Så gott är livet just nu!
Har varit på kyrkogården för några timmar sedan, en sån vacker men speciell plats att besöka.
Jag är inte vidare spökrädd av mig ... har respekt för att jag inte har koll men är inte rädd. Kyrkogårdar är just såna platser som inger respekt och kräver respekt.
Respekt för alla som vilar där, för alla minnen som omger dom, för all saknad som ger sig till känna där, alla tårar av sorg över att ha förlorat någon som var viktig.
Redan när jag går in genom muren blir allt lite mer högtidligt och vackert.
Just den här helgen, AllaHelgonsHelg, är det extra vackert och högtidligt där med alla mängder av ljus som brinner överallt.
Och alla människor som rör sig lågmält i mörkret mellan alla gravar och träd.
Det hann bli beckmörkt innan jag kom därifrån.
Träffade flera jag känner, alla i samma ärende, och alla var Vi fyllda av samma känsla av
Jag hade ljus med mig att att sätta på graven där mina svärföräldrar vilar och till minneslunden för mina föräldrar som har sin grav 60 mil bort.
Besöker gärna mina svärföräldrars grav.
Dom kommer alltid att vara mina svärföräldrar även om jag inte längre är gift. Dom var viktiga människor för mig, speciellt första tiden i den här landsändan. Så oerhört vänliga människor... omtänksamma och generösa.
När mina tjejer var hemma förra helgen var Vi på kyrkogården och tjuvstartade AllHelgonaHelgen.
Jag fick med mig det hemifrån att kyrkogården var en viktig plats att besöka den här helgen, oavsett om man har en grav att gå till eller inte, så tjejerna har hängt med mig sedan dom var små.
När vi med tiden väl fick en grav att besöka blev det självklart för släkten här nere också.
Hur som helst ... Vi tjuvstartade förra helgen, mina tjejer och jag.
Tände ljus för dom Vi saknar, promenerade runt och kollade in det Vi brukar kolla.
Naturligtvis tände Vi ljus på mina svärföräldrars grav, men idag när jag kom dit kände jag mig lite besvärad eftersom det var flera ljus som brann där... fick en påtaglig känsla av att tränga mig på. Dessutom var det fullständigt becksvart i den här änden av kyrkogården ... och det var då jag fick förnimmelsen av att luften var tjock på något märkligt ...uppmanande sätt ... anar att det var hjärnspöken och inte riktiga... men det gav mig en anledning att gå tillbaka till platsen för minneslunden istället.
Där var det så mycket folk så att det nästan var lite köbildning upp till den överfyllda "båten med ljushållare" i svart smide, den lilla springbrunnen med rinnande vatten och fyrkanten med plats för mängder av blommor och ljus.
Det var faktiskt lite skönt att få sitta där på huk en stund ...pilla lite med ljusvekarna, tändstickorna ... mixtra en stund med att få dom gula metallocken på plats igen.
Förvissa sig om att det brinner och sedan sakta dra mig tillbaka.
En sån där stund som känns varm och ombonad på insidan... allvarlig ... men inte ledsen
.... bara allvarligt här och nu.
Drog mig mot gatan och "den levande världen" igen och promenerade sen hem i mörkret.
Funderade lite kring det här med "AllaHelgonsdag"... det är ju det Vi firar egentligen.
Men i praktiken är det "AllaDomVi Saknar-dagen"!
Hade också kunnat var "SåGladAttViFortfarandeFåVaraTillsammans-dagen"!
Kram till alla Ni som lever
... och alla Ni som eventuellt gjorde luften tjock på kyrkogården nyss! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar