Jag tänker på det här med barn...

Våra älskade barn .... så viktiga Ni är för oss föräldrar! 
Går och funderar på det här med barn och den självklara autostrada som Ni har till våra hjärtan, hela livet! Glädje i massor, bekymmer och oro ibland men alltid omgärdat med villkorslös kärlek.
Läste ett Twitterinlägg som satte igång mina tankar.

Problem ..... lika oväntat som hagel är bland jordgubbsplantorna

Ett inlägg kopplat till oro men omgärdat med en massa kärlek till en son som inte vill passera genom det nålsöga som en studentavslutning  innebär, med avsked från det trygga välkända och krav på mod att fronta framtiden och alla val som väntar för att lotsa vidare till vuxenliv och självständighet.
Det har kanske alltid varit kravfyllt att vara tonåring på väg till vuxenlivet men jag tycker ungdomar idag har det extra tufft. Alla dessa valmöjligheter, alla krav på att vara social, global och medial... det sistnämnda syftar på media är bäst att tillägga.
När mina föräldrar var tonåringar fanns inte så många val att göra, det handlade mer om kravet att så snart som möjligt (men inte nödvändigtvis) utbilda sig,  stå på egna ben, försörja sig och därefter helst bilda familj och leva ett ganska förutsägbart liv.
När jag var i tonåren hade jag flera valmöjligheter. Jag valde att jobba lite först, det fanns arbetstillfällen för unga att tillgå. Jag fortsatte sedan med en utbildningsväg som resulterade i ett yrke utan att jag behövde konstruera högskolekurser och program själv.
Mina älskade godingar är mitt uppe i sina val nu och orienterar sig efter bästa förmåga i vuxenvärlden, högskolevärlden, mediavärlden och den globala verkliga världen.
Bägge två är reflekterande trygga tjejer fyllda av en massa längtan till framtiden och det levande utvecklande livet.

Avtryck av älskade ungar överallt

Det är ingenting dom fått med sig gratis utan något dom förvärvat av egen kraft genom att ibland snubbla, tveka och gå vilse.
Jag har många omkring mig som är föräldrar till barn och ungdomar i olika åldrar. När jag hör dom berätta tänker jag ofta på hur dom nästan slår knut på sig själva för att deras telningar ska vara lyckliga, bekymmersfria och ständigt på väg mot nya upplevelser och aktiviteter.
Märker hur dom ständigt sopar framför barnens fötter så att det inte ska finnas någon som helst risk för att dom trampar snett, snubblar eller halkar omkull helt och hållet.

Allt detta gör dom av kärlek, av välmening och i gott uppsåt. Det dom glömmer är att barnen inte alls får träna upp sin förmåga till egen problemlösning eller förmåga att stå ut när det är svårt, problemfyllt eller tråkigt.
Kan faktiskt kallas för bristande uppfostran i mina ögon att mammorna och papporna inte unnar barnen den kreativiteten och förmågan. Det riskerar att bli ett tufft vuxenliv den dagen dom står där ensamma och ska börja träna problemlösning som är en av dom säkraste ingredienserna i tillvaron... på både gott och ont!
Jag önskar mina älskade tjejer ett fantastiskt fint kreativt och gott liv, men det är inte detsamma som att jag önskar dom en bekymmersfri tillvaro. Jag tror kreativitet och utveckling på ett personligt plan hänger samman med förmåga att lösa problem och att hitta vägar framåt i livet.
Alla "gå vilse", snubbla och börja om är grundplåten och utgångsläget för detta.

Föräldrahjärtan fyllda av kärlek....

Så till Er föräldrar! Älska Era underbara ungar så gränslöst och villkorslöst Ni bara kan!
Stötta dom när dom har det tufft och bökigt men försök inte radera bort deras problem.
Se det i stället som att dom håller på med sin magisterexamen i livets högskola ... den viktigaste skolan av alla!
Dom kommer att klara det, dom har en alldeles egen överlevnadsinstinkt oberoende av Dig vare sig Du tror på det eller inte!
Men dom har också en stark tilltro till sina föräldrar.
Så skickar Du ut vibbar att problem till varje pris ska undvikas så går dom på det och står där sedan helt oförberedda en dag när livet strular till tillvaron.
Bädda kring dom med en massa kärlek när det är jobbigt och bekräfta ... gång på gång ...hur viktiga dom är för Dig och hur mycket Du älskar dom!
Du är jätteviktig som förälder men Du är bara människa och det är nog ....glöm aldrig det!
Kram! :)