Jag frågade åklagaren efteråt om jag skulle  behöva gå omkring och vara rädd nu.
Hon kunde naturligtvis inte svara på det utan berättade hur hon själv gör ...  har lite extra koll över axeln, utsätter sig inte för vilka situationer som helst, är uppmärksam på vad som händer runtomkring. Visst, en del av mig tycker det är läskigt, men en annan del säger att jag inte kan gå omkring och vara rädd. Hoppas istället att den här mannen ta tillvara möjligheten han fått genom att slippa fängelsestraffet åklagaren yrkade på. Istället blev det böter och skadestånd till tjänstemannen han hotade.

Dom gula.... stöldgodset från 2011!

Söndagkväll och ny novembervecka på ingång.
Imorgon ska jag till Sveriges sydligaste stad på utbildning med ett härligt gäng från jobbet.
Här hemma blommar mina novemberkaktusar ... vilket (... på tal om brottslighet) inkluderar stöldgodset som visade sig vara en riktig överlevare!
Se blogginlägg 20111113! :)
Avslutar med att uppmana oss alla att hjälpa människorna i Asien som drabbats av den ohyggliga tyfonen!
Själv väljer jag att skicka ett bidrag via Läkare utan gränser.... många bäckar små!
God vecka, alla!