Offerkofta och nyponrosor

Sju sorter....

Annandag midsommar var det någon som sa idag och det stämmer ju faktiskt på sätt och vis.
Dagen efter midsommarhelgen fast fortfarande helg och jag summerar med att konstatera att jag har haft det långtråkigt!
Inte på grund av någon annan utan helt på grund av mig själv, en tilltagande frustration och ett visst mått av oföretagsamhet.
Det går i vågor det här med att leva själv!



Många midsommar-helger under åren som gift  tillbringade jag i skärgården med båt och med allt som hör till.
Sista åren kommer jag dock bara ihåg som ett rollspel där jag oftast ( ...eller alltid och måhända självpåtaget) var motor i förberedelserna med mat, fixandet med blommor och midsommarstång och det utan att egentligen känna riktig egen glädje. Ett tillstånd som så småningom kletade ut sig på hela tillvaron och blev avstampet från ett långt äktenskap med familjeliv, traditioner och vanor.
Det här är första midsommarhelgen som jag inte förberett någonting alls över huvudtaget, delvis av lättja och oföretagsamhet men också för att jag faktiskt inte vet hur jag kan fira midsommar på egen hand. Ingen av godingarna har varit hemma, den äldsta kommer senare i sommar och den yngsta är iväg på en resa med kompisar innan hon ska bo här hemma med mig under tiden hon sommarjobbar. En ganska stor del av mig tycker om att fira allt jag kommer över ... helger, namnsdagar, speciella dagar eller bara en vanlig dag för att få till en guldkant i vardagen.
Så det är inte ett medvetet val för mig ... eller någon princip att låta bli att fira midsommar, vill mer se det som ett undantag.
Mycket handlar om det vakuum som uppstår när man tappar alla vanor och traditioner och den lite förvånade osäkerhet som istället dyker upp när jag ska klura ut hur jag vill, kan och ska göra istället! Alla som har varit med om den stora förändring ett uppbrott för med sig, självvalt eller ej, förstår vad jag menar med tomrummet mellan två skeenden, företeelser eller kanske mer ... tillstånd. Man kan säker hoppa över det här tomrummet genom att fylla det med till exempel "andra människors midsommarfirande" för att till varje pris slippa känna frustrationen .... det oundvikliga startskottet för att skapa och ge utrymme för något nytt.
Fortsätter med frustrationstråden men släpper härmed midsommarfirandet med att bestämma mig för att ha bättre koll och vara mer förutseende nästa år.

Känslan av frustration ja, denna kreativa urkraft som stör välbefinnandet, oroar och som sällan går över av sig själv. Känner så väl igen känslan och välkomnar den numera med en suck ... är det dags nu igen!
Dags att förändra, sätta punkt, släppa taget, öppna för något nytt, utveckla vidare!
Märker den hos så många i min omgivning runtomkring, i blogginlägg och i twitterflöden och då oftast tillsammans med en önskan om att känslan ska försvinna, att den är något ovälkommet.
Förändring är sällan något rakt igenom bekvämt eller behagligt.
Nej, i mitt liv, som den person jag är med förkärlek till att tänka igenom saker innan jag gör dom, har frustration oftast varit förenat med en period av "icke-välbefinnande" men en nödvändig motor för att jag ska ha kraft att förändra och ta mig vidare till nästa gröna tuva!
Det har hänt ibland att jag kommit på mig själv med att plötsligt befinna mig i en rejäl offer-kofta, ordentligt igen-knäppt ända upp till hakan med små eländigt krångliga hyskor och hakar som är smått omöjliga att knäppa upp. Samtidigt som jag kämpar med dom hör jag nästan hur dom viskat till mig  "Stackars Dig.... , Varför ska Du.... , Dom vet minsann inte...."!
Nu för tiden tystas dom dock ganska snart ner av en annan ton som viskar om att kunna välja hur jag vill leva, kraften och möjligheten i att utvecklas vidare och den bubblande energin som följer med!
Min offerkofta blir istället en go´hemstickad tröja i vackra färger att använda när livet pockar på utveckling och ställer nya krav på mig. Vackra färger... som de rosa nyanserna i garnet jag stickar med just nu. Rosa är en färg jag vanligtvis inte klär mig i ... men får symbolisera det nya jag behöver tillföra i min livspalett mellan varven ... om och om igen, där den första signalen för att det åter är dags är just frustration ... världens bästa motor!

Rundar av med lite om nyponrosor, den vackraste av alla rosor.
Förra året tog jag ett rotskott från en vägslänt av en vanlig nyponros, i år har den redan blivit en liten buske. Nästa år kanske den blommar med sina enkla vackra blommor ... ska bara plantera den där jag tänkt att den ska få stå. Dom blommar annars överallt nu... nyponrosorna. Ett otroligt överflöd utan vare sig rosjord på säck eller kogödsel ... precis som maskrosor ... naturens egen storslagna rikedom.


Kram till Er alla!
Ta väl hand om frustrationen när den vältrar sig på!  Kanske inte så bekväm men vill bara göra oss uppmärksamma på att Vi ska förändra, bejaka ... lägga till något nytt!