Egentligen är det lite i senaste laget att börja blogga... det tar ju en stund och ger mig dessutom oftast en massa inspiration att kolla andras bloggar, inlägg eller artiklar.
Men skit samma, det är ju söndag imorgon och katten gick just ut och jag väntar nog ändå ut att han kommer in igen. Det är ju nästan 7 minusgrader plötsligt utomhus så han lär nog inte bli långvarig ute i kalla snön misstänker jag.
Det har varit melodifestival ikväll drygt 1,5 km bort från mitt hus och jag har hört ... tror det är pukor eller trummor därifrån under hela kvällen. Anar att det är riktigt rörigt där nu bland alla finklädda människor som ska hem i kylan. Såg slutklämmen på sändningen.... egentligen bara för att konstatera att jag inte blir berörd alls. Var endast ett saxofonsolo som väckte något igenkännande men kan för mitt liv inte komma ihåg vad det är för låt jag har i bakhuvudet.
En låt som har några år på nacken, kan det vara DireStrait tro ... eller GaryMoore? Ska leta lite på Spotify imorgon.
Känns som om det är något jag måste lyssna på igen.
Har förresten mycket musik jag ska lyssna igenom. Får alltid tips på låtar som mina godingar tycker jag ska lyssna på, liksom från en musikälskande kollega ...och har oftast lappar liggande lite här och där med titlar eller artister som jag snappat upp på radion eller TV.
Ane Brun är ett sånt tips... jätteduktig tjej!
 |
| En annan fluktare..... |
Har tänkt på det här hur Vi människor beter oss i olika situationer.
Allt från vad ilska kan ställa till med när någon ska klä i ord allt det som fyller invändigt... till att kroppspråk ibland räcker helt och hållet.
Och hur förvånad man kan bli över hur människor plötsligt väljer att bete sig!
Jag åker ju buss en del nu när det är för halt för att cykla och det är helt fantastiska sammanhang för en fluktare som jag. Jag kan välja och vraka mellan ett antal busslinjer där jag bor. Väljer jag busshållplatsen som är närmast hamnar jag på en buss som kör turne genom flera bostadsområden, bland annat där nationaliteter från hela världen är bosatta.
Ibland innebär det att jag en vanlig tisdag-eftermiddag kan hamna i en annan värld för en stund.
Där stora breda afrikanska kvinnor med välfyllda matkassar iklädda mönstrade färgglada fotsida klänningar pratar med varandra högt och ljudligt under tiden dom nickar med huvudet och taktfast slår med handen i sätet för att understryka det dom berättar. Indiska killar som studerar på högskolan och som har en väldigt speciell doft när dom slår sig ner. Inte mat-os och inte något som egentligen doftar illa, mer kryddigt på något sätt och som bara känns som en så konstig kombination med människa.
Igår när jag väntade på bussen så var det många som ville stiga på bussen samtidigt.
Jag väntade till nästan sist bland alla som trängde sig för att komma på. Då står det en kille i 30-årsåldern framför mig, han vänder sig om och ser mig, tar ett steg åt sidan och erbjuder mig att stiga på innan honom. På det där sättet som känns så gentlemanna-mässigt... för att jag är kvinna.
Så fint det kändes, vilken fin och vänlig gest att låta mig gå före.
Idag hände något annat som också kändes gott.
Det klev på en kvinna på bussen med sjal kring huvudet, kan tänka mig att hon härstammade från ett arab-land.
Hon hade en dubbelsulky med sig med två barn i och såg väldigt pressad ut ... kastade hela tiden skygga blickar på oss andra i bussen.
Dom två barnen pratade med varandra... ett resonemang ... med små barnröster på ett för mig obegripligt språk.
Jag tittade på dom och lyssnade och mötte sen mammans skygga blick ... och log åt henne!
Och vips... så fick Vi den där kontakten med varandra ... föräldrar emellan ... där det inte behövs ett gemensamt språk eller en gemensam ordlista.
Det räcker med den gemensamma globala glädjen över att barn är en så viktig del i livet.
Nu ska jag strax sova .... strax ny dag att ta emot och göra något bra av!
