La prima cosa bella

Har sett ännu en film på filmstudion, La prima cosa bella, en italiensk film. Handlar precis som den förra om en familj med speciella förtecken. Mamman är i fokus och hennes påtagliga längtan efter bekräftelse i form av att få vara skådespelare och att få vara i centrum blir upptakten i filmen.  Hon har två barn, en flicka och en pojke och det är pojken som redan från första scenen står för det allvarliga och för ansvarstagandet för sin syster, för mamman och för att förhålla sig och överleva inom familjen,  fastän han då bara är 6-7 år. Filmen följer familjen och  den röda tråden finns kvar när sonen är i medelåldern och verkar leva med en ständig livssorg som tar sig uttryck i att vilja vara ifred och slippa ansvar för relationer och nära kontakt. Hans syster tvingar honom till att träffa den då svårt sjuka, men levnadsglada mamman, döende i cancer. Även där tar han ansvar för att hon får dansa och göra det hon längtar efter. Filmen slutar med att mamman dör efter att ha bejakat kärleken en sista gång och gift sig men sin gamla kärlek, liggandes i sängen prydd med blommor och med hela släkten omkring sig... och fantastiskt glad och levande... mitt uppe i sitt döende.
I slutscenen simmar sonen i tillsammans med kvinnan i sitt liv, och för första gången ser man att han verkar glad och levande fullt ut. Kanske ansvaret nu lyfts från hans axlar, kanske livet och kärleken nu får ta plats liksom glädjen i hans liv!
Ja, roller Vi har inom familjen, i livet, liksom sammanhangen Vi egentligen vill lämna men inte har kraft eller förmåga att ta oss ur ... det blir filmens budskap till mig och att det alltid är en självpåtagen roll!
Direkt efter filmen  kände jag inget som helst avtryck av den.
Men efter att ha pratat med andra som såg den samtidigt växer den.
Den blir faktiskt bättre och bättre... jag tror faktiskt att jag skulle vilja se om den!
Vilken tillgång det är att diskutera det man sett med andra, att bli visad på andra infallsvinklar, dimensioner och perspektiv på det man sett.