Det blir annorlunda när lugnet har infunnit sig. Jag har längtat efter det här tillståndet som jag nu är i, men det är dubbelbottnat att befinna sig i det. Efter tre veckors semester börjar andra tankar ta plats i mitt huvud, på både gott och ont. Ärliga tankar direkt från min tillvaro och från det liv jag lever. Det är så svårt att ta sig hit annars än vid längre ledighet från jobbet. För mig är just detta att viss tid måste passera en viktig faktor. Det är inte samma tillstånd som man kan uppnå vid meditation eller djup avslappning, det här är och blir någonting annat. Alla intryck och tankar som pågår i mitt huvud måste sakta tona ner, klinga av och försvinna. Och förutsättningen för att det ska ske är att jag är mycket med mig själv och stänger av det vanliga livet och bruset en aning. Jag märker att jag närmar mig detta vilsamma tillstånd genom att komma på mig själv med att tänka länge, en lång sammanhängande stund på samma tanke. Med viss risk för att analysera och dissekera sönder den ... vilket kan bli tufft eftersom den enda jag har att bolla med är just mig själv. Men det ger mig träning i att leta mig fram till andra perspektiv, ibland får jag låtsas låna någon annans glasögon... hur skulle den personen tänkt, tro? I det här totalt ärliga tillståndet med mig själv väcks alla möjliga känslor till liv, En hel del vemod, tvivel och ifrågasättande följer med och är många gånger omgärdat med att jag kommer på mig själv med att höra att jag suckar, är gråtfärdig eller bara känna mig oerhört sorgsen helt plötsligt och mitt uppe i något praktiskt jag grejar med. Men jag är ju som sagt var kvinna och som många av oss fylld av en massa lättväckta känslor. Jag vet efter många år som min egen ständiga följeslagare i kombination med den kunskap jag tillägnat mig att det är känslan som skapar vemodet och klumpen i bröstet. När jag får tänka igenom det lite, koppla på huvudet och alla tillgängliga lämpliga tankar kan jag se saker och förhållanden på ett annat sätt. Känslorna lugnar sig och planar ut och lämnar istället efter sig förnöjsamhet och insikt om hur jag har det med mig själv och vad saker och ting står för. En sån här period av lugn brukar mynna ut i en påtaglig känsla av att vara djupt rotad i min egen mylla, lugn och fylld av tillförsikt och tillit till att mitt liv är kantat med möjligheter som väntar. Att jag har all kraft och mod jag behöver och att kärlek finns i massor som väntar på att få ges och på att få tas emot!
Det finns en jättefin dikt om att inte vara rädd för varken sitt eget eller annat mörker av någon som hette Erik Blomberg som följt mig under åren, fylld med tillförsikt... så här.
Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där, Vi ser ju inga stjärnor om intet mörker är. I ljusa iris-ringen Du bär en mörk pupill, ty mörkret är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar