Det gick som på räls....

Söndagkväll efter en annorlunda och välfylld helg! Den äldsta godingen är flygfärdig och på väg ut ur boet och jag fick igår följa med och titta på hennes första egna krypin beläget 55 mil härifrån i den stora staden.

Flytten går om någon månad och det är så spännande att få vara med. När jag äntligen fick bli mamma efter 9 års väntan, först med goding nummer 1 strax följd av goding nummer 2 förstod jag att jag skulle få vara med om så mycket roligt och underbart. Men all lycka var förknippad med små barn. Ingen pratade eller berättade om glädjen med stora barn, om storheten i att få följa med dom på resan till deras vuxenliv. Det jag istället hörde längs med vägen var att det skulle bli såna bekymmer om inte förr så när dom kom i tonåren. Jag hörde också att flickor var svårare än pojkar så jag skulle få finna mig i att bli kallad för både det ena och det andra som allt skulle gå ut på att jag var töntig, kvarleva från stenåldern och fullständigt off! Nu hör det ju till saken att jag alltid varit övertygad om att mina godingar är speciella! :D För dom är alltid väldigt rädda om mig. I den mån dom tycker jag är en kvarleva så döljer dom det bra.... väldigt bra! Jag vet att dom respekterar och älskar mig för den jag är... som jag är och i det skick jag är. Precis som jag älskar dom bägge och fortfarande emellanåt kan känna en lycklig förnimmelse ... en kort sekund....är det verkligen sant att jag fick bli mamma. Ibland när jag hör andra berätta om hur bökigt det är att ha barn kan jag tyst för mig själv tänka...det är ingen ide´ att jag säger något, jag kommer inte ihåg att det varit bökigt på det sättet, det verkar inte som om jag vet vad det är att vara förälder! Det jag kommer ihåg är att jag ibland var väldigt trött när karusellen snurrade som fortast, att det alltid var mycket med allt praktiskt och med logistiken som skulle fungera runt omkring. Men Vi var alltid två vuxna, två engagerade tacksamma föräldrar som aldrig riktigt glömde att det var en förmån att få leva med barn, något Vi under lång tid inte trodde skulle inträffa.Och det är nog det som är orsaken, det som det handlar om! Önskar att alla som får vara med om storheten i att bli förälder alltid skulle få ha en annan vuxen vid sin sida som man kan dela föräldraskapet fullt ut med, och att alla barn alltid skulle få känna sig efterlängtade av vuxna människor som tycker sig vara utvalda och vinnare till en högvinst. Att jag tycker det är så roligt att vara förälder innebär inte att jag har tyckt eller tycker det har varit eller är lätt! Nej då, det är många många gånger som jag känt mig villrådig, okunnig och totalt frågande till vad som blir bäst, om jag skulle ha gjort mer, mindre eller på något annat sätt? Och så är det kanske, det är svårt att veta i efterhand. Men tanken på att Vi är biologiska varelser har alltid funnits i mitt huvud. Att Vi har en nedärvd och färdig kunskap i våra gener hur Vi ska ta hand om vår avkomma. Det är den ryggrad jag lutat mig mot. Jag tror att Vi som andra djur redan vet, under förutsättning att Vi är psykiskt skapligt friska. Jag tror också att Vi oftast är och blir bra föräldrar om Vi bara lyssnar lika mycket på magkänslan som på huvudet och känner tillit till att våra älskade barn har en helt egen kapacitet och en egen förmåga att vara människa. Och den finns där och växer helt oberoende av oss. Vi ska bara vara spaljen...och gödningen under uppväxttiden!

Jag slutar som jag börjar.... med resandet! I helgen reste jag 110 mil som sällskap till äldsta godingens titt på den egna lyan. Om jag lägger ihop bägge godingarnas totala livstid så handlar det om 41 snart 42 underbara år som mamma... en lång resa, en livslång resa, den bästa resan man kan göra!