Sjukdomar och en massa oro!

Det är egentligen så slitet det här talesättet att hälsan är viktigast ... men nog bland det mest sanna påståenden som finns!
Igår upptäckte jag, mest av en slump när jag passerade genom hallen och tittade ut genom fönstret mot gatan, att det stod en grönklädd man på grannens yttertrappa.
Min första tanke var att det var just min granne, men nej, det var istället en ambulansman som strax därpå böjde sig ner för att ta tag i handtagen på en bår för att bära den nerför yttertrappan.

Digitalis och en humla på ingång

På båren låg min granne, inbäddad i en stor gul landstingsfilt.
Jag gick ut till dom och såg att min granne såg väldigt annorlunda ut, där han låg, mot sist vi sågs för kanske två veckor sedan. Det var en mycket gammal man som låg där, väldigt avmagrad i ansiktet och med en gul ton i huden som inte har med solbränna att göra.
Jag vet att han har en allvarlig grundsjukdom som man på olika sätt försöker mota och nu såg jag med egna ögon hur sjuk han var, så märkt av den!
Jag gick fram och pratade lite med honom, frågade hur han mådde och han svarade med en liten hes röst .... "det är bara skit"!
Hans fru kom ut på yttertrappan och låste ytterdörren, gråtandes så att jag hörde det ända dit där jag stod bredvid ambulansen.
Hon skulle följa med i ambulansen in till sjukhuset, naturligtvis, så bra att man kan göra så och slipper köra själv när man är uppbragt och ledsen.
Dom körde iväg och jag vinkade när dom åkte.

Clematis och här och nu.

Tänkte... får jag träffa honom igen här hemma tro?
Det är bara två år sedan en annan granne åkte iväg i ambulans en tidig lördagsmorgon,
märkt av svår sjukdom och hon kom aldrig åter.
Det kändes som upprepning när jag stod där ... och vinkade åt den gula ambulansen som for iväg.
Hela dagen igår gick jag och spanade om frun till min sjuka granne hade kommit tillbaka hem,
men inte!
Bilen försvann från deras uppfart under dagen och återkom sent på kvällen.


Har just varit och knackat på och frågat hur dom har det.
Grannen är kvar på sjukhuset fylld med några påsar nytt blod, vätska genom dropp, stor dos cortison och en massa antibiotika.
Han har kunnat  äta en macka och lite fisksoppa berättade hans fru och det tyder ju på att kampen för hälsan ännu inte är avgjord.
Dessutom tvingas han äta sig halvmätt på bara smärtstillande tabletter och cellgift ... i tablettform.
Vi har stått och pratat en lång stund, grannens fru och jag.
Hon gråter till och från, så fylld av oro,  så fylld av insikt om dom dåliga oddsen för att det ska vända.
Hon förbereder sig redan mentalt för det som troligtvis ska hända... frågan är mer när.
"- Jag som trodde Vi skulle få några bra år tillsammans, det får ju alla andra nyblivna pensionärer",
 sa hon smått förbannad ... över livet och över situationen som den är.
Jag lyssnar och påminner henne igen om att hon kan säga till mig om och när hon behöver hjälp eller vill prata.
Talar om för henne att jag inte har så himla bra passning på min mobil, den ligger oftast långt ner i ryggsäcken, så det är bättre att ringa på mitt fasta abonnemang om hon behöver
 ... när hon än behöver under dygnet.

Min morgonsol-hörna ... för att ta tillvara, njuta av livet... medan det är!

Kanske får min granne komma hem från lasarettet igen, det måste ju inte bli som när min andra granne åkte in och aldrig kom hem igen.
Jag önskar dom verkligen flera sommardagar tillsammans, dom nyblivna pensionärerna!
Tänker på dom som de pepparkaksbruna sommarälskande båtmänniskor dom alltid varit ...
önskar dom en bit av den varan till ... om så bara en liten snutt!
Det är verkligen viktigt att få vara frisk
Aldrig får det glömmas bort... aldrig.
Den friske önskar sig många saker, den sjuke bara en...!