Midsommar och mammande...

Första gången någonsin jag bloggar en förmiddag!
Brukar vanligtvis vara kvällssysselsättning för mig, men nu kan jag absolut inte hålla mig!
Fridfull och jätteledig söndagmorgon i en fåtölj i det rum som kallas springrummet här hemma hos mig.
Är ursprungligen en inbyggd balkong som blev förlängning på vardagsrummet en sommar för längesedan och det var under byggtiden det döptes.
Äldsta godingen var bara några år, den yngsta låg i magen och rummet stod helt tomt, utan möbler.
Ytan är cirka 25 m2 vilket var en oändligt stor lokal för en 2-åring med spring i benen att kuta runt i, så "ping-jummet" hette det väl egentligen... ursprungligen!
Här sitter jag nu hur som helst, med tömd kaffekopp, P1 på radion och balkongdörren öppen.
Det är mulet och lite svalt ute så jag sitter kvar i min fåtölj en stund denna morgon.

Det här med mamma och barn...

Bägge godingarna är hemma och har nog inte tänkt på att stiga upp än på bra länge. och det är om detta med "godingar hemma" jag bland annat vill blogga.
Det hemtama som infinner sig när dom är hemma, när jag ser spåren efter dom på diskbänken och i huset, när jag får anledning att vara mamma igen!
Med automatik, utan att jag reflekterar ett dugg över det kommer jag på mig själv med att tänka på typiska mamma-saker så fort dom är hemma,  handla, allt Vi skulle kunna äta, vill dom ha något att äta nu tro, och hur dom kommer och går.
Och att jag förändrar mitt eget sätt att vara... omedelbart.
Jag gör mig disponibel ... tillgänglig och utgår helt från vad tjejerna gör eller ska göra.
Ska Vi sitta och prata ... gå en sväng, behövs jag på något sätt.



Det klart att ränderna inte har gått ur, det förstår jag ju med huvudet men fascineras av att hur jag rör mig mellan mina olika roller i livet, där mammarollen är så huggen i sten och självklar!

Lite om midsommaren också ... denna fina helg... så mycket sommarkänsla helt oberoende av väder och vind.
Nej, jag har inte inte ätit sill!
Godingarna är vegetarianer och jag själv är inte någon större sill-njutare, så besöket Vi hade på midsommarafton får därför ordna med egen sill.
Men färskpotatis i mängd, marinerade quornbitar, bönsallad med olika löksorter, extra-pimpad omelett, en bamsig matig sallad och turkisk yoghurt.
Och sen jordgubbstårta ... naturligtvis, så rackargott!

Ingen midsommarstång i år men väl massor av blommor... ängsblommor!
I min jättebukett på matbordet finns alla sorter jag kom över längs med vägkanterna i lördags och  prästkragar, men ingen blåklint.
För jag är faktiskt inte så förtjust i blåklint ...i  buketten på midsommar.
Ingen aning om varför. Kanske var det inte lika vanligt i Uppland där jag har mina rötter, eller  så är dom bara för blåa... blåklintsblåa, en färg som sticker ut!


Jag somnade inte heller med sju sorters blomster under kudden på kvällen, fastän jag tänkte på det. Tror inte det inverkar på mitt liv som singel nämnvärt ... handlar mer om att det blir skräpigt i sängen!
Och drömmer gör jag så ofta ändå, även om mannen som finns i periferin och berör.
I veckan drömde jag att han stod framför mig, allvarlig, helt tyst under tiden han med allvarlig ögonkontakt knäppte upp knapparna i sin skjorta och visade mig att han hade ett tjockt hudfärgat, nästan osynligt, bulligt vadderat skydd i textil runt hela sin överkropp ... som skydd!
Jag och alla mina drömmar... som ger vägledning... och underhållning.

Avslutar med lite mer om sju sorters blomster under huvudkudden. 
Har tidigare bloggat om min gräsmatta ,
som består av en massa andra växter
 ... och en mindre andel gräs!
Tänkte därför att jag nog borde kunna få ihop sju sorters olika blommor från min gräsmatta.... och det var som jag anade inga problem alls.
Här är min fina bukett!

Ska köpa mer jordgubbar idag.... till min godingar naturligtvis och till mig själv.
Njut av sommaren, det gör jag!

Sjukdomar och en massa oro!

Det är egentligen så slitet det här talesättet att hälsan är viktigast ... men nog bland det mest sanna påståenden som finns!
Igår upptäckte jag, mest av en slump när jag passerade genom hallen och tittade ut genom fönstret mot gatan, att det stod en grönklädd man på grannens yttertrappa.
Min första tanke var att det var just min granne, men nej, det var istället en ambulansman som strax därpå böjde sig ner för att ta tag i handtagen på en bår för att bära den nerför yttertrappan.

Digitalis och en humla på ingång

På båren låg min granne, inbäddad i en stor gul landstingsfilt.
Jag gick ut till dom och såg att min granne såg väldigt annorlunda ut, där han låg, mot sist vi sågs för kanske två veckor sedan. Det var en mycket gammal man som låg där, väldigt avmagrad i ansiktet och med en gul ton i huden som inte har med solbränna att göra.
Jag vet att han har en allvarlig grundsjukdom som man på olika sätt försöker mota och nu såg jag med egna ögon hur sjuk han var, så märkt av den!
Jag gick fram och pratade lite med honom, frågade hur han mådde och han svarade med en liten hes röst .... "det är bara skit"!
Hans fru kom ut på yttertrappan och låste ytterdörren, gråtandes så att jag hörde det ända dit där jag stod bredvid ambulansen.
Hon skulle följa med i ambulansen in till sjukhuset, naturligtvis, så bra att man kan göra så och slipper köra själv när man är uppbragt och ledsen.
Dom körde iväg och jag vinkade när dom åkte.

Clematis och här och nu.

Tänkte... får jag träffa honom igen här hemma tro?
Det är bara två år sedan en annan granne åkte iväg i ambulans en tidig lördagsmorgon,
märkt av svår sjukdom och hon kom aldrig åter.
Det kändes som upprepning när jag stod där ... och vinkade åt den gula ambulansen som for iväg.
Hela dagen igår gick jag och spanade om frun till min sjuka granne hade kommit tillbaka hem,
men inte!
Bilen försvann från deras uppfart under dagen och återkom sent på kvällen.


Har just varit och knackat på och frågat hur dom har det.
Grannen är kvar på sjukhuset fylld med några påsar nytt blod, vätska genom dropp, stor dos cortison och en massa antibiotika.
Han har kunnat  äta en macka och lite fisksoppa berättade hans fru och det tyder ju på att kampen för hälsan ännu inte är avgjord.
Dessutom tvingas han äta sig halvmätt på bara smärtstillande tabletter och cellgift ... i tablettform.
Vi har stått och pratat en lång stund, grannens fru och jag.
Hon gråter till och från, så fylld av oro,  så fylld av insikt om dom dåliga oddsen för att det ska vända.
Hon förbereder sig redan mentalt för det som troligtvis ska hända... frågan är mer när.
"- Jag som trodde Vi skulle få några bra år tillsammans, det får ju alla andra nyblivna pensionärer",
 sa hon smått förbannad ... över livet och över situationen som den är.
Jag lyssnar och påminner henne igen om att hon kan säga till mig om och när hon behöver hjälp eller vill prata.
Talar om för henne att jag inte har så himla bra passning på min mobil, den ligger oftast långt ner i ryggsäcken, så det är bättre att ringa på mitt fasta abonnemang om hon behöver
 ... när hon än behöver under dygnet.

Min morgonsol-hörna ... för att ta tillvara, njuta av livet... medan det är!

Kanske får min granne komma hem från lasarettet igen, det måste ju inte bli som när min andra granne åkte in och aldrig kom hem igen.
Jag önskar dom verkligen flera sommardagar tillsammans, dom nyblivna pensionärerna!
Tänker på dom som de pepparkaksbruna sommarälskande båtmänniskor dom alltid varit ...
önskar dom en bit av den varan till ... om så bara en liten snutt!
Det är verkligen viktigt att få vara frisk
Aldrig får det glömmas bort... aldrig.
Den friske önskar sig många saker, den sjuke bara en...!  

FotbollsEM... eller rymmer ut i trädgården!

Vilken folkfest det är det här med fotbollsEM!
Vad det engagerar många människor , det vill säga dom som är intresserade.
Därmed har jag talat om att jag inte tillhör den gruppen!
Men jag har hört många i min omgivning på jobbet prata om Sveriges första match ikväll,
längta efter den och spekulera i hur det kommer att gå.
Någon på jobbet började prata om fotbollsVM som ska braka loss i Brasilien... 2014 tror jag det var. Det kanske kan vara något att se, även för mig, just för att det är Brasilien!
Nej jag rymmer ut i trädgården istället.
Det har varit en fin varm dag idag, visserligen med en kylig underton, men ändå.
Jag kan ha balkongdörren öppen här bredvid där jag sitter och skriver utan att det känns kallt.
Det är den 11 juni idag och studentavslutningarna pågår som bäst i stan under veckan.
I år känner jag ingen som jag kan vara med att fira, över huvudtaget har ingen i min närhet någon skolavslutning i år.
Jo, förresten, C, ett av mina syskonbarn är färdig miljövårdsinspektör, men det firar han inte på det sättet att det berör mig som moster.
Ska nog skicka honom ett kort som Grattis till åren i Umeå..... eller var det Luleå.... som han nu klarat av.
Skolavslutningar hör verkligen till området "var sak har sin tid"!
Alla år mina godingar gick i skolan på olika stadier, så viktiga dagar det var när skolan slutade eller började.
Nu är det dock paus... verkligen!
Bägge kommer troligtvis att börja plugga i höst.
Därmed finns det hopp om att få äta jordgubbstårta igen.... enligt tradition ... i början på juni!
Något helt annat...

Det här med naturen är helt otroligt!
Vad mycket det finns att titta på.
Utanför min entre, vid yttertrappan på fasaden, satt en liten märklig fläck.
Såg ut som ett stänk av lera och mossa på håll.
Jag lade märke till fläcken för att den garanterat inte suttit där innan och jag kunde inte förstå vad det kunde vara som stänkt så långt upp på väggen.

Tittade närmre, petade på det och vips så började fläcken myllra av massor av små minispindlar! Gulgröna, små pluttiga, fyllda med energi och spring i benen!
Efter en stund klumpade dom i hop sig igen.
Givet att jag inte kunde låta bli att hämta kameran, pilla lite igen och ta kort på uppvisningen som ägde rum.

Upptäckte att MammaSpindel... eller kanske var det PappaSpindel satt en bit längre bort och kollade.
Vilken bra underhållning... bra mycket bättre än fotboll i mina ögon! :)

En annan grej jag pillat med i kväll är det som åter hänt i mitt gamla Viktoria-plommonträd som troligtvis håller på att "gå hädan"!
På bara några dygn har en allt större Svavelskivling vältrat sig ut ur en hålighet en bit upp i trädet. Det var likadant förrförra sommaren.
Då hittade jag en huskur på nätet som jag testade och svampen försvann.
Förra sommaren syntes inte någon svamp till, men nu var det alltså dags.
Denna gula vackra utväxt som bara växer och växer och som är ett symtom på att trädet är gammalt och på upphällningen.
Alla grenar lever så jag prövar nu samma huskur igen.

Först skära bort så mycket av svampen som möjligt.

Sen karva lite till för att avslutningsvis runda av med att spruta på en blandning av Atamon och Bikarbonat upplöst i vatten!
Jag får hålla på med det lite då och då i sommar men det gör jag gärna, bara jag får ha plommonträdet kvar.
I år är det fullt av kart, länge sedan sist det var så mycket plommon på gång.











Måndagkväll, första arbetsdagen den här veckan är snart slut.
En bra dag fylld av möten och samtal med människor.
Både med människor "som utgör mitt uppdrag" men också stunder med dom jag gärna möter av andra skäl.
Har gjort det jag kan och förmår ... så det får vara bra så.

Annat som jag berörts av idag...
Följer Paulo Coelho på Twitter, denna intressanta man.
Han har ju skrivit en massa böcker som många läst, till exempel Alkemisten.
Jag är inte så förtjust i den utan är mer tagen av " Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät" och "Brida". 
Han twittrar en massa klokheter på både spanska (...  tror jag det måste vara) som jag inte begriper och på engelska som jag lättare får till.

Idag skrev han det här.....
Lord, bless our week and give us courage. 
The challenge will not wait. 
Life does not look back. 

Tycker jag är jättebra infallsvinkel på den här veckan, oupptäckt, som en fint inslagen present!
Kramar! :)     

Hissat flaggan och orm!

Sveriges nationaldag idag!

Extra ledig härlig dag som förblev kylig trots att solen är framme. Känner verkligen att jag saknar förmåga att fira den här dagen eller rättare sagt, jag har ingen som helst tradition att falla tillbaka på.
Började den ändå i morse med att gå ut och hissa flaggan.
Jag tycker det är roligt det här med flaggning trots att jag väljer vilka dagar den ska upp. Kungahusets födelsedagar och liknande intresserar mig inte, däremot finns det andra officiella flaggdagar som är roliga att haka på. Nyårsdagen är en sådan. Det är verkligen något att fira att det blivit ett nytt år, så löftesrikt ... och stort att bli bjuden på ... helt ograverat och orört! Första maj är en annan sådan dag.
Inte egentligen för att fira just första maj, mer för att det ofta är en fin vårdag då jag varit ute och fixat i trädgården, provsmakat på försommaren och många gånger sitter ute och fikar. Sen är det midsommardagen... den är stor! Är jag hemma så är det verkligen pricken över i och så somrigt och festligt att flagga den dagen. Vad kommer sedan då... nja, nobeldagen i november hoppar jag över men juldagen är obligatorisk, högtidligt och mycket "helg" blir det med flaggan i topp dom få timmar det är ljust. Andra dagar som det känns fint att flagga på är födelsedagar för dom som jag är med och firar! Som 17 januari... 19 augusti .. speciella datum... då tjejerna firar födelsedagar.

Vimpel är roligt också!
Brukar åka i topp första gången för säsongen när jag tagit ner flaggan den 1 maj och sedan får den vara kvar tills någon gång i oktober.

Man har ju som sagt var inte roligare än man gör sig!
Skickar liten tanke till Rune, en farbror som bodde på ett ålderdomshem jag jobbade på. Han hade varit militär och tyckte det var väldigt viktigt att man skötte flaggning på ett speciellt sätt. Som föreståndare var jag den som oftast hissade flaggan, och det  gjorde Vi ofta med tanke på alla jämna födelsedagar, dödsdagar och begravningsdagar förutom alla vanliga officiella. Rune var alltid kritisk mot att jag lät flaggan ta i marken när jag skulle ha upp den eller hala den. Det kommenterade han alltid när jag kom in i tamburen igen där han stod och kollade på mig.


Men så klappade han mig överseende på armen och log sitt snusiga leende, lite överseende, för Vi gillade varandra ganska bra ändå, Rune och jag.
Jag ger mig den på att Du sitter i Din himmel, Rune, och kollar in mig nu när jag snart ska ta ner den från min egen flaggstång. Ska banne mig droppa den lite i marken för att höra om det mullrar till någonstans där uppifrån! :)

Jag har tidigare bloggat om dom bruna ormarna som finns vid slutet av skogsslingan jag springer. Då, när jag bloggade om dom tidigare hade jag inte sett till dom ännu för säsongen.
Idag låg han där i solen! Brun, lång .....  förskräckligt lång verkligen ... men ändå lite vacker! Fotograferade och lyckades zooma in huvudet för att verkligen utesluta att det inte finns några gula fläckar vilket det inte gjorde, men inget zick-zack-band heller.

Undrar så vad det är för sort ... huggis eller snok?
Jag tycker dom är lika läskiga så egentligen spelar det ingen roll, bara kul att veta.

Har lagt upp bilder på Facebook... kommer säkert att få hjälp av någon som kan.
Eller kanske någon som läser min blogg ... skriv gärna!   

Strax är det dags att fortsätta på arbetsveckan som blir en verklig kortis-vecka!
Så bra ... för det är härligt med lediga dagar!
Lev väl! :)

Jag tänker på det här med barn...

Våra älskade barn .... så viktiga Ni är för oss föräldrar! 
Går och funderar på det här med barn och den självklara autostrada som Ni har till våra hjärtan, hela livet! Glädje i massor, bekymmer och oro ibland men alltid omgärdat med villkorslös kärlek.
Läste ett Twitterinlägg som satte igång mina tankar.

Problem ..... lika oväntat som hagel är bland jordgubbsplantorna

Ett inlägg kopplat till oro men omgärdat med en massa kärlek till en son som inte vill passera genom det nålsöga som en studentavslutning  innebär, med avsked från det trygga välkända och krav på mod att fronta framtiden och alla val som väntar för att lotsa vidare till vuxenliv och självständighet.
Det har kanske alltid varit kravfyllt att vara tonåring på väg till vuxenlivet men jag tycker ungdomar idag har det extra tufft. Alla dessa valmöjligheter, alla krav på att vara social, global och medial... det sistnämnda syftar på media är bäst att tillägga.
När mina föräldrar var tonåringar fanns inte så många val att göra, det handlade mer om kravet att så snart som möjligt (men inte nödvändigtvis) utbilda sig,  stå på egna ben, försörja sig och därefter helst bilda familj och leva ett ganska förutsägbart liv.
När jag var i tonåren hade jag flera valmöjligheter. Jag valde att jobba lite först, det fanns arbetstillfällen för unga att tillgå. Jag fortsatte sedan med en utbildningsväg som resulterade i ett yrke utan att jag behövde konstruera högskolekurser och program själv.
Mina älskade godingar är mitt uppe i sina val nu och orienterar sig efter bästa förmåga i vuxenvärlden, högskolevärlden, mediavärlden och den globala verkliga världen.
Bägge två är reflekterande trygga tjejer fyllda av en massa längtan till framtiden och det levande utvecklande livet.

Avtryck av älskade ungar överallt

Det är ingenting dom fått med sig gratis utan något dom förvärvat av egen kraft genom att ibland snubbla, tveka och gå vilse.
Jag har många omkring mig som är föräldrar till barn och ungdomar i olika åldrar. När jag hör dom berätta tänker jag ofta på hur dom nästan slår knut på sig själva för att deras telningar ska vara lyckliga, bekymmersfria och ständigt på väg mot nya upplevelser och aktiviteter.
Märker hur dom ständigt sopar framför barnens fötter så att det inte ska finnas någon som helst risk för att dom trampar snett, snubblar eller halkar omkull helt och hållet.

Allt detta gör dom av kärlek, av välmening och i gott uppsåt. Det dom glömmer är att barnen inte alls får träna upp sin förmåga till egen problemlösning eller förmåga att stå ut när det är svårt, problemfyllt eller tråkigt.
Kan faktiskt kallas för bristande uppfostran i mina ögon att mammorna och papporna inte unnar barnen den kreativiteten och förmågan. Det riskerar att bli ett tufft vuxenliv den dagen dom står där ensamma och ska börja träna problemlösning som är en av dom säkraste ingredienserna i tillvaron... på både gott och ont!
Jag önskar mina älskade tjejer ett fantastiskt fint kreativt och gott liv, men det är inte detsamma som att jag önskar dom en bekymmersfri tillvaro. Jag tror kreativitet och utveckling på ett personligt plan hänger samman med förmåga att lösa problem och att hitta vägar framåt i livet.
Alla "gå vilse", snubbla och börja om är grundplåten och utgångsläget för detta.

Föräldrahjärtan fyllda av kärlek....

Så till Er föräldrar! Älska Era underbara ungar så gränslöst och villkorslöst Ni bara kan!
Stötta dom när dom har det tufft och bökigt men försök inte radera bort deras problem.
Se det i stället som att dom håller på med sin magisterexamen i livets högskola ... den viktigaste skolan av alla!
Dom kommer att klara det, dom har en alldeles egen överlevnadsinstinkt oberoende av Dig vare sig Du tror på det eller inte!
Men dom har också en stark tilltro till sina föräldrar.
Så skickar Du ut vibbar att problem till varje pris ska undvikas så går dom på det och står där sedan helt oförberedda en dag när livet strular till tillvaron.
Bädda kring dom med en massa kärlek när det är jobbigt och bekräfta ... gång på gång ...hur viktiga dom är för Dig och hur mycket Du älskar dom!
Du är jätteviktig som förälder men Du är bara människa och det är nog ....glöm aldrig det!
Kram! :)