Ibland får man jobba för att bli nöjd....

Allium ... överblommad vacker

Idag är en sån dag då jag tycker att jag befunnit mig i mitt huvud hela dagen. Var på jobbet tidigt med ambitionen att verkligen komma loss med arbetsuppgifter som jag inte är i fas med.
Så börjar jag ... med att upptäcka att resterna av datakraschen jag hade i förra veckan fortfarande märktes så till vida att personalsystemet var som bortblåst liksom tre andra vitala programvaror. IT-enhetens vänliga dataproffs ägnade därför en större del av förmiddagen åt att fylla på min dator med programvara medan jag satt och försökte fokusera på annat. Det är en märklig situation att sitta vid datorn och se hur muspekaren rör sig  över skärmen och plippar på en det ena och än det andra utan att det finns någon i rummet som rör datorn. S som hjälpte mig var nämligen uppkopplad till min dator på distans.

Jag började ringa folk istället ... och folk började ringa mig. Några samtal var mer av  "prat-sorten" medan andra krävde fokus och mycket här-och-nu och blev samtal och del i en process.
Eftermiddagen fortsatte likadant fast inte över telefon utan nu med personerna öga mot öga.
Det är en förmån att få vara med om människors utveckling och få se alla steg dom tar och försöka förstå varför dom väljer det dom gör. Men vissa dagar är det påtagligt att hjärnan och alla mina sinnen är som (... istället för) muskler som arbetar under fysisk ansträngning.
Efteråt kan jag bli så tömd. Speciellt om jag samtalar med en person som inte alls är förutsägbar i sin tanke. Som gör nya vägval var tredje mening .... som medför att jag måste vara så uppmärksam... så följsam... för att förstå och hänga med, för att kanske kunna berika... ge näring.
När jag äntligen kom ut till cykelstället och skulle ta mig hem  kände jag riktigt hur huvudet släckte ner och hur kroppen tog över ledningen och trampade mig hem utan att jag behövde reflektera det minsta över hur det skulle gå till.
Väl hemma körde kompensationsmaskineriet igång och jag gjorde världens vackraste vegetariska matsallad, stekte färsk-potatis-bitar med ursnygga gröna djupfrysta soyabönor, allt toppat med fintärnad fetaost.
Egentligen för trött ... och för tömd men i sånt stort behov av att få se ett synligt påtagligt resultat ... för att få balansen återställd.
Det är vid såna här tillfällen det är skönt att vara 56 år och ha självinsikt och förmåga att föra ett resonemang med mig själv kring det här med vad som är ett bra arbetsresultat eller inte efter en dag på jobbet. Många gånger börjar min tanke med en frustration över att jag inte gjort det jag tänkt... som många gånger är "synliga, konkreta" arbetsuppgifter ... dom som ligger kvar tills dom är gjorda.
Men oftast slutar tankarna med insikten om att just det där samtalet som fick ta tid och bli färdigt, telefonsamtalet som jag kunde besvara på första uppringningen eller återkopplingen jag kunde ge i god tid är det som är grunden för kvalite och medmänsklighet.
Och då känner jag mig så lugn och tillfreds!
Har läst om det stora värdet av att använda hela sin hjärnkapacitet under dagen för att uppnå synergieffekt för alla sinnen. Att fylla på tillvaron med kreativitet, färg och fysisk aktivitet efter en dag som ägnats åt fokusering, analys och koncentration.
Det var förstås därför det oresonligt starka behovet av att göra den vackra vegetariska salladen dök upp.

Kvällsmat serverad!

Jag har ju förmånen att ha tillgång till en trädgård... mitt 500 kvadratmeter stora frimärke är fylld med för många, för långa och för trånga växtutrymmen. Efter en sån här dag som idag är det skönt att bara drälla omkring där ute en stund, utan måsten och utan ett syfte. Många gånger har jag kameran med mig, egentligen inte för att föreviga, mer för att fokusera på det jag ser.
Ikväll hamnade jag mitt uppe i ett drama i brännässlorna jag sparat som BB till fjärilarna.
 IRL ....världens rysare i miniformat!
Kramar :)