Har just kommit in efter att ha suttit utomhus i augustimörkret i ett par timmar. En overklig kväll efter en dag med strålande solsken då allting lagt sig tillrätta.
En dag då jag har fått ge det jag vill ge, till den och till dom jag mött... på mitt sätt. Från hjärtat, oredigerat och med ärlighet. Från början rädd och orolig att jag inte skulle klara, inte räcka till... men när det var dags med fötterna stadigt på jorden och huvudet inställt på här och nu. All oro och ängslan helt i onödan och med en eftersmak som nog är så nära ordet lycka jag kan och törs komma. Nöjd och ödmjukt belåten över att det kan bli så bra! Tacksam över människan och över människorna som ger mig så mycket tillbaka, något som jag inte riktigt räknat med, inte väntat mig, nog inte vågat hoppats på. Och så denna förtrollade kväll som final. Stilla, fortfarande ganska varmt ute, i vilket fall med en filt omkring mig och med min stora varma Bullekatt i knä´t. Ett blått mörker som sakta övergår i svart, stilla, stilla så jag kan ha värmeljus och stearinljus tända utan att lågorna rör sig. Någon nattfjäril som fladdrar förbi, småflugor som lyckas dränka sig i mitt glas Maipo (... vilket jag märker när jag tar en klunk). Jag är så tacksam över att mitt liv är så gott ikväll, och att min tillvaro får så vackra kulisser i form av den vackra förtrollad kvällen! Dom här glimtarna av lycka går egentligen inte att sätta ord på... dessa rader är och förblir ett valhänt försök... kan ändå inte låta bli... det är så storslaget!
Har inte heller någon bild som jag tycker är lämplig!
Avrundar istället med det enda som håller... TACK livet för denna storslagna dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar