Så fantastiskt vackert med allt som håller på att väckas till liv, spira, titta fram och blomstra en och en ... eller i tusental.
Jag är fylld av alla synintryck som bara väller in i mina ögon. Har ju sett allt så många gånger förut men fylls av känslan att det händer just nu och att det är så stort och speciellt!
Funderar över hur det egentligen kommer sig att en del växter blommar med en enda blomma och klarar sin överlevnad med det.
Jag tänker på tulpaner, kejsarkrona, solrosor och liknande.
Bara en blomma och överlevnaden är säkrad.
Likadant det här med kärnor.... En avokadokärna eller en persikokärna fixar hela fortplantningen medan pumpor, fikon och till och med hallon och jordgubbar behöver massor av kärnor för att säkra kommande generation.
Alla fruktblommor som översållar träden nu och slånbärsbuskarna i skogsbrynen som på håll ser ut som vita kvarglömda snödrivor.
Och den vita doftande mattan av vitsippor i skogen idag... så fantastiskt det är.
Tänk om det hade hängt på oss människor ... med våra fulltecknade kalendrar.
Vilken himla tur att det inte hänger på oss ... det hade inte blivit mycket bevänt med våren då.
Inte ens om det hade funnits som skapligt betald tillsvidareanställning i form av statliga
"smycka -naturen-jobb" till alla arbetslösa i världen...
Vi människor klarar inte av att göra det så fint som Gud Fader, Moder Jord eller vem det nu är som fixar till det här.
Hade Vi människor stått bakom det hade det troligtvis inte heller bjudits in så generöst och helt gratis ... till den här fantastiska färgsprakande festen i naturen.
Jag var ute och sprang idag i ett skogsområde någon kilometer från mitt hus.
Cyklar alltid dit ... eftersom jag inte har bil just nu.
Springer sen ett färdigt motionsspår som är 6-7 km beroende på, på en befintlig stig, men ändå inte helt tillrättalagd.
Det är fullt med rötter och stenar och tuvor hit och dit, precis som jag vill ha det.
Jag tycker om att fokusera på hur stigen ser ut och tänka lite på hur jag ska sätta fötterna.
På upploppet, den sista kilometern, kommer man in på den kortare motionsslingan som är ett elljusspår och där underlaget är bark. Ja, det är skönt och mjukt... men så himla tråkigt att springa när det är så tillrättalagt.
Idag gick det förvånansvärt lätt att springa.
Jag har roat mig med att hosta och hacka efter en präktig vårförkylning och det har varit märkbart att jag inte fått nog med luft... det har känts rejält jobbigt mellan varven. Lämnade också blod för tre veckor sedan och jag har fått för mig att jag dippade lite i ork även efter det, vilket jag aldrig märkt förut. Hur som helst, idag gick det mycket lättare och det kändes som om mina lungor kunde rymma nästan hur mycket luft som helst.
I närheten av där jag parkerar cykeln har jag något mycket speciellt jag håller spaning på.
I en sluttning utmed en bergsskreva har det under... tror det är 4-5 år, bott det jag trott varit en brun snok.
Sommartid är det alltid där, på tryggt avstånd uppe på vägen, jag står och dricker vatten efter att ha tagit mig runt i skogen. Inte alltid men många, många gånger har den bruna snoken legat där i eftermiddagssolen. Och jag som tycker det är läskigt med allt vad slingerbultar heter har lugnt kunnat stå och tränat mig på att inte få spader. Faktiskt till och med kommit så långt att jag tycker den har en väldigt fin brun färg.
Sent förra sommaren hände dock två saker som spelar roll.
Den första var vid det tillfället jag stod och tittade på den hopringlade snoken som helt plötsligt började ringla in i ett av hålen där i jord och bergskrevan. Det var bara det att halva ormen låg kvar... det vill säga det var två stycken, en jättelång brun och en mindre lite ljusare brun.
När jag kom hem googlade jag på bruna snokar för att kolla när dom har sin ungar, det var då det andra av värde hände.
I texten stod det mycket tydligt att bruna snokar också ska ha gula fläckar på huvudet... och det har inte mina långa smala polare i bergsskrevan.
Det verkar alltså som om dom är bruna huggormar!
Och får ungar i augusti... och dom var två där ... hualigen, helt plötsligt är det mindre kul!
Under vinter har gatukontoret plogat om den här grusvägen och täckt diket och delar av bergsskrevan med sand och grus.
Och eftersom jag inte vill dom här långa sakerna något ont (vill ju bara inte vara nära kompis med dom) så har jag tycket att det här var riktigt förskräckligt att dom nu är nedgrävda i allt grus och makadam.
Så händer det... Förra veckan såg jag tydligt att det var som små hål i gruset och leran där.
Idag var det flera hål och såg faktiskt ut som innan tycker jag.
Alltså stod jag där på min första spaning idag, efter dom långa slanka sakerna som jag egentligen inte vill se.
Dock utan resultat.
Ska bli spännande att se om dom finns där en vacker solig dag, misstänker att det är så.
Har oftast kameran med mig, även när jag springer, så dom kommer absolut att hamna här i min blogg om dom visar sig.
Lägger upp bilden på skrevan som den ser ut idag så länge!
Hade tänkt att titta på partiledardebatten på TV kommer jag ihåg nu, får se om jag hinner med lite av finalen.
Är inte partipolitiskt intresserad ett dugg men det är uppfriskande med dom nya ansiktena så jag tänkte kolla upp dom lite ändå!
En god vecka är på ingång! Ta emot den och gör den till något stort!
Kram!
Ojoj, huggormar, det var lite värre än snokar! Akta tassarna ;)
SvaraRaderaOch jag hade inte haft något emot att vara naturbeklädare, det låter som ett mysigt jobb.