En dag med allvar....

Idag blev det helt plötsligt allvarligt. Jag och CB skulle ta emot ett besök på förmiddagen men besöket dök inte upp. Efter en stund fick Vi veta att personen missuppfattat tiden och var en timme försenad. CB och jag satte oss själva i besöksrummet för att vänta in personen och började prata. Vi hittar alltid saker Vi vill prata med varandra om när tillfälle ges. Vi kom in på det här med att ha koll på sitt pensionssparande...det ständigt dåliga samvetet som jag själv aldrig tar tag i ordentligt. CB säger då helt plötsligt: Jag har börjat göra uttag på min

tjänstepension, jag vill ju hinna ha någon glädje av den. CB är 56 år och har ALS. Hon fortsatte, jag tror att jag kan göra förtida uttag på min andra pension också men jag har inte tagit tag i den ännu. Jag säger att jag tycker det verkar klokt och får plötsligt en påtaglig insikt om att framtiden är så oerhört abstrakt och oviss. CB berättar att hon har blivit så mycket sämre, den ena armen är helt obrukbar och den andra börjar försvagas. Hon tycker ibland att hon är tungandad och befarar att det är musklerna kring andningsorganen som blir mer och mer påverkade. Hon berättar att hon tvingats sluta köra bil nu i sommar och hon vet inte om hon ska bry sig om att undersöka om det finns möjlighet att handikappanpassa bilen.... jag har skaffat mig ett busskort istället säger CB, men det är träligt att vara så uppbunden av en tidtabell hela tiden. När jag hör CB säga detta ser jag likheter i oss, jag har själv ingen bil sedan ett år tillbaka men kommer absolut att skaffa mig en så snart jag känner att ekonomin tillåter det. Jag kavar istället runt på min cykel och det blir vanligtvis dagligen 15-20 km, ibland mer. När det var som mest snö i vintras skaffade även jag mig ett busskort och var ständigt störd över att jag tvingades vara bunden till tidtabeller och klockslag. Det här är något jag fortfarande har möjlighet att välja eller inte välja... men det har inte CB. Vi pratar om våra trädgårdar och CB berättar att hon har haft så roligt i sin trädgård i år. Hon gjorde om den helt och hållet för några år sedan och i år har hon äntligen kunnat se resultatet fullt ut. Så tillägger CB... men det är nog sista sommaren, jag tror inte jag klarar av trädgårdsarbete nästa sommar. Nej, så illa kan det nog bli, för CB försämras sakta men säkert och jag vet sedan tidigare att hon har fått förändra mycket . Hennes man bytte arbete för att kunna vara här på hemmaplan och hjälpa henne mer. Allt praktiskt i vardagen... servera sig själv mat och kunna skära upp den i lämpliga munsbitar, bre smörgåsen med bara en hand som fungerar hjälpligt, kamma håret..... och allt annat... som mer och mer blir oöverstigliga hinder i tillvaron. När Vi sitter där CB och jag känns det väldigt lugnt och här och nu... och ärligt. Det var som tiden stod stilla en stund för att inte störa oss, för att inte hindra oss att känna oss så fullständigt närvarande i vårt samtal. Det var som livet... och döden gjorde oss sällskap vid bordet, och det var helt OK och Vi var alla fyra fullständigt på det klara med att livet är så stort och döden så oundviklig. Det fanns ingen sorg med , bara ett stort respektfullt och väldigt ärligt allvar. Jag vill inte vara utan den här stunden med BC, jag skulle bara vilja befria henne från att vara den som lär mig så mycket om livsglädje på det här allvarliga sättet.

Lite senare, under min lunch gick jag en promenad i det fantastiska vädret. Som oftast hade jag kameran med mig. Havet var kristallklart dagen till ära, blåstången som för några år sedan var helt borta har nu återkommit, alla träräcken och trädäck utmed min promenadslinga har fått så vackert grå färg under sommaren, och den oändliga vyn utöver havet som aldrig slutar att fascinera mig blev en bekräftelse på mitt och CB:s samtal om att inte veta hur det ser ut där borta, där framme... i framtiden, och att det faktiskt inte är så viktigt! Vi lever ju här och nu!