I slutet av något och i början på något nytt...

Det är mycket det här med livet och tillvaron och det är vissa saker som verkar fullständigt omöjliga att vara utan.
Då menar jag inte människorna omkring som är lika viktiga som luften Vi andas utan i stället dom små detaljerna som man kanske inte tänker så mycket på om man inte tar sig en riktig funderare.
Som till exempel den här växelverkan mellan att något slutar för att något annat ska få utrymme att börja.
Som gör skillnad och som ger utymme för att ändra vanor och inriktning.

Väntar på att få göra entre....

Har flera såna fenomen i min tillvaro just nu och njuter verkligen av det. En del saker behöver man ta hand om på ett grundligare sätt, stanna upp en stund, summera och sätta punkt för att bli redo för nästa steg.
Andra saker behöver ingen eftertanke alls utan är så glasklara på förhand så man utan tvekan kan kasta sig ut utan minsta skyddsnät.
Och i mitten finns alla dom vardagliga växlingarna som sätter krydda på tillvaron.
Just nu ser jag framemot att halkan försvinner så att jag kan slippa bussåkandet och får återgå till min fria tillvaro på cykel.
Ser fram emot att få tillbringa min vakna tid utomhus i ljuset och trädgården eller skogen istället för inomhus i lampsken med strumpor på fötterna.

På väg mot något okänt ....

Längtar efter att få börja springa i skogen och åter få känna att autopiloten gör att benen lufsar på av sig själva så jag kan ta huvudet under armen en stund för att en timme senare stå i duschen rödmosig, klartänkt och lycklig!
Känner mig lite sliten efter vintern och alla farsoter så jag håller på med lite renoveringsarbete för egen del. Gör så mellan varven och nu är det verkligen dags igen. Äter extra klokt, sover extra mycket och tränar och rör på mig mer än vanligt omgärdat med att göra det som känns viktigt för mig själv. Har just idag söndag passerat kulmen på en period när jag lyckats knöka in lite för mycket på både vardagar och helger och både på jobbet och privat.
Gick i mål genom att vara med på årsmötet på F&S tidigt i förmiddags.
Av bara farten fortsatte jag in på jobbet för att i lugn och ro samla ihop och förbereda arbetsuppgifterna som ska bli färdiga i veckan då jag släpper uppdraget jag haft ett halvår.
Har promenerat både till och från med ena stunden solen i ögonen för att nästa stund gömma mig i kapuschongen för täta snöbyar.
Ja, det är ombyte på alla håll och kanter och jag njuter så av det.
Vill det sig riktigt illa får jag till och med skaffa mig en ny dator... o hemska tanke!
Jag tycker så mycket om min två år gamla bärbara HP som passar som en smäck i mitt knä!
Men batteriet håller inte laddningen något vidare längre och enligt min äldsta goding som är lite av expert på det här med datorer så har hon upplyst mig om att det troligtvis beror på att jag sätter den på laddning för långa perioder i sträck.... och att det dessvärre kan vara knepigt att få tag på ett nytt batteri!
Vi får väl se hur det blir med det.
På tal om något helt annat så håller jag på att läsa Pablo Coelho sista bok "Och segraren står ensam". Har ett lite dubbelt förhållande till det han skriver. Endera är det så rackarbra så att man nästan deppar ihop när boken är slut eller så är det  i mitt tycke så osammanhängande och djupsinnigt så jag inte alls hänger med. Den här verkar dock jättebra!
Av en händelse läste jag ett jättebra citat i en tidning som var hämtade ur en annan bok som jag kollade upp på www.bokfynd.nu.
Det visade sig vara en liten gullig bok för 69 kronor som heter "Det är aldrig kört" av någon som heter Kristina Reftel.
Kunde ju naturligtvis inte motstå den.
Innehåller korta kloka anekdoter och stycken som får mig att le och bli varm om hjärtat när jag läser. Så bra att jag började läsa den innan Coelhos bok är färdig.
Som till exempel det här stycket! Goa kloka ungar! :)

•