Fem plus fem plus fem!

Tisdagkväll och jag kan inte låta bli att sätta mig en stund vid datorn.
I början av sommaren funderade jag på hur jag ville att den här sommaren skulle bli. Jag upptäckte att min sommar egentligen skulle bestå av tre olika delar där varje del var fem veckor lång och sinsemellan såg olika ut. Den första delen började veckan innan midsommar. Min yngsta tog studenten då och fram till den dagen hade jag inte hunnit tänka så mycket på annat än vegetarisk buffe´mat, rose´vinsorter, rosenbröd och hur jag skulle på plats med så många stolar som möjligt kring borden.

Men direkt efter den jätteroliga studentdagen började dom här tankarna ta form och jag kom på mig själv med att tycka att jag påbörjat en första 5-veckors period. En period som fortfarande innehöll full fart på jobbet, men då jag också ville få in så mycket sommarliv som möjligt. Jag ville ha tillfälle att vistas mycket utomhus, ha så lite kläder som möjligt på mig, grilla och börja läsa böcker igen efter att ha varit för trött om kvällarna en tid. Varför det blev just fem veckor beror på att det var just fem veckor kvar till min egen semester skulle börja. Den andra femveckorsperioden bestod alltså av semester. En semester som jag ville skulle innehålla så lite planering, måsten och påtvingade aktiviteter som möjligt och så många lyssna-på-musik-utomhus-tillfällen jag bara kom över, bra böcker och en roligt stickning att frossa i när jag skulle lyssna på SommarProgrammen på P1.

Min äldsta syster fyllde 60 år för ett halvår sedan och hon önskade sig en hemstickad kofta i något fint mönster. Först i början på juni hade hon funderat och valt färdigt och efter lite om och men fick jag tag på en röd färg som hon kunde tänka sig. Originalfärgen fanns nämligen inte längre att tillgå. Första dagarna på semestern började jag att sticka på tröjan. Nu när semestern och den andra 5-veckorsperioden är över är jag strax klar med det andra framstycket, det lite bökiga med knapphålen, och ska börja på ärmarna. Jätteroligt mönster att sticka!

Den tredje 5-veckorsperioden har just börjat och den handlar om att behålla sommarkänslan och utomhustillvaron så långt det är möjligt. Förhoppningsvis kommer den att innehålla härliga dagar med brittsommar, hög luft med lågt stående sol som ger glasklar sikt. Sakta, sakta ska jag ställa om mitt färgseende från klargrönt, solgult och blodrött till mer olivgrönt, vinrött, brunt och terracotta. Jag fylls alltid så här års av känslan att hela tillvaron har mognat, blivit mustig, glasklar och fylld av en massa syre. Den här sista 5-veckorsperioden är över vid nästa månadsskifte. Jag vet att jag då har skaffat mig stearinljus i olika färger, att min garderob förhoppningsvis fått tillskott av något användbart i fina höstfärger, att jag fyllt mina fönster med alla krukväxter som fortfarande står utomhus på sommarbete och att Pelargonerna och min stora Änglatrumpet flyttat in i vinterhärbärget i källaren. Fastän det tar emot så idag när jag tänker på det så vet jag att jag kommer att tycka att det är mysigt och ombonat här inomhus, att det är helt OK att behöva använda strumpor igen, att jag inte längre tycker det är så viktigt att raka benen lika ofta. Jag kommer att frossa i färgerna på alla asplöv och lönnlöv! Jag älskar dom här skiftningarna som de olika årstiderna medför....
Sen, efter mina 15 sommarveckor, då ska jag börja klura på 15 vinterveckor...

Allt är igång och jag springer bakefter!

Idag har jag börjat jobba igen efter mina härliga fem veckor! Helt okej och faktiskt roligt! Har ett jobba som ger mig mycket både som utövare och för mig som människa så det är mycket sällan det tar emot och skulle så vara fallet någon gång så handlar det oftast om ett konkret problem som jag tycker är svårlöst eller tungt. Men imorse när jag satte mina fötter på golvet vid kvart över fem kändes det bra! Riktigt gott med havregrynsgröten igen, och nyponthe´t som jag, den inbitne kaffedrickaren resten av dagen, absolut bara måste ha i början på en jobbardag. Riktigt roligt att fixa matlådan till och med!

Bara lite överrumplad över att det var så mörkt fortfarande utomhus. Satte mig på cykeln vid kvart i sju och det var då jag kände det påtagligt första gången. Ute på vägen var trafiken i gång av alla "ha-bråtton-till-jobbet-folk", allt var igång, så jag fick stå och vänta en stund innan jag tog mig över till cykelbanan mot stan. Väl framme på jobbet var ovanligt många redan på plats så det märktes tydligt att den stora motorn i offentliga sektorn tydligt hade startat efter sommarens lågvarv. Men det var i det här läget första dosen frustration ramlade på mig ...lösenorden till datorn! Ordentligt uppskrivna på en lapp, men var? Väl inne i datorn fanns alla mail som pockade på läsning. Helt otroligt vilket flöde som ständigt är i omlopp. Och det klart, såna här eftersläntrare som jag som har sen semester märker kanske av det ännu mer. Efter mailen var det dags för alla meddelandena på telefonsvararen, och av en slump upptäckte jag att jag blivit inbokad på ett möte utanför stan redan 10.00. Hela dagen har sedan förflutit med samtal med kollegor, medarbetare och andra som alla varit fyllda av sitt ärende och utgått ifrån att mitt huvud varit med och att jag förstått vem dom pratat om.... dom skulle bara veta! :D
Alla har varit på språng och på väg till något. Utomhus har det blåst (som oftast i den här stan). På himlen har fantastiska lavendelblå, gråblå och ljusgrå bulliga märkliga molnformationer snabbt dragit fram och avlösts av mindre skyfall blandat med solglimtar. Helt plötsligt har det blivit mörkt inomhus så att man får tända lampan följt av strålande solsken nästa minut.Så även vädergudarna är i tjänst och igång. Bara jag som springer bakefter, fortfarande med huvudet stundvis under armen.
Det brukar gå över snabbt den här känslan, kanske borta redan imorgon. Men så länge den varar så är den skön, känslan av att man befunnit sig någon annanstans där det är stilla och lugnt och dom motorer som möjligtvis varit i gång har bara snurrat lite lojt när andan fallit på.
Upptäckte dock något nu när jag kom hem från F&S .... lite symboliskt i mina ögon.

Mormors gamla klocka som har följt mig hela livet och som hänger här på en vägg.... den har stannat! Visarna pekar på halv ett.. och pendeln står stilla. Jag brukar vara noga med att dra upp den, älskar när den slår... eller förresten egentligen hör jag inte så ofta att den slår jag hör mer att det är tyst om den stannat.
Nu har jag glömt att dra den ... jag springer ju lite bakefter ... tiden är ur led!
Ska sova nu så att jag hinner knappa in på Alla Er andras försprång imorgon!
Dröm något riktigt härligt!

BeforeWork och ölprovning.

Igår signalerade mina jobbarkompisar att det skulle vara AfterWork och undrade om jag ville hänga på.Det ville jag så klart och eftersom jag ska börja jobba på måndag efter 5 härliga semesterveckor blev det ju som "BeforeWork" för mig. Det blev en härlig kväll utomhus i augustiväder när det är som bäst, varmt, syrerikt och så småningom kolsvart sammetsmörker. Vi hamnade på ölprovning på Grevagården, ett ställe här i stan med anor.

Jag är ingen stor öldrickare och mina kunskaper om öl ligger på nivån att det finns mörkt eller ljust. Jag kan heller aldrig komma ihåg i efterhand vad ölsorterna heter bara att jag tycker mörka sorter är dom godaste. Förväntan på kvällen handlade därför bara om att ha trevligt i största allmänhet med mina härliga jobbarkompisar.
Det visade sig att olika bryggerier, några större och några mindre, fanns på plats och möjlighet fanns att prova drygt ett hundratal (!) ölsorter! På biljetten för 100 kronor ingick 4 olika smakprov på vardera ett drygt halvt glas öl. Jag förstod dock inte storheten i detta äventyr förrän jag såg "kartan" över de olika ölsorterna i form av ett A4-stort inplastat papper fyllt med ölsorter, pilar, parenteser och namn på ölsorter som männen från bryggerierna allvarligt förklarade för dom lika allvarliga hugade spekulanterna. När det blev min tur att beställa bad jag honom att rekommendera mig ett "somrigt öl"...om det nu fanns. Jodå, det fanns och hette Leon/Omnipollo, det var förvisso ljust men skulle vara champagneliknande och blommigt! Kändes nästan lite högtidligt när jag skulle smaka det, mer som att smutta på ett vin. Jodå, champagne-bubbligt var det faktiskt, men blommigt?...(mina smaklökar vet nog inte hur blommor smakar!)
Hur som helst ...snabbt på nästa sort, Breakfast stout/Founders, mörkt, verkligen jättemörkt med touch av choklad och kaffe! Ja, det smakade verkligen mycket, men hade också en eftersmak som liknade gammal fimp. Tredje ölsorten blev därför från ett mindre bryggeri i Kalmar, Ljuva Livets Ängöl... vem kan motstå? En höjdare, mer som vanligt mörkt öl, jättevacker färg och gott... dessutom iskallt! Den fjärde sorten hade jag kunnat hoppa över, man blir mätt på öl och ölsmak. Ville egentligen ha ett jätteglas med kallt vatten men snåljåpen i mig... och kanske också den nyväckta nyfikenheten på alla olika ölsorter tog över. Det blev en fjärde sort, denna gången ett mörkt mustigt och gott öl, även det iskallt som hette ST Peters Creme stout. Så här långt in på kvällen var klockan nästan 21, jag var fylld till brädden med öl men utan att vara det minsta berusad. Det hade blivit mörkt och innan kvällen var slut hann Vi lyssna på musik på ett hotell vid havskanten lite längre bort. Jag stod utomhus precis vid vattnet, det var fortfarande underbart varmt och Vi hann med ytterligare ett glas, denna gång fyllt med vitt vin.

Jag träffade han som berör och som jag gärna vill lära känna mera och alltid har så bra "prat" med. Mina jobbarkompisar avslutade kvällen men vi blev kvar i ett långt lågmält samtal, gjorde sällskap till fots några kilometer utanför stan, sa godnatt och skildes åt. Jag cyklade hemåt mina återstående kilometrar med ett varmt mjukt leende i hjärtat. BeforeWork, öl och lågmälda samtal är en helt fantastisk kombination.

Jag är rik!

Såna här dagar som idag, näst sista semesterdagen då alla är på sina jobb och jag får vara ifred med mina tankar när jag står på stegen och skrapar kommer jag på mig själv med att tänka på mitt liv ur ett nytt perspektiv. Hur jag hade värderat min tillvaro, och hur jag blivit värderad av andra , om jag levt under andra tidsepoker eller vistats i helt andra sammanhang.
Det här med att jag som 54-årig kvinna står på stegen och skrapar och målar är i sig något som jag uppfattar är lite långsökt för speciellt en del andra kvinnor. I bostadsområdet där jag bor är det männen som sköter den praktiska detaljen även om det är kvinnorna som pratar om att " Vi har också målat"! Jag har nu alltid hållit på med grövre och tyngre fixande utomhus, även då det fanns en man tillhands, så grannarna har sett mig förr.
Mina vänliga grannar ... som kan stanna till och oja sig över att jag grejar så och ger mig beröm och säger "... vad duktig Du är!"
Ummm ... Tänker på alla Er män, det är synd om Er, jag tror inte att någon säger det till Er så ofta!
Det här med att äga ett hus... och vara ensamlevande kvinna, det väcker också reaktioner. På mitt jobb finns en man från ett land långt borta. Han är en oerhört vänlig och trevlig man som bland annat håller upp dörren för mig när jag kommer och ler så vänligt mot mig. Jag vet att han ställde till med stor fest för sin familj för att fira att han fått sitt arbete som lokalvårdare på min arbetsplats. När han fick veta att jag bor själv i mitt hus kom han av sig, blev allvarlig och frågade sedan om det verkligen var sant. Jag förstod på honom att det var stort, mycket stort! Ett annat perspektiv är situationen för människorna i det svältdrabbade Afrika. Som kanske inte tänker så mycket på bostad i första hand utan ägnar den ork och energi dom kan uppbåda till att försöka komma över lite mat och vatten... och skuggande lä för sina uttorkade barn. För dom är det en ouppnåelig dröm att få leva som jag gör! När jag kliver ner från min stege för att gå in och fika ser jag mer. Jag går förbi det gamla plommonträdet och tar några plommon, fortsätter bort till päronträdet som för första gången bär frukt och plockar med mig några. På vägen in passerar jag mina odlingsbäddar med dom tre rödbetorna som sniglarna

glömde, palsternackorna och mangolden med vackra röda stjälkar, dom tagglösa björnbären som dignar och tomaterna som förhoppningsvis hinner mogna innan det blir höst. Mina vattenbaljor är fulla med regnvatten (och mygglarver) och vid källartrappan ligger traven med grova pinnar efter Kornellen och Magnolian som jag gallrat. Dom ska torka till för att eldas upp i kaminen i vinter.

Det är så här långt i mina tankar som jag än en gång inser att jag är rik... verkligen oerhört rik! Jag har ett hus att bo i, jag har något att skörda, jag har vatten och jag har ved! Jag har tillgång till allt det som är målet för dom dagliga primära strävandena för majoriteten av världens befolkning! Därutöver är det kärlek och gemenskap. Jag bor med mina två vackra flygfärdiga döttrar och min fina Bulle-katt som jag får ösa kärlek över och får vara mottagare av en massa kärlek tillbaka.
Bristen i min tillvaro ska möjligtvis vara att inte få ge eller ta emot kärlek från en man. Det finns inte i mitt liv sedan en tid tillbaka men jag väljer att se det mer som en paus... jag måste ju, hur man nu gör, uppbåda en massa mod och kraft för att fånga in honom först! :)

Jag har många människor omkring mig som ständigt lär mig en massa, jag har ett arbete jag ska återvända till på måndag!
Jag är rik... och tacksam för att jag har möjlighet att leva det här goda livet!
Tänk att en torsdagförmiddag på en stege ska behövas för att jag ytterligare ska förstå!
Stegar är bra... jättebra! Kramar

Avslöjad!

Jaha, där ser man, jag tänkte nog fega ur egentligen, fastän jag skyllt på så mycket annat. Mitt hus har träfasader som delvis är i behov av målarfärg, i vilket fall några.
Var på gång förra sommaren utan att det blev av, men då tyckte jag att jag hade giltigt skäl. Det var första sommaren som husägare för mig själv efter en lång jobbig och tålamodsprövande skilsmässa. I år har jag varit helt på det klara med att det måste bli av, jag måste... ändå har jag inte fått till det ännu ... det kommer alltid något i vägen! Som sånt här till exempel! Först vädret.... det är användbart! Allt från för varmt, för regnigt, för blåsigt, för ostadigt och nu sista två veckorna... för mycket dagg! En annan jättebra ursäkt när man som jag har fem veckors semester är... det tar jag i slutet av semestern, efter helgen ska jag börja, eller bara "snart" rätt och slätt! En liten specialare jag kommit på mig själv med är....nej, inte nu i helgen när alla grannar är hemma, då stannar folk som går förbi till och pratar och det är läskigt när man står på stegen och inte vill ramla ner!
Men så kom dagen D idag och inga undanflykter håller längre. Jag började alltså i morse med att cykla till färghandlaren för att köpa mer vit färg till husknutarna så att jag slippa sticka iväg mitt uppe i allt om den tar slut. Vid 10-snåret reser jag stegen... och då anar jag vad det handlar om! Jag är faktiskt lite skraj... och känner mig osäker på om jag verkligen klarar av att få till det med den långa tvådelade utfällbara stegen. Skraj för att behöva klättra så högt! Jag är själv hemma men tröstar mig med att närmaste grannen är hemma. Funderar på att ha mobilen med mig i fickan för att kalla på hjälp om jag ramlar eller blir hängande... men släpper tanken eftersom jag hör till den sorten som kladdar ner mig något otroligt när jag målar och inser väl också att oddsen för att klara av att ringa om man ramlar från den höjden är inte så stor. Grannen kommer ut på en gång och berättar glatt att dom ska ut på sjön.... hurra, ingen hemma där alltså... om jag ramlar! Men skam den som ger sig, det är bara att börja, på skakiga ben, dagen till ära med påspädning i form av makalös träningsvärk efter ett träningspass i söndags på F&S! Målar vitt under hofsarna, på knutarna och kring ytterdörren. Konstaterar lite förvånat att jag fortfarande är i skapligt skick och fortsätter därför med den gråa specialbrutna linoljefärgen som jag har på fasaden. Upp och ner på stegen, flyttar stegen och får palla under en bräda eftersom det är så ojämnt underlag vid trappan. När hälften av det gråa är målat tar jag fikapaus i solskenet. Börjar känna mig lättad... det tar sig sa pyromanen! Målar resten och avslutar med det engelskt röda kring entre´n och trappan! Plockar till sist undan alla grejer, fixar mig lite mat... och börjar känna mig nöjd, jättenöjd! Jag har gjort det... jag har faktiskt fixat det.. och det har gått bra och jag har överlevt! Och jag förstår att det också handlar om att vara lite rädd och osäker... men jag har gjort det ändå!
Jag har lite till målning jag vill få undan.... men det ska eventuellt bli regn i morgon!
Återfall mån tro? :D

Regn på väg

Molnen tätnar under kvällen och natten söderifrån och följs i morgon av regn som sakta drar upp åt nordost. Nattemperatur 10-15 grader, på dagen 15-18. Växlande vind, från i natt sydostlig

Förtrollad kväll

Har just kommit in efter att ha suttit utomhus i augustimörkret i ett par timmar. En overklig kväll efter en dag med strålande solsken då allting lagt sig tillrätta.
En dag då jag har fått ge det jag vill ge, till den och till dom jag mött... på mitt sätt. Från hjärtat, oredigerat och med ärlighet. Från början rädd och orolig att jag inte skulle klara, inte räcka till... men när det var dags med fötterna stadigt på jorden och huvudet inställt på här och nu. All oro och ängslan helt i onödan och med en eftersmak som nog är så nära ordet lycka jag kan och törs komma. Nöjd och ödmjukt belåten över att det kan bli så bra! Tacksam över människan och över människorna som ger mig så mycket tillbaka, något som jag inte riktigt räknat med, inte väntat mig, nog inte vågat hoppats på. Och så denna förtrollade kväll som final. Stilla, fortfarande ganska varmt ute, i vilket fall med en filt omkring mig och med min stora varma Bullekatt i knä´t. Ett blått mörker som sakta övergår i svart, stilla, stilla så jag kan ha värmeljus och stearinljus tända utan att lågorna rör sig. Någon nattfjäril som fladdrar förbi, småflugor som lyckas dränka sig i mitt glas Maipo (... vilket jag märker när jag tar en klunk). Jag är så tacksam över att mitt liv är så gott ikväll, och att min tillvaro får så vackra kulisser i form av den vackra förtrollad kvällen! Dom här glimtarna av lycka går egentligen inte att sätta ord på... dessa rader är och förblir ett valhänt försök... kan ändå inte låta bli... det är så storslaget!
Har inte heller någon bild som jag tycker är lämplig!
Avrundar istället med det enda som håller... TACK livet för denna storslagna dag!

Slutar aldrig förundras...

Det är så märkligt det här med musik. Vad det gör med oss, ett intro, några takter så kör en massa reaktioner igång utan att man hinner tänka. Minnen dyker upp av situationer, av människor eller bara av en stämning. Bilderna på näthinnan finns där plötsligt, av ett rum man var i, av en känsla man kände vid ett visst tillfälle, eller ett minne av en människa man inte tänkt på på länge.
Om man skulle rita detta på ett papper för någon utan att få använda ord så hade jag först ritat en radio (gammal hederlig transistorradio med antenn). Från den skulle det sticka ut en tjock, tjock kabel bestående av en massa röda sladdar för kärlekssångerna, vita sladdar för dom vackra, gula för dom tokroliga soliga sångerna och till sist en härva blåsvarta tvinnade tygkablar för dom vemodiga och sorgsna. Denna tjocka kabel skulle vara kopplad till en människa med ett stort öra på bröstkorgen i höjd med hjärtat! Hjärtat skulle synas genom huden, rött och vackert, jag skull få rita diffusa konturer runt om det för att få fram hur det levde runt därinne med lyckliga pulserande hjärtslag. Ansiktet skulle jag inte lägga någon kraft på när jag ritade, det skulle räcka med två lyckliga ögon och glad leende mun! Kan Du se det framför Dig?
Har just nu Spotify på och spelar John Mayer och "The hearts of life"
... nu börjar "Who says".
Det är min äldsta som tipsat mig om hans musik.
Glädjebonus från vuxna barn! :)

Dagdrönarlivet upphör!

Jaha, så snabbt gick det att påbörja återtåget till det vanliga livet igen! Och det enda som behövdes var solskenet i morse! Genast när jag gick upp (visserligen först vid 8.30 eftersom jag lyckades med stordådet att lägga mig på andra rosenörat och somna om) så dök det upp andra tankar i huvudet. Tankar som .. "det var värst vad gräset är högt" och "kanske får ta en katthårs-sväng med dammsugaren idag" osv. Satt ute och åt frukost och skrev lite dagbok men den där lediga känslan infann sig inte riktigt. Jag kom istället på mig själv med att tänka på den äldsta godingens födelsedag på fredag och att jag borde förbereda hennes present. För att kunna göra det behöver jag ta mig till stan, och om jag ändå ska till stan så kan man ju cykla till Human Bridge och kolla upp secondhand-försäljningen. Mina blickar hamnade på mitt stora Magnoliaträd, (ett kopiöst, säkert 50 år gammalt träd som nu sträcker sig en bit över takåsen och in över verandataket). Jag fixar vanligtvis det mesta i trädgården själv men klättra är jag jätteskraj för och blotta tanken på att stå högt upp på en stege och såga stora grenar får mig att fega ur. För det här Magnoliaträdet måste beskäras och förminskas lite. Dessa tankar tog också form i mitt huvud, så till den milda grad att jag avbröt frukosten ute och istället satte mig vid datorn. Jodå, mycket riktigt, Magnolior måste beskäras av någon som är kunnig för annars kan dom torka ut och dö! Oh, hemska tanke (samtidigt som jag lättat konstaterade att jag kunde skylla på något för att slippa utsätta mig för detta äventyr själv!) Eftersom det är rätt tid nu att såga i magnolior så blev nästa steg att bläddra i telefonkatalogen för att hitta ett "såga-i-trän-proffs" utan resultat. Istället ringde jag en Plantskola som rekommenderade mig en tjej som jag fick tag på. Jodå, hon kan hjälpa mig med detta eventuellt redan på torsdag... jaha och sedan var det hela igång! Först till stan och present-fixandet, sedan till Human Bridge där jag hittade min efterlängtade golvljusstake i järn (eller möjligtvis svart plåt). Den ska jag har framför Roslagsspis-kaminen i vinter med ett stort fint ljus i. Väl hemma igen började jag fixa i trädgården, i den djungel som har etablerat sig på mina drygt 500 kvadratmeter i år. Allt är rekordhögt och frodigt och eftersom jag tycker det är så roligt med allt som växer så har jag som alla tidigare somrar samlat på mig lite för mycket. Skillnaden i år är ju att inget har torkat bort... allt lever och frodas och vältrar sig ut över plattor och trappräcken. Jaha, och ska jag nu få sällskap med ett "stege-klättrande trädgårdsproffs" i övermorgon så viskar min stolthet i örat på mig att "... någon lite förbättring.. putsning kanske... av ordningen i trädgården kanske är att rekommendera!". Eftermiddagen har därför ägnats åt detta. Den äldsta godingen kom hem och erbjöd sig att fixa maten, hon kände väl igen min smått världsfrånvända trädgårdsfixar-blick och anade hur länge det annars skulle ta innan jag skulle tänka på matdetaljen och ordna med utfodring i någon form. Nu sitter jag här ikväll och är på G med både det ena och det andra. Jag har en och en halv semestervecka kvar och vet att jag borde måla om delar av fasaden. Inga stora jobb, mer bökigt att komma åt bara. Känner att jag på något sätt redan beslutat mig för att fixa det innan semestern är slut.

Ett annat tecken på att jag har börjat mitt återtåg till vardagslunken är att jag inte så mycket som tänkt på att "en slurk vin skulle vara gott" i kväll, istället har jag druckit the´ (Mareld, jättegott grönt i lösvikt) och mackor med mjukost och solmogna tomater! Tänker faktiskt också ta och dra mig mot sängen strax. Har en bra bok som drar " Vi måste tala om Kevin" av Lionel Shriver!
Underbara liv som är lite olika mellan varven, vill inte vara utan något av dom! :)

Nu finns plats för andra tankar...

Det blir annorlunda när lugnet har infunnit sig. Jag har längtat efter det här tillståndet som jag nu är i, men det är dubbelbottnat att befinna sig i det. Efter tre veckors semester börjar andra tankar ta plats i mitt huvud, på både gott och ont. Ärliga tankar direkt från min tillvaro och från det liv jag lever. Det är så svårt att ta sig hit annars än vid längre ledighet från jobbet. För mig är just detta att viss tid måste passera en viktig faktor. Det är inte samma tillstånd som man kan uppnå vid meditation eller djup avslappning, det här är och blir någonting annat. Alla intryck och tankar som pågår i mitt huvud måste sakta tona ner, klinga av och försvinna. Och förutsättningen för att det ska ske är att jag är mycket med mig själv och stänger av det vanliga livet och bruset en aning. Jag märker att jag närmar mig detta vilsamma tillstånd genom att komma på mig själv med att tänka länge, en lång sammanhängande stund på samma tanke. Med viss risk för att analysera och dissekera sönder den ... vilket kan bli tufft eftersom den enda jag har att bolla med är just mig själv. Men det ger mig träning i att leta mig fram till andra perspektiv, ibland får jag låtsas låna någon annans glasögon... hur skulle den personen tänkt, tro? I det här totalt ärliga tillståndet med mig själv väcks alla möjliga känslor till liv, En hel del vemod, tvivel och ifrågasättande följer med och är många gånger omgärdat med att jag kommer på mig själv med att höra att jag suckar, är gråtfärdig eller bara känna mig oerhört sorgsen helt plötsligt och mitt uppe i något praktiskt jag grejar med. Men jag är ju som sagt var kvinna och som många av oss fylld av en massa lättväckta känslor. Jag vet efter många år som min egen ständiga följeslagare i kombination med den kunskap jag tillägnat mig att det är känslan som skapar vemodet och klumpen i bröstet. När jag får tänka igenom det lite, koppla på huvudet och alla tillgängliga lämpliga tankar kan jag se saker och förhållanden på ett annat sätt. Känslorna lugnar sig och planar ut och lämnar istället efter sig förnöjsamhet och insikt om hur jag har det med mig själv och vad saker och ting står för. En sån här period av lugn brukar mynna ut i en påtaglig känsla av att vara djupt rotad i min egen mylla, lugn och fylld av tillförsikt och tillit till att mitt liv är kantat med möjligheter som väntar. Att jag har all kraft och mod jag behöver och att kärlek finns i massor som väntar på att få ges och på att få tas emot!
Det finns en jättefin dikt om att inte vara rädd för varken sitt eget eller annat mörker av någon som hette Erik Blomberg som följt mig under åren, fylld med tillförsikt... så här.

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där, Vi ser ju inga stjärnor om intet mörker är. I ljusa iris-ringen Du bär en mörk pupill, ty mörkret är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.

När man gjort allt man kan.

Idag har jag varit så fylld av att till varje pris lyckas med en mycket speciell grej. Har längtat så, hoppats så på att få till det.
Jag började redan jobba på det tidigt i morse vid 8-snåret. Strax efter 9 visste jag att jag inte fått till det. Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att försöka igen vid 11.30. Höll på till 14.30 då jag insåg att det inte funkade den här gången heller. Efter att ha fyllt på med mat och kaffe för att åter bli lite klartänkt var jag tvungen att bestämma mig om jag skulle ge upp för idag. Jag vände på det hit och dit och bestämde mig sedan för att ge järnet en tredje gång. Har egentligen inte vid något av tillfällen vetat om det funnits förutsättningar för att det skulle gå vägen. Det enda jag egentligen varit på det klara med är att det handlar om att jag gör något. Jobbar jag inte för det och försöker så kommer jag absolut inte att få till det. Lösningar kommer inte och ringer på dörren och frågar om jag vill ha dom, i vilket fall inte så ofta. :)
Alltså handlar det om att pröva, förutsättningslöst, utsätta sig för omständigheter som kan medföra framgång. Nu när klockan är 20.30 vet jag att inte heller den tredje gången blev framgångsrik.
Men nu känner jag mig ändå så nöjd, och det är det som är klon... budskapet i det hela. Känslan att jag har gjort allt jag kan med allt vad det innebär för att få till det. Jag har lagt alla min bekvämlighet åt sidan idag, valt bort annat för att lägga all min tid på mina försök. Nej det blev inte som jag ville ändå...men jag har gett järnet! Jag kan faktiskt inte göra någonting mer åt det här idag, jag har gjort det jag kan.... jag har gjort mitt bästa.
Vad underbar den känslan är. Vilket lugn den ger!
En ombonad känsla som känns som en gammal bekant....
något man känner igen sedan tidigare ...lite som till exempel... hemmagjord nykokt rabarberkräm!
Vad jag ville få till... det får bli ett annat inlägg... ett långt...för det tar plats... är någonting stort!

Imorgon går nya tåg.

Rutiner och självinsikt.

Jag har fortfarande semester och har nog lagom lagt ner, stängt av, slutat och så vidare, allt det där jag hoppades på att jag skulle göra för att få utrymme till den här andra tillvaron som medför andra tankar än dom som tar plats när man jobbar hela veckorna. I år har jag inte haft någon planering vad jag ska göra under min långa ledighet och det med flit eftersom jag under många år inför semestrarna känt mig "hotad" av all planering med en massa aktiviteter som bestämts och bokats på förhand. I efterhand har jag nog oftast tyckt att det blivit bra ändå men jag har alltid längtat efter att få slippa ha något inplanerat på semestern. Bara vara, bara ta det som det kommer. Förra sommaren kunde jag påverka hela min semester men ändå var jag så fokuserad på att mina tjejer skulle må bra efter ett jättetufft år, så jag var inte avslappnad ändå. Men i år är jag verkligen det och dessutom inte varken speciellt trött eller sliten så jag har verkligen kunnat ägnat mig åt semestern fullt ut från första början. Idag har jag precis varit ledig halva semestern...två och en halv härliga veckor kvar. Och javisst, jag tar det som det kommer men... och det är det som är grejen.... helt plötsligt håller jag på att skapa mig nya rutiner... vanor... som jag på något självvalt och automatiskt sätt strävar efter att utveckla! Jag som ska var oplanerad och ta dagen som den kommer. Så här... jag går upp mellan 7 och 8, fixar kaffe, hämtar tidningen, brer en hårdmacka, går ut och sätter mig utomhus tillsammans med min Bulle-katt (som tar för givet att livet och matte ska vara en regelbunden rutin!). När jag läst tidningen skriver jag oftast lite dagbok, funderar sen en stund på vad jag ska ägna mig åt. Ordnar riktig frukost, äter och diskar. Sedan följer den aktiva delen av dagen..... jag fixar med något. Men helst vill jag sätta mig ner kl. 13 för att lyssna på Sommar i P1 samtidigt som jag stickar på årets mönsterstickade tröja. När klockan börjar dra sig mot 21.30 sätter jag mig vid datorn en stund... som nu, kollar mailen och FB och några bloggar jag följer. Ibland spelar jag lite Chess Titans (Jag har upptäckt en mycket vital och livaktig spel-beroende-gen i mig!) :) Ungeför där i "ritualen och rutinerna" är jag just nu. Om en stund kommer jag att vilja gå och lägga mig för att hinna med (eller ärligt sagt orka med) att läsa innan jag somnar på rosenörat. Läser just nu romaner av Lionel Shriver (bl.a. en som handlar om effekterna av det amerikanska sjukförsäkringssystemet som innebär att man måste kunna betala för sig för att få behandling och vad det kan ställa till med för ett medelålders par i en tynande relation när den ene drabbas av allvarlig sjukdom). Som sagt var, snart är det morgon igen och jag ska gå upp mellan 7 och 8, fixa kaffe..... snacka om att jag lyckas skapa nya rutiner och nya vanor! Det är tydligt att jag inte klarar av att vara så flexibel och "tadagensomdenkommer-aktig" som jag tror mig om. Möjligtvis kan man säga att jag i någon mån i vilket fall är lite flexibel som byter ut mina gamla vanor mot nya under semestern.
Det finns ord som talar till mig. Tex det här..... Så fort Du går utanför det vanliga sker utveckling.
Utveckling av vanor till exempel! Kramar..... nu ska jag skynda mig till min bok!

Den här filuren fanns på en gata jag nyligen gick på. Han får symbolisera det rigida med vanor och rutiner och att vara huggen i sten!

Stödjande samtal... med mig själv!

Ja, det var just det, inte bara närvarande utan också härvarande och nuvarande!
Att inte dra för stora växlar på det som sker eller inte sker. Att inte gå in och styra och ställa hela tiden.
Och att inte, på kvinnors vis, analysera sönder utan istället bara ta emot... här och nu.
Det är min hemläxa av livet just nu.
I en liten fin bok som heter Lite ord och mycket mening finns det här kloka skrivet.
" I vissa situationer kan det vara bra att Du ingenting gör. Har Du modet att vid ett sådant särskilt tillfälle låta livet lösa saker åt Dig? Kanske löser det sig långt mycket bättre än om Du lägger Dig i."
Det Du, en utmaning för mig som tränar på att vara en varelse... inte en görelse!
Bifogar en bild av åbrodd jag har ute i rabatten. Den doftar så gott, och hjälpte tanterna att hålla sig vakna och närvarande när dom satt i kyrkan förr...kanske ska jag plocka mig en bukett? :)

Nej, nu har jag inte tid mer ... måste ju fortsätta med min livsläxa! Kramar!

Att gå utanför det vanliga......

Jag letar efter nya sociala sammanhang. Av längtan och av nyfikenhet och av en insikt om att jag har tillbringat så många år i sammanhang som jag många gånger inte haft behållning av. Söker efter gemenskap med människor som ser på livet på ett liknande sätt som jag, efter vänskap och efter möjlighet att bygga något som kanske blir mer hållbart över tid än alla det mer ytliga kontakter jag har med många. Av nyfikenhet för att jag förstår att jag har så mycket gemensamt med människor som jag kanske inte tror vid första mötet. Att andra människor är en aldrig sinande brunn av erfarenhet och livsöde, av kunskap och av glädje! Och av mitt uppdämda behov av att få vara med i sammanhang som jag väljer själv, där jag är med för att jag känner samhörighet och för att jag får ett utbyte för att jag är den jag är och vill vara. Det här är ett spännande och ibland lite skrämmande projekt. Det innebär att jag bara har mig själv att tillgå, att jag måste ta initiativet och ge mig ut helt själv. Jag har känt min egen förväntan, och ibland även andras, att man borde ha någon med sig, någon att sitta med, någon som sällskap redan från början, och den känslan skulle verkligen kunna bromsa mig, den blir så lätt "ensamhet". Men när jag gör det ändå så blir eftersmaken att jag får vara med om helt oväntade, roliga överraskningar just för att jag gett mig ut i vimlet helt själv. Häromkvällen gick jag på ett musikevenemang utomhus  med mig själv. Det regnade så jag satte mig under ett plasttak som var uppspänt över några bord när jag kom dit. Det var ganska lite folk och dom som var där, och dom som kom, satte sig naturligtvis i smågrupper kring de andra borden. Någon kom också och frågade om dom kunde ta en av de lediga stolarna som fanns vid mitt bord. Eftersom jag håller på att öva mig på just att vara ute med mig själv så registrerade jag naturligtvis att jag var den enda som satt själv vid ett bord, just då. Men det jag också såg var några som satt lite längre bort, med var sitt ölglas, var och en stirrande på sitt håll utan att prata med varandra. Jag hejade på en bekant som kom in med sin fru. Dom slog sig ner vid ett bord för två, köpte varsin öl och satt sen tysta, var och en i sina tankar och utan att umgås eller prata med varandra. Musiken körde igång, jag köpte en öl (mörkt, gotländskt som hette Dog någonting...jättegott). Då passerar B, en jobbarkompis från förr. Vi pratar några ord och hon slår sig ner med sitt sällskap vid bordet strax bakom mig. Musiken fortsätter och jag kan ägna mig åt den. B och jag börjar prata mellan låtarna, hon flyttar till mitt bord och Vi hamnar i ett samtal om hur Vi har det.  Det visar sig att Vi är mitt uppe i liknande processer i livet. Sällskapet hon är ute med består av hennes vuxna döttrar med respektive och den man hon tidigare varit gift med. Jag berättar för henne om mitt projekt att ta mig ut till nya sociala sammanhang med bara mig själv som sällskap. Hon känner igen sig i det och längtar också efter att komma vidare och vara med om utveckling. Vi pratar vidare en del under kvällen, jag flyttar mig till "deras" bord, pratade med hennes sällskap. Det visar sig att en av hennes döttrar arbetar med liknande jobb som jag fast i en annan kommun. Vi ska ta kontakt med varandra efter sommaren, kanske kan Vi nätverka lite.
Kvällen tar slut och regnet har stannat av tillfälligt. Jag väljer som många gånger förr att promenera hem i sällskap med mig själv. Jag tänker på hur kvällen varit och känner mig glad och nöjd. Jag har ännu en gång fått träffa nya människor, hamnat i oväntade sammanhang just för att jag varit ute med mig själv.
Ändå är det naturligtvis så att jag gärna, och kanske helst, går ut i sällskap med någon.
Skulle jag få önska så helst med en väldigt speciell person, och han finns ibland där ute i vimlet, det vet jag sen tidigare... så vem vet?
I Polen på en gata stod en försäljare med alla dessa dockor prydligt uppställda.

Jag kunde inte låta bli att fotografera dom. Jag tycker att Vi människor har likheter med dom.

Vid en första anblick bara vackra färger och yta. Men inuti hittar man mer och mer, och fler och fler, som ger spänning och bredd och en eftersmak att Vi till syvende och sist är helt oupptäckta!

 

>

Förväntan och väder....

Har tänkt mycket på det här med förväntan. Vad det ställer till det för oss människor! Samtidigt som det är en sån viktig motor i livet. Men förväntan som inte blir uppfylld leder till besvikelse, som kan bli irritation och sedan övergå i gnäll, och det är så tråkigt att hamna i eller kanske tvingas lyssna på. Just nu är till exempel vädret en sån typisk grej som alla har alldeles för hög förväntan på. Uppfattningen är ju att bra väder är detsamma som soligt och uppehåll. Just nu är det precis tvärtom, mulet och regnigt, regn och mera regn! Men ljummet och vindstilla.
Alla jag möter pratar om att vädret borde vara bättre. Jag tycker idet är OK, vädret alltså, eller i vilket fall att det är som det är...det går ju inte att ändra på hur som helst.
Jag cyklade in till stan idag, i spöregn, ljummet spöregn som fullkomligt vräkte ner. Det gick hur bra som helst. Enda faran med det är att vattenplana i alla jättedjupa vattenpölar som inte hinner rinna undan. Jag har gjort det en gång tidigare så jag vet hur förvånad man blir när framhjulet helt plötsligt försvinner ner i djupt vatten och styret inte går att hantera.
Jag tycker det är en av våra läxor i livet att träna oss att acceptera det som är och utanför vår påverkan. Gilla läget och istället se hur Vi kan ha största möjliga glädje och behållning av det ... precis på det sättet det är.
Spöregn till exempel innebär ju ledig tid... att använda till annat än att till exempel åka iväg till badet, gräsklippning, tråkig fönstermålning och liknande. Det medför också just en massa härliga vattensamlingar som kan behöva dräneras.... med hjälp av hälen på en gummistövel.....en lång ränna, så att vattnet kan ledas vidare. Eller ett stopp i en gatubrunn som behöver rensas lite med hjälp av foten så att vattnet kan rinna ner i brunnen.
Jätteroligt men lite pinsamt att bli ertappad med om man är 54 år och det inte finns något litet barn i närheten som man kan låtsas hjälpa! :)
Förväntan... det klart att vi ska förvänta oss det bästa.
Men tänk om det bästa är just nu...på det sätt som det är...just nu!
Jag tänker ofta på att jag ska njuta av det som är ....så jag bättre tar tillvara...förväntar mig det bästa.... av det som faktiskt pågår just nu... jag tänker inte vänta till något "sen"!
Sen har jag en massa underbara längtor (...längtan i plural!) som jag drömmer om och hoppas på, men det får bli ett annat inlägg.
Bonus av allt spöregnande kan vara fullt med sagolikt vackra pärlor på ett krasseblad.... om man bara förväntar sig att det ska finnas vackra saker i spöregnet! Vattenpuss på Dig!

Landar på Blogger med rött guld i överflöd ... skuggmoreller!

Jaha, då börjar jag mitt första blogginlägg här på Blogger. Här finns fler av allt verkar det som! Det jag tänker på mest är bloggare, layout (vad det nu kan heta i försvenskad plural) och bredare spridning av ålderskategorier! Ska bli kul att pröva. Tänker landa mina ord här fast kanske inte dom mest privata, dom hamnar i dagboken ! Tycker om att skriva och reflektera över det som händer och sägs i den mindre privata världen och i den stora gemensamma. Tycker också om, tycker verkligen alldeles förskräckligt mycket om, långa lågmälda samtal och en blogg kan ju vara ett komplement. För även om Vi oftast lite väl snabbt registrerar vad som skiljer oss åt så är Vi ju så väldigt lika och har så många gemensamma nämnare. Allt från förutsättningar att leva våra liv på jorden, vår förväntan på tillvaron, på gemenskap med andra, på meningsfullhet och på kärlek. Men också vårt tyckande... till exempel om man gillar eller inte gillar rabarberkräm, svart kaffe och eller en grårandig herre med fyra ben och svans! Därmed har jag presenterat en viktig man i mitt liv, en medelålders katt med (enligt veterinären) lätt rondör, Krumbukten Långsvans! 
Otroligt snyggt blev detta första inlägg också ser jag när jag förhandsgranskar. Dom röda bären vill jag ha med för den röda vackra färgens skull och för att dom (mina Skuggmoreller) i år blev så många så dom hade räckt till alla som vill ha och ändå blivit lite över! Vilket överflöd! Och vid dessa tillfällen slår en betingad reflex till och plötsligt har jag någon som sitter på min ena axel och vänligt men mycket bestämt minsann påminner mig om mammas förmåga att förr ta tillvara allt som växte och gick att äta och omvandla till sånt som jag och mina syskon stoppade i oss resten av året. Att jag borde plocka av bären, borde ta tillvara, kanske pröva något nytt recept med... marmelad kanske... som aldrig äts upp eftersom jag inte är någon stor marmelad-ätare. Men faktum är att numera finns det också någon som på stadiga ben placerat sig på min andra axel. Som med ett mumlande och hummande antyder något om alla påsar och burkar som tidigare travats i frysen där dom sen glömts bort och aldrig kommit till användning. Så i veckan har jag tagit tillvara en liten lagom samling skuggmoreller som jag ska äta som sylt till havregrynsgröten i vinter. Och det är inte uteslutet att bären som är kvar i trädet kommer till användning ändå! Önskar mig en jätteflock med törstiga björktrastar som har vägarna förbi och tar sig en paus i skuggmorellträdet ... fikapaus alltså ...bären är nämligen så himla saftiga!