Bästa tid är nu....

Jag har tid! Helt plötsligt har jag tid, på ett helt annat sätt än jag är van vid. Egen tid, obokad tid, avsatt tid och tid att tänka tanken fullt ut! Så ovant och så annorlunda. Och vad livet och den disponibla tiden förändrades snabbt! Eftersom jag tycker att jag har tid så behöver jag ju faktiskt inte heller ha speciellt bråttom längre, utan kan vara grundlig och sticka iväg på sidospår, när jag grejar praktiskt med något och i tanken. Och då slår det mig.... tänk om den bästa tiden är nu!

För i hela mitt vuxnare liv tycker jag att mitt fokus alltid har funnits framför mig. Flytta hemifrån, utbildning, jobb, leta efter "kärlekarna" och bygga livet med den stora kärleken. Mera jobb och jobbande, alla hus Vi ägnat oss åt att göra i ordning för framtiden, kampen för att få barn som först aldrig kom, och sedan efter 9 år av hopp och vemod kom, först en och sedan en till! Sedan alla underbara år som småbarnsförälder, skolbarnsförälder och tonårsförälder och som mamma. Under dom åren gick jag också utbildningar och kurser där jag gick med på att nästan hjärntvättas i uppfattningen att det viktigaste är att prioritera och disponera sin tid rätt. Att kvantitet inte är lika viktigt som kvalitet. Att strävan efter ett aktivt liv är viktigare än att vila och vara passiv, att till och med semestern ska vara aktiv... aktiv vila! Och det ska jag villigt erkänna att när jag varit mitt uppe i alla skeenden så har jag trott att det var det rätta. Men många gånger har jag i kombination med övertygelsen om att tiden är till för att jagas låtit mig övertygas om att det kommer ett "sen ska jag..." omgärdat med "och då ska jag"! Att det riktiga, rätta livet finns där framför någonstans! Att jag befunnit mig på en transportsträcka där nuet bara är något som forsar förbi och att det stora finns framför. Kanske har det med åren att göra till viss del att det faktiskt är så att jag blir lite klokare och förståndigare vart eftersom tiden går. Men jag vill också tro att det har att göra med valen jag gjort längs med vägen. Att jag gjorde någonting åt det jag inte trivdes med, att jag hade modet och kraften att förändra och leta rätt på mig själv och min tid igen, mitt liv och all längtan... för det är ju just tiden som blir vårt liv. För här är jag nu med min återfunna tid som jag formar på det sättet jag vill. Det finns fortfarande en massa längtor som har med framtiden att göra, som drar som magneter och säkert innehåller lite verklighetsflykt mellan varven. Jag längtar efter att få vara med om och se ett praktfullt norrsken, jag vill fjällvandra när fjällvärlden skiftar färg i september, jag vill gå i det dramatiska landskapet utmed havet där dom spelade in slutscenerna i MammaMia, jag vill bygga en stark kärlek med någon som älskar ändlösa samtal precis som jag, jag vill bli ännu bättre på att ta tillvara ....eller bara vara... all tid som jag plötsligt har till hands! Nalle Puh lär ha sagt så här: Om man inte vet vart man ska är det ingen ide att skynda sig. Man vet ju ändå inte när man är framme! Det ligger någonting i det ... kanske bäst att vara här och nu en stund! :)

Som min Bulle-katt som struntar i att han är alldeles för stor för att krypa under köksön.... längtan efter "hans torrfoder" som matte tappat där blev för stark... han tog sig efter lite kravlande ut igen... för egen maskin... om än möjligtvis något platt! Mauuu!