Så lugnar det ner sig igen...

Det har varit en intensiv period i min tillvaro. Sista tre veckorna har jag varit igång utan uppehåll alls. Inte för att någon annan tvingat mig utan bara för att jag haft viktiga saker som händer privat. Viktiga och roliga ... och alldeles nödvändiga. Igår var kulmen på den perioden. Den äldsta godingen packade in sina grejer i bussen pappan hyrt och styrde kosan norrut mot den stora staden och den väntande lägenheten och framtiden med alla längtor! Vi hjälptes åt att stuva och packa och kånka och bära. När klockan var halv nio körde dom... stort... magiskt och ja, stort! Det blir tomt här hemma, verkligen tomt, men jag är så glad för hennes skull, det är så rätt och hon vill vidare i livet och tillvaron och det är så kul att få vara med på en hörna! Någon halvtimme efter det dom kört trampade jag iväg till jobbet, jobbade hela dagen till strax efter 16, trampade hemåt och orkade inte fixa med någon mat. Nödprovianten kom fram på bordet i form av pasta med riven ost över tillsammans med kall mjölk! I det läget var risken överhängande för att jag skulle bli sittande i någon hörna här hemma med kaffemuggen i handen i väntan på att få gå och lägga mig. Men ...då bjöd den yngsta godingen på en fin kväll. Hon lever med musik, för musik och ibland tror jag delvis av musik. I går kväll bjöd hon in mig till sin musik! Efter dryga timmen hemma tog jag bussen till stan, jag orkade inte cykla. Promenerade till Porslinan där evenemanget skulle gå av stapeln. Dottern kom mig till mötes och berättade att dom var försenade någon timme. Det kändes drygt att sitta av tiden eftersom jag var så trött så istället gick jag tillbaka upp på stan, in på restaurangen i anslutning till biografen. Beställde ett glas rött vin och satte mig ner en stund med mig själv som sällskap... och Wordfeud... det nya, jätteroliga, som bara trollbinder mig! Spelar mot en jobbarkompis och några "randomkontakter". Så bra att man kan umgås med främlingar på ett sånt sätt! Efter ett tag kallade den yngre godingen på mig och musiken började. Det var rapp, en musikstil jag egentligen inte lyssnat så mycket på förutom Timbuktu...som sticker ut. Dottern hade arrangerat den här spelningen och det var till stora delar hennes kompisar som spelade.... och rapp-pratade. Den yngre godingen spelar bas... med hela kroppen, hon är helt underbar att se på när hon dansar och rör sig i takt med rytmen. Har aldrig sett en basist som rör sig så mycket, dom brukar mest stå alldeles stilla och endast markera med en fot att det pågår något rytmiskt. Hennes kompisar i ELDA och tillsammans med BUDDJI bjöd på massor. Har bett om texterna för jag vill gärna förstå vad dom handlade om på riktigt. När det var slut hade bussen gått och jag har som princip (tror jag...) att aldrig vänta eller springa efter bussar, så jag började promenera hem som vanligt. Hann gå halva sträckan som är dryga tre kilometer innan bussen kom. Väl hemma handlade allt om att få landa i sängen så snart som möjligt. Idag har jag handlat, röjt och grejat, men i lugn takt... håller på att så sakteliga landa, håller på att ta mark! Så behagligt, så efterlängtat.... Och så börjar jag se detaljerna igen, som försvinner när tillvaron svirrar på för fort. Har många gånger skrattat för mig själv när jag öppnar kökskåpet ovanför diskbänken med muggar.

Den äldsta och den yngsta fick för några år sedan varsin mugg som ser ut som leende katter. Dom här muggarna står ofta bredvid varandra... eller så ställer jag dom bredvid varandra, medvetet eller omedvetet, för att just få till den här vyn! För när man öppnar skåpsluckan så ser det ut som dom sitter och ler lite hemlighetsfullt åt varandra. Det ser ut som dom ler i mjugg..... och då kan jag ju inte låta bli att se det som att dom ler i m(j)ugg .... eftersom dom hör till muggsläktet! Ibland när jag vill mycket så är det bra att tänka på det här citatet! Om mat brukar man säga, Vi kan äta allt ....men inte jämt! Det är likadant med livet. Du kan allt men inte jämt... Glöm inte att vila!