Har tidigare bloggat om att jag gått med i Filmstudion här i stan. Jag såg den första filmen häromkvällen, Melancholia av Lars von Trier. I en fullsatt salong och med inledning av en man från klubbstyrelsen. Filmen som är dryga två timmar lång börjar med vackra vyer ,vackra människor och ett bröllop med förseningar. Redan 10 minuter in i filmen börjar man ana undertoner av frustration och missförstånd. Ett tag verkar alla inblandade frustrerade och överfyllda av känslor medan dom utåt visar en tillrättalagd och välartad utsida.
Efter en halvtimme har kärleken mellan dom nygifta falnat så dom skiljs åt redan efter bröllopsfesten.... vilket måste vara rekord!
Enligt mannen som inledde filmkvällen har Lars von Trier en gedigen egen erfarenhet av att leva med depression och tungsinne. Det märks för i filmen är den kvinnliga huvudrollsinnehavaren djupt deprimerad, utanför och deltager inte i livet alls. Hennes väletablerad syster tar hand om henne i sitt hem som är ett slott, hon gör det säkert av kärlek till systern men också av plikt och är till en början väldigt balanserad själv. Hon och hennes man har en son på 7-8 år som tillsammans med pappan har ett stort gemensamt intresse för planeten Melancholia som befunnit sig bakom solen en längre period. Planeten kommer nu i sin omloppsbana komma nära jordklotet, lagom nära men på säkert avstånd enligt de flesta astronomerna. Så här långt in i filmen visar den välartade systern att även hon bär på en massa oro och ängslan över att planeten ska krocka med jorden, något som hennes planetfreak till make bedyrar icke ska ske. Vart eftersom filmen snurrar på förstår man att en kollision nog kommer att ske. Maken väljer att ta livet av sig när det går upp för honom att det håller på att gå mot en katastrof.
Det är då det händer .... den kvinnliga huvudrollen som från början har rollen att vara den annorlunda och udda, börjar få rollen att vara den enda med förstånd. Hon tar hand om den skräckslagna pojken och bygger tillsammans med honom en trygghetskoja bestående av några pinnar som dom sätter ihop som stommen i en lappkåta.
I den kryper dom in tillsammans med den panikslagna mamman som egentligen vill välja att svälja dödande tabletter. Dom stänger ordentligt om sig med ytterligare en pinne.
Med lugn, kärleksfull och allvarlig ögonkontakt med pojken och genom att tryggt hålla hans hand visar hon som nu är den kloka att hon kan hantera undergången, kanske hon varit där många gånger innan genom att ha mått så dåligt .Hon är den enda som förmår att ge trygghet till pojken. När filmsekvenserna med katastrofen som sker passerar över den stora filmduken, (verkligen jättestora filmduken eftersom jag sitter på andra bänk) finns en varm insikt om futtigheten i slott, flärd och vackra miljöer.
Det viktiga är att ha en trygghetshydda att krypa in i och en varm hand att hålla i när man är rädd! Filmen slutar jättemaffigt genom att duken plötsligt blir svart när krocken skett....och så är den slut!
Min egen reflektion efteråt är....
Konstig och lite obegriplig film.
Och min egen fråga blir ... händer alltihopa inuti en människas huvud/sinnen eller sker det på riktigt ... utanför?
Spelar egentligen ingen roll, den var klart sevärd!
Måndag imorgon igen!
Vi har aldrig tidigare i år varit så nära våren som just nu!
Tröst i minusgraderna. Kram! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar