Det är så märkligt det här med musik. Vad det gör med oss, ett intro, några takter så kör en massa reaktioner igång utan att man hinner tänka. Minnen dyker upp av situationer, av människor eller bara av en stämning. Bilderna på näthinnan finns där plötsligt, av ett rum man var i, av en känsla man kände vid ett visst tillfälle, eller ett minne av en människa man inte tänkt på på länge.
Om man skulle rita detta på ett papper för någon utan att få använda ord så hade jag först ritat en radio (gammal hederlig transistorradio med antenn). Från den skulle det sticka ut en tjock, tjock kabel bestående av en massa röda sladdar för kärlekssångerna, vita sladdar för dom vackra, gula för dom tokroliga soliga sångerna och till sist en härva blåsvarta tvinnade tygkablar för dom vemodiga och sorgsna. Denna tjocka kabel skulle vara kopplad till en människa med ett stort öra på bröstkorgen i höjd med hjärtat! Hjärtat skulle synas genom huden, rött och vackert, jag skull få rita diffusa konturer runt om det för att få fram hur det levde runt därinne med lyckliga pulserande hjärtslag. Ansiktet skulle jag inte lägga någon kraft på när jag ritade, det skulle räcka med två lyckliga ögon och glad leende mun! Kan Du se det framför Dig?
Har just nu Spotify på och spelar John Mayer och "The hearts of life"
... nu börjar "Who says".
Det är min äldsta som tipsat mig om hans musik.
Glädjebonus från vuxna barn! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar