Knä-elände och oförmåga att ta hand om mig själv!

Min grundinställning i livet är faktiskt att jag inte är intresserad av krämpor ett dugg.
Ändå har jag en präktig vårdutbildning i botten och har tillbringat ett antal år med att dela ut medicin, gå rond med doktorn, pilla i sår och ta hand om gamla kropparna som nyss slutat leva.
Men jag tyckte aldrig det var roligt, mer att det var ett bra sätt att komma på hur det fungerar det här med livet , skröpligheten och hyddorna ... kropparna Vi erbjudits att leva våra liv i.

Och delar av det tycker jag är fortsatt intressant, eller mer det som handlar om hur det fungerar "innanför väggarna" i hyddorna.
Hur Vi tänker, hur Vi förhåller oss till livet och hur Vi väljer att leva våra liv under tiden.
Det upphör aldrig att fascinera mig!
Inte en speciellt tillämpligt eller användbar inriktning om och när kroppen tar sig friheten att protestera.
När påminnelsen kommer om att jag behöver ta hand om mig, se till att jag får hjälp och att det inte har gått spårlöst förbi att jag levt en massa år.
Jag syftar på knä-eländet, det vänstra!
Och det stör mig så in i häckle-fjäll att jag ska behöva lägga tid, kraft och engagemang på detta!
För att göra en lång historia kort så handlar det om höga fotvalv som inte längre är höga, mängder med år i skor utan stöd, början till hallux valgus, skoinlägg från sportaffären, ont i stortå och tilltagande ömhet i knä som effektivt viftats bort med att det inte är så farligt.... det går nog över!
Tills jag råkar avslöja mig själv med att fundera på om jag ska ta en Iprem innan jag går och tränar på den rödvita föreningen... för att klara av att träna!
Nääää .... rena galenskapen!
Det hade jag omedelbart sagt till mina godingar och andra runt omkring om det varit dom som yppat något liknande, fortsatt med:  "-Vad håller Du på med? Gå till doktorn med Dig, se till att någon tittar på Din stortå, fot och knä!"
Tror Ni jag har lyssnat och gjort det?
Icke!
Istället har jag trampat på sedan i våras med hjälp av ytterligare andra skoinlägg från sportaffären och successivt valt bort löpträningen, promenerandet och vandrandet i takt med att jag fått ökat ont.
Efter ett besök hos kiropraktorn i september blev det faktiskt värre! Det var då jag började fatta att jag var tvungen att ta tag i mitt knäelände mer systematiskt.... och nu äntligen har jag fått rull på det!
Specialgjutna skoinlägg för 1400 pix som efter 3-4 veckor inte gjort någon revolutionerande skillnad. För två veckor sedan var jag på vårdcentralen och fick remiss till ortopedverkstan för specialare att stoppa i skorna och till sjukgymnasten för träningsprogram. Idag ringde jag sjukgymnasten och frågade om dom fått remissen (... vilket dom hade) och jag fick en tid där redan i övermorgon.
Tänker använda mig själv som studieobjekt för att ta reda på huruvida 56-åriga kvinnokroppar kan kompenseras vad avser knä-förfall med hjälp av specialträning av lämpliga utvalda extremiteter.

Är verkligen taggad efter en lång skogs-promenad i det strålande november-solskenet igår som slutade med att jag sista kilometrarna kom på mig själv med att smålinka mellan varven.
Ja ja, visserligen delvis beroende på att mina strumpor i gummistövlarna behagade kasa ner till en ihop-korvad boll under framfoten med maffiga vattenblåsor på hälarna som följd men också på grund av högljudda protester från knä-eländet.
Jo, det hörs faktiskt hur det knakar eller "boinkar" till i knät när jag går, ett ljud jag inte hört därifrån förut.
Har känslan av att lårbenet landar i helt fel vinkel i knäskålen vilket gör att alla "resårband" på insidan av knät har töjts ut för mycket och att det är just dom resårbanden/ledbanden som låter när dom hoppar över benfästen och broskbitar!



Men oj, vad hände?
Nu får det väl ända vara bra!
Bäst att leta upp vägen tillbaka till min grundinställning ... handlade visst om att inte vara intresserad av krämpor har jag för mig.
För övrigt så är livet gott .... har ju ett knä till!