När jag var nyutbildad ålderdomshemsföreståndare ... jaja, skratta lagom! Hör till dom sista inom det skrå´t som gick ut innan utbildningen förändrades till att heta social omsorgslinje för att därefter vidareutvecklas till dagens breda socionomprogram med inriktning för alla som omfattas av vår Sol... förkortningen för Socialtjänstlag.
Hur som helst.
Som 22-åring fick jag en anställning som föreståndare för ett ålderdomshem där det bodde 34 med dagens mått mätt oerhört pigga pensionärer. På ålderdomshemmet fanns ett kök med en kokerska... och en biträdande kokerska som bägge var proffs på att koka kroppkakor, nationalrätten i den här hörnan av landet. Jag hade smakat kroppkakor innan jag flyttade hit, vita... på kokt potatis serverade med vit sås och lingonsylt. Sånt som man köpte på Öland. Men på ålderdomshemmet var det kult med grå kroppkakor .. på råriven potatis serverade med lingonsylt och skirat smör... och kaffegrädde! Så himla underbart gott!
Jag kommer ihåg att Kerstin-i-köket, hon som var kokerska... med belåtenhet såg att jag åt hennes kroppkakor. Hon tyckte nämligen att jag var alldeles på tok för tunn och smal... vilket jag kanske var med mina 174 cm och 56kg.
Min fina snälla svärmor Inga kokade också fantastiskt goda grå kroppkakor vilket medförde att hennes son, som jag sedemera levde med i drygt 30 år, hade full koll på hur denna kulinariska anrättning skulle smaka.
Jag hade förberett den här stora kroppkake-övningen genom att få råd och tips från "Kerstin-i-köket" på ålderdomshemmet. Hon hade flera gånger gått igenom med mig .... krama ur den rårivna potatisen.... ta tillvara stärkelsen ur spadet... blanda i några nävar mjöl tills det blir lagom och smaka av med salt, glöm inte kryddpepparn i det rökta finstrimlade fläsket. Det hon också sa var att jag skulle koka dom försiktigt, lägga i dom en i taget i grytan med kokande vatten... och vänta på att dom flöt upp. Sagt och gjort... jag gjorde precis som hon hade sagt, smeten höll ihop och det var dags att koka dom. Jag la i dom ...en i taget och väntade ... och väntade ... tills dom flöt upp till ytan.
Dom skulle totalt koka i dryga halvtimmen... vara och en.
Det var bara det att jag inte fattat att jag kunde lägga i flera samtidigt.
Jädrar vilken tid det tog... och vilket väntande på att dom skulle flyta upp.
Något om att han tyckte att dom var "ganska goda" vilket var fantastiskt bra betyg med tanke på dom han var van att äta hemma hos sin ömma moder. Men han påpekade också att dom ... verkligen var lite väl mörka.
Hur som helst, det är enda gången jag kokat grå kroppkakor .. tills igår.
Vi hade terminsfinal... avslutning på vårens arbete för ledningsgruppen hemma hos vår chef i hennes sommarstuga belägen på samma ö som jag tidigare bott. Vi åkte ut med bilfärjan som lämnade kaj klockan 08.00.
Efter diverse proppar som behagat stoppa elförsörjningen på grund av alla extra spisplattor som var igång kunde Vi lägga de första kroppkakorna i två kokande grytor med vatten bortåt 12-tiden. Eftersom Vi hade totalt ... tror det var 57 kroppkakor som skulle kokas tog det sin lilla tid. Och vad hände.... jajamen.... potatisen betedde sig på samma sätt som 30 år tidigare... den oxierade under tiden den låg i luften ...svartnade.
Vilken är moralkakan i denna berättelse då tro?
Jo, att jag lyckats leva med uppfattningen att jag inte kan koka grå kroppkakor i ungefär trettio år.
Men inte en dag mer... igår upptäckte jag att även mina jobbarkompisar som är etablerade kroppkake-kokare med massor av erfarenhet och vana också levererar den gråsvarta sorten emellanåt.
Från och med nu blir det alltså mer och fler kroppkakor åt folket omkring mig!
Det är himla bra för en ledningsgrupp att skala potatis ihop, sitta i ett partytält tillsammans
Annat om relationer då... nej, mitt allra privataste bloggar jag aldrig om ... det är så privat och så ömtåligt.
Men relationer till andra... som till en granne som kom över ikväll och berättade att ytterligare en annan granne störde sig på min häck...den i trädgården alltså (!). Den grannen ska jag gå och prata med imorgon och berätta att jag blir så jätteledsen över hennes val att prata med andra först innan hon pratar med mig om hon har synpunkter på min häck.
Mera... min yngsta goding har kommit hem från sin musikfolkhögskola och ska bo hemma större delen av sommaren. Så härligt att få träffa henne ordentligt ... hinna känna in hur hon har det.
Till sist... Yngsta och äldsta godingen har varsin cykel som med hjälp av ett kabellås sitter ihop med varandra ... dessvärre verkar Vi inte ha någon nyckel kvar att låsa upp kabellåset med ... snacka om låst relation... tills Vi hittar en bultsax eller annat som kan ändra detta.
Nä, kännetecknande för en relation som är god är väl just det att den inte begränsar livsutrymmet och rörelsefriheten .. att den håller samma höga kvalite trots att tiden går.
Som en kroppkaka som får vänta för länge på att kokas... kan se lite svart och tråkig ut på ytan men smakar alldeles förträffligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar