Mitt i veckan och kväll igen. Har kommit på mig själv med att skratta åt tillvaron som den ter sig just nu... flera gånger sista dygnet. Inte för att den egentligen är komisk i sig mer för att det är så extremt med allt just nu. Både på jobbet och i min privata sfär. Sedan drygt 1 vecka har jag börjat ett nytt uppdrag som jag ska verka i tills vitsipporna börjar dyka upp i vår. Och det är kanske där det först ställts på sin spets med inflödet och anhopningen av händelser och input. Är omgiven av så många välmenande människor som var och en bjuder in till introduktion/utbildning i allt från dataprogram som sköter ekonomi, löner, rekrytering och liknande till sammanhang där det handlar om uppdatering på pågående processer i stort till önskemål om att jag ska deltaga eller starta nya processer som rör detaljer. Därutöver utbildningsdagar i ledarskap, planeringsdagar och som i morgon konferensdag..... som dock ska avnjutas i form av webbkonferens kring ett angeläget ämne. Som grädde på moset håller Vi på att flytta runt i huset där jag har mitt arbetsrum. Säkert handlar det om ett trettiotal människor som byter rum med varandra vilket förutsätter logistik på hög nivå som måste pareras in så att det dagliga arbetet på något sätt eller i vilket fall i någon mån ändå funkar.
Av olika skäl har datumen flyttats fram och tillbaka för att för min egen del landa i att det skulle ske idag på morgonen. Det beskedet fick jag under dagen igår, en dag som var så överfylld redan från start. Men vissa saker måste gå att få till så jag packade ihop mitt rum och arbetsrummet intill under förmiddagen igår samtidigt som jag skötte telefon och lite löpande. Stannade kvar på jobbet lite längre igår kväll för att bli riktigt färdig och gick ifrån en heldagsutbildning idag för att få möjlighet att packa upp, eftersom jag bara måste ha grejer på plats när jag startar arbetsdagen imorgon. Upptäcker när jag skyndat tillbaka till jobbet idag efter lunch att flytten inte ens är påbörjad men får beskedet av den tålmodiga samordnande kvinnan i receptionen att den troligtvis.... ja, just det .... troligtvis kommer att bli av under eftermiddagen. Det var vid ett av dom tillfällena jag skrattade förresten samtidigt som jag snabbt fick bestämma mig för hur jag skulle hantera min eftermiddag. Hittade en hörna i ett tomt rum, med en lånad bärbar dator i knät och mobiltelefonen inom räckhåll.... och kunde jobba någon timme hur bra som helst! Då kommer nästa skratt... eller mer ett leende...invändigt, tillsammans med ett lugnt konstaterande att det faktiskt inte är så viktigt det här med hur det är runt omkring för att kunna jobba en stund. Långsiktigt jovisst.... men det går hur bra som helst när man måste och bara bestämmer sig för att det ska gå! Hur som helst så kom ett gäng med flyttgubbar och flyttade , kånkade och baxade och vips var mitt nya arbetsrum tömt allt som fanns där tidigare och påfyllt med allt mitt. Någon timme senare hade det mesta kommit upp från de få kartonger jag hade och jag kunde dra mig hemåt. Visserligen för sent och för hungrig för att hinna till träningspasset jag brukar köra på onsdagkvällarna men fylld av känslan att jag gjort det jag kunnat av dagen som varit. Imorgon fortsätter karusellen som jag misstänker håller samma fart till halva nästa vecka. Här hemma håller jag på att via telefon få sotaren att förstå att jag kan inte kan ta emot honom kl 10 en vanlig jobbardag med allt vad som krävs med att stänga av pelletspannan innan så den hinner svalna . Önskemålet från styrelsen jag är med i att prata sopsortering med en fastighetsägare under en långlunch kan jag ju heller inte gå till mötes, det får ske en kväll. Ja, det är så mycket nu omkring mig och min vakna tid så uppbokad både på jobbet och här hemma.
Det är då jag kommer på mig själv med att känna stor tacksamhet över att inte vara som jag var när jag var kring 30 .... då var jag hudlös och betydligt mer lättstörd i mitt välbefinnande.
Så skönt att vara 55 och kunna luta mig tillbaka mellan varven, ta ett djupt livgivande andetag och låta mig lyftas upp en bit i det blå för att vänta in helikopterperspektivet, överblicken och känslan av distans. Så tryggt att veta att det är helt OK att karusellen snurrar på av egen kraft och veta att det är min förmåga att balansera som är viktigast, återhämtningen och distansen. Att det till och med är en mängd saker som kommer att ske .... kommer att bli klara ..... kommer att genomföras helt av egen kraft och utan någon som helst medverkan från min sida ... eller med hjälp av oro eller känsla av "mycket nu"! Nej, det är det här som är livet, allt som pågår nu, allt som flödar omkring mig! Det är roligt att få vara med och känna pulsen av allt som pågår men också skönt att stanna upp som nu med min blogg, eller som om en stund med min stickning och en kopp "Goji med havtorns-the".
Sen har det varit första dagen med frost idag... men jag lär nog få anledning att skriva om kyla och rimfrost närmaste månaderna ändå misstänker jag! Mycket liv nu.... och så ska det få vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar