Det här med att jag som 54-årig kvinna står på stegen och skrapar och målar är i sig något som jag uppfattar är lite långsökt för speciellt en del andra kvinnor. I bostadsområdet där jag bor är det männen som sköter den praktiska detaljen även om det är kvinnorna som pratar om att " Vi har också målat"! Jag har nu alltid hållit på med grövre och tyngre fixande utomhus, även då det fanns en man tillhands, så grannarna har sett mig förr.
Mina vänliga grannar ... som kan stanna till och oja sig över att jag grejar så och ger mig beröm och säger "... vad duktig Du är!"
Ummm ... Tänker på alla Er män, det är synd om Er, jag tror inte att någon säger det till Er så ofta!
Det här med att äga ett hus... och vara ensamlevande kvinna, det väcker också reaktioner. På mitt jobb finns en man från ett land långt borta. Han är en oerhört vänlig och trevlig man som bland annat håller upp dörren för mig när jag kommer och ler så vänligt mot mig. Jag vet att han ställde till med stor fest för sin familj för att fira att han fått sitt arbete som lokalvårdare på min arbetsplats. När han fick veta att jag bor själv i mitt hus kom han av sig, blev allvarlig och frågade sedan om det verkligen var sant. Jag förstod på honom att det var stort, mycket stort! Ett annat perspektiv är situationen för människorna i det svältdrabbade Afrika. Som kanske inte tänker så mycket på bostad i första hand utan ägnar den ork och energi dom kan uppbåda till att försöka komma över lite mat och vatten... och skuggande lä för sina uttorkade barn. För dom är det en ouppnåelig dröm att få leva som jag gör! När jag kliver ner från min stege för att gå in och fika ser jag mer. Jag går förbi det gamla plommonträdet och tar några plommon, fortsätter bort till päronträdet som för första gången bär frukt och plockar med mig några. På vägen in passerar jag mina odlingsbäddar med dom tre rödbetorna som sniglarna
glömde, palsternackorna och mangolden med vackra röda stjälkar, dom tagglösa björnbären som dignar och tomaterna som förhoppningsvis hinner mogna innan det blir höst. Mina vattenbaljor är fulla med regnvatten (och mygglarver) och vid källartrappan ligger traven med grova pinnar efter Kornellen och Magnolian som jag gallrat. Dom ska torka till för att eldas upp i kaminen i vinter.
Det är så här långt i mina tankar som jag än en gång inser att jag är rik... verkligen oerhört rik! Jag har ett hus att bo i, jag har något att skörda, jag har vatten och jag har ved! Jag har tillgång till allt det som är målet för dom dagliga primära strävandena för majoriteten av världens befolkning! Därutöver är det kärlek och gemenskap. Jag bor med mina två vackra flygfärdiga döttrar och min fina Bulle-katt som jag får ösa kärlek över och får vara mottagare av en massa kärlek tillbaka.
Bristen i min tillvaro ska möjligtvis vara att inte få ge eller ta emot kärlek från en man. Det finns inte i mitt liv sedan en tid tillbaka men jag väljer att se det mer som en paus... jag måste ju, hur man nu gör, uppbåda en massa mod och kraft för att fånga in honom först! :)
Jag har många människor omkring mig som ständigt lär mig en massa, jag har ett arbete jag ska återvända till på måndag!
Jag är rik... och tacksam för att jag har möjlighet att leva det här goda livet!
Tänk att en torsdagförmiddag på en stege ska behövas för att jag ytterligare ska förstå!
Stegar är bra... jättebra! Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar