En massa kakor och vinrankan!

Så blev det kväll den tredje söndagen i advent. Mörkt ute och så tyst! Gick med en undrande känsla hela förmiddagen att något var annorlunda tills jag kom på att det var så tyst utomhus. Det har blåst i mer eller mindre två veckor. Allt från vanligt blåsväder över kuling till stormbyar som alla har ryckt och slitit i huset och låtit en massa! Men i morse var det åter tyst ute, och tystnaden har hållit i sig! Inte minsta motvind (eller medvind heller för den delen) när jag trampade tur och retur F&S i kväll. Inomhus börjar alla dofter lägga sig efter allt kak-bakandet idag. Jag bakar aldrig småkakor resten av året, men till jul gör jag fyra speciella sorter. En av sorterna är speciellt viktig för den äldsta godingen, dom andra uppskattar Vi alla tre men är helt oumbärliga för mig. Kakorna blir nog alltid goda men däremot inte alltid så vackra, för egentligen tycker jag det är lite för petigt med småkakor, jag är mer lagd på "knåda-deg-hållet"! I år ser dom ändå riktigt stiliga ut alla fyra sorterna för att vara min produktion och som sagt provsmakningen är för länge sedan avklarad så jag kan intyga att smaken är precis som den ska. Yngsta godingen undrade när hon kom hem i eftermiddag hur Vi skulle göra med dom.... vänta tills jul med ätandet eller? Vi var dock eniga om att Vi väntar till jul med att jobba för att dom ska gå åt ... så nu är dom i tryggt förvar i frysen.

Den första sorten jag gjorde är skurna pepparkakor med mandel. Tänkte så på min fantastiska kak-bakande mamma när jag stod och gjorde i ordning degen igår kväll. Kan nog tänka mig att hon också hade lite koll på mig från sin himmel ... med ett roat och lite nöjt leende på läpparna. Hon bakade nämligen också skurna pepparkakor till jul (bland alla andra kakor hon bakade). Degen rullade hon ut i längder och satte i skafferiet över natten. Kommer ihåg hur jag hade stenkoll på när mamma lämnade köket, smög ut i köket, öppnade skafferidörren och tog mig en bit deg... så himla gott! Det hör till saken att Vi är fem syskon men vid dom här tillfällena var det liksom ingen ide att hjälpas åt och göra gemensam sak ... då hade degen tagit helt slut! Det är kanske inte heller så konstigt att jag också har såna tydliga minnen av att mamma gormade om att Vi inte fick ta av degen. Undrar hur det egentligen såg ut när hon skulle börja bakandet dagen därpå?

Den andra sorten jag gör är kringlor med pärlsocker. Den degen är egentligen inte så god att äta direkt, mördeg är ju mycket godare. Jag önskade mig verkligen mördeg när jag var liten. Kommer ihåg att mamma berättade för mig någon gång när jag var 8-9 år att mördeg gjordes av mjöl, socker, ägg och smör. Min mamma hörde till den tidens mammor som alltid var hemma. Men någon gång under min mördegs-längtan-period var hon borta och jag var själv hemma. Jag tror jag var sjuk och hemma från skolan, dock inte sämre än att genomföra min "Mission impossible"! Jag tog ägg, socker, mjöl och smör, gick ner i källaren till torkrummet. Kan fortfarande känna den självklara förvissningen över att vara framme vid mitt mål att få smaka mördeg igen! Jag har inget minne av hur jag gjorde rent praktiskt men kommer ihåg att jag var så jätteförvånad över att det inte med automatik blev mördeg... utan en kletig rått-ägg-smakande soppa! Bunken som innehöll "den stora besvikelsen" gömde jag under mangeln, och det tog lång tid innan mamma hittade den och undrade hur en av hennes degskålar hamnat där...under mangeln.... med något märkligt innehåll! Det var först när jag blev vuxen som hon fick veta hur det låg till... egentligen!

Tredje sortens kakor jag bakar är syltkakor med kokos på som gräddas i långpanna och sedan skärs i rutor! Så rackar-goda att äta medan dom fortfarande är lite halvtinade...till varmt kaffe!

Den fjärde sorten är som sagt var äldsta godingens favorit, syltkakor gjorda på potatismjöl! Hon brukar få den stora äran att äta upp dom i stort sett helt själv. Jag och den yngre har ju fullt upp med dom andra! :)

Ja, jag känner mig ju faktiskt riktigt nöjd över att ha bakat alla dessa kakor idag. Men jag har gjort en annan sak också som jag nästan är ännu mer nöjd över! Jag kom helt plötsligt ihåg att jag ska beskära vinrankorna! Det kan man enligt instruktionsboken bara göra i december, annars förblöder dom! Förra året kom det ju snö så tidigt så jag glömde helt bort det, vilket medförde att vinrankorna mer har sett ut som ett grönt spretigt skatbo i år! Det låter som jag har en väldig odling vilket nu inte är fallet. Jag har två sorter, en blå och en grön som faktiskt har gett några klasar. När jag klippte i mina vinrankor idag blev jag ändå lite fundersam... väldigt grönt och levande inuti grenarna! Hoppas inte den milda decembervintern har glömt att natta mina rankor... så även saven får ta igen sig! Nu är det hur som helst gjort! Lät med flit några pinnar ligga kvar efter klippningen. Tänkte på att skatorna brukar börja putsa lite på sina bon direkt på nyåret när solen tittar fram. Mina pinnar är lite lagom inredningsstorlek med tanke på det! Ny arbetsvecka i morgon! Vet att jag har en välfylld vecka, ingen ide att vare sig oroa sig eller längta... den kommer med en dag i taget.... helt av sig själv! PS! Det här med att älska att äta deg.... någon liten bristsjukdom kanske... vad tros om mördegsbrist? Det finns dock ett visst inslag av ärftlig belastning... jag har lyckats överföra det på mina vackra barn! Sockerkakssmet på tesked, bulldeg som man tar sig en klet av själv, lite mer obegripligt även matbröds-deg som ska knyckas när den jäser under bakduken. Är dock inte riktigt klar över deras läggning när det gäller skurna-pepparkakor-i-kylskåpet! DS!