Musik, frälsis-sånger och bitna kattöron.

Söndagkväll i fåtöljen och har just letat på Spotify efter en låt utan framgång.

Lasse Tennander spelade in en LP för himla länge sedan som heter Alla är Vi barn i början där ett av dom sista spåren är låten "Allt detta orörda vackra"! Tror att alla hans LP-skivor finns på Spotify utom just den. Har skivan i hyllan men har ännu inte gjort mig besväret att sätta ihop vinylspelaren utan hoppades på att hitta den på Spotify. Den här låten dyker ofta upp i mitt huvud när jag sitter på cykeln på väg till jobbet om mornarna. Det är en jättefin ballad som innehåller några ord om att "det vackra finns där man väntar sig det allra minst"... precis det jag så ofta ser från cykeln.

Så mycket vackert, ögonblicksbilder som hänger ihop med att ljuset faller i en speciell vinkel under ett kort ögonblick, något som snabbt flimrar förbi mellan ett vägräcke och en parkerad bil eller det där nyvakna och just orörda som bara finns en stilla sommarmorgon utan att göra något som helst väsen av sig. Har flera gånger kommit på mig själv med att nynna på den här balladen, den korta melodislingan och dom få stroferna jag kommer ihåg. Får väl bestämma mig för om jag ska ta mig i kragen och koppla ihop mackapären här hemma så jag får höra den.
Eller förresten... ska se om jag kan hitta Lasse Tennander på Facebook och skicka ett meddelande. För något år sedan var det likadant med en låt som Dan Hyllander spelat in som jag tycker så mycket om. I samband med att han dök upp i Sverige efter flera år utomlands började jag tänka på just den låten som heter "Stormens öga" och hittade massor av hans musik på Spotify men inte just den.
Skrev till honom på fejjan, fick inget som helst svar.... men hur som helst dök låten upp på Spotify ett tag därefter.
Finns ju inget som väcker minnen till liv som musik.
Det där märkliga som händer ... man hör några takter på en låt man inte hört på länge eller för sitt liv tror sig kunna komma ihåg texten på. Vips öppnas fördämningarna och ut väller minnen och vers på vers utan att man vet  var i hela hoppsan dom gömde sig.
Som en härlig liten gumma jag umgicks med under ett antal år för länge sedan. Hon var det Vi runt omkring kallade för "ådis" det vill säga åderförkalkad. Nu för tiden vet Vi att det handlar om ett stort antal olika demensjukdomar men då var det inte så viktigt att veta varför, det hörde liksom till det naturliga åldrandet och det här med att bli gammal att man blev glömsk och ibland inte kunde göra sig förstådd. Ingen utredning, ingen dramatik utan mer ett tecken på att åldern tog ut sin rätt.
Den här lilla gumman var otroligt fysiskt rörlig och hela tiden på väg "hem till mor" och till alla sina sysslor. Flera gången om dagen kunde hon sticka iväg eftersom ingen ännu hade uppfunnit kodlås på dörrar eller andra hindrande larm. Otaliga gånger körde jag runt med bilen och letade efter henne, hämtade upp henne nere vid bensinmacken där hon oftast tittade in eller i någon gatuhörna där någon väntade som hade ringt och berättat att dom hittat henne där. Hon hade nästan helt tappat sitt språk och sin förmåga att tala men kunde sjunga. Inte på beställning men när hon hörde musiken.

Vi som fanns runt omkring henne visste inte att Vi höll på med minnesträning, det var heller inte uppfunnet. Men Vi gjorde det ändå, satte på skivspelaren med gamla "frälsis-sånger", satte oss ner i soffan tillsammans med henne, höll om och tog ögonkontakt. Började med stöd av LP-skivan snurrande på skivspelaren sjunga första stroferna i "Ovan där, PärlePorten eller Blott en Dag" och efter några versrader hakade hon ofelbart på, med stark röst och på klingande  blekingedialekt ord efter ord, vers på vers, psalm efter psalm. Just den här lilla gumman var med i Pingstförsamlingen nere i byn så det var enkelt för oss att hitta "hennes låtar". Tänker på hur det är nu med Spotify och alla playlist´s. Redan nu är det ju ofantligt höga krav på alla människoarbetare inom äldreomsorgen att anpassa insatser och omsorg efter vars och ens behov och särart. Kan väl konstatera att ribban höjs ytterligare när gamlingarnas demensdimmor i framtiden ska skingras med Metallica (... då menar jag inte dom finstämda balladerna), Whitney Houstons "wailande" eller Timbuktus rappande! Härligt är dock att veta att språket vilar och finns kvar allra längst tid i hjärnans speciella hörna och vinkling för musik ... där det kan leva sitt liv med hjälp av toner långt efter att det försvunnit uttalade som vanliga meningar.
Söndagkväll igen .... ny arbetsvecka imorgon, både för mig och yngsta godingen som är här hemma och börjar sommarjobbet!

BulleKatten hamnade i råkurr igen natten till fredagen.
Ibland undrar jag om han är långt ner i rang i kattvärlds-hierarkin här på området, kastrerad äldre man som han är. Jodå, han är jättemorsk och kaxig om en annan katt kommer in här i trädgården, men verkar annars välja fly än illa fäkta när det drar ihop sig i stora världen utanför grinden.
Det finns en ilsken lite katthona en bit bort som till och med jag, den stora kattälskaren, har respekt för och hon har många gånger givit honom rejält med stryk och bett som behövt veterinärbehandlas.
Det är inte för inte Vi kallar henne för Bitch-katten.
Upptäckte igår att Bullen är biten i bägge öronen vilket säkert kommer att ge honom ytterligare en personlig look med flik i det ena eftersom det liksom är ett hål i ytterkanten. Det andra ytterörat är svullet dom yttersta centimetrarna och verkar perforerat som av en tand rakt igenom.
Väntar och håller koll och hoppas att han kan läka av egen kraft och att Vi slipper veterinärbesök.
Annars alldeles stilla och vackert utomhus, inte minsta blad rör sig, bara pampiga moln som vandrar vidare över himlen!
För sent för the egentligen´... men ska runda av med en kopp och sätta mig på verandatrappan och vänta in sommarnatten en stund!